Tidig morgonfågel...och björngrottorna.

Jag vaknade och såg att det var en fin soluppgång, klev upp och tog kameran med mig ut. Trodde klockan var sju men undrade var alla var, det var så tomt överallt.

Morgonen var så vacker.

Jag kan inte förstå det, varför sover alla när det är så fint ute. Tittar på klockan en gång till och upptäcker att den är faktiskt inte är ens fem, men det var ju tur att jag tog fel på tiden, annars hade jag kanske inte stigit upp. Under natten har vi gått så att vi är på Svalbards östsida och har nu gått in mellan Barentsöya och Edgeöya i Freemansundet.

Strax före halv åtta ropar vår expeditionsledare Axel i högtalaren att det finns isbjörn på land, då vaknade folk till slut.

Efter frukost så dar vi ut på isbjörnsspaning med gummibåtarna, vi har ju sett med kikare att där finns flera stycken björnar. Får med minst en, med kameran.

Vi gör en zodiaktur för att se om vi kan få se dem även från den.

Det märks att det finns björnliv på den här ön för vi ser en hel rad med björngrottor.

Det ser inte ut som om det är gamla och övergivna iden, för det är alldeles för mycket färska spår runt omkring. Den här med så många spår av björnfötter och även annan aktivitet, är den första vi ser.

Sedan upptäcker vi en till inte så långt därifrån...

...och en tredje...

...och en fjärde. Om det inte är samma björn som grävt alla grottorna och inte varit nöjd med platsen så verkar det nästan vara en plats för isbjörnsradhus på den här ön. Vi såg flera björnar då vi tittade med kikaren så teoretiskt kan det vara flera björnars iden, men jag vet inte om det är så. Alla fyra grottorna ligger ganska nära varandra.

Vi lämnar platsen med grottor och åker vidare. Då ser vi en till björn, den här är i full aktivitet med husbyggande.

Den gräver så snön sprutar om baken på den.

Den försvinner in i sin grotta, men det dröjer inte länge innan den kikar ut igen.

Björnen kravlar sig ut.

Den har tydligen upptäckt oss nere på vattnet och anar kanske att det finns lite frukost där...

...men inser att det inte är mödan värt att gå ända dit ner...

Den går tillbaka till sitt husbygge.

Ingen ville frivilligt agera björnlockbete, så vi återvänder till vårt fartyg.

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...

Natur, som är som en lisa för själen.

Ute i Hinlopen är det ganska blåsigt fortfarande men när man kommer in i fjordarna avtar blåsten. Vår färd här uppe i Svalbard och i den bedövande vackra naturen går vidare och in i Lomfjorden. Där vi ska göra ett strandhugg senare på eftermiddagen.

Jag passar på att stå ute på däck och försöka få några bilder på fåglarna som följer vårt fartyg.

Det ser så vackert ut och de verkar ha sådan frihet då de seglar omkring.

Stora snöklädda glaciärer seglar vi förbi.

Jag har svårt att se mig mätt på det här landskapet.

Den lite knubbiga stormfågeln följer vår färd. Tubnosig brukar den kallas på grund av den lilla tuben/röret den har på näbben för att rena saltvattnet.

Det ser nästan ut som om den lägger huvudet på sned och undrar vem jag är och vad jag gör här.

Trots det karga landskapet så är naturen även ganska varierande.

På den här stranden går det några renar och betar. Det blir nästan som en bildgåta i den här bilden, för de ser mer ut som tre vita prickar.

Vi börjar närma oss eftermiddagens mål, Faxevågen.

Här ska vi göra en landstigning.

En nordlig promenad.

Efter en gungig natt har vi kommit fram till Torellnäset i Hinlopen, nu ska vi få ut ock sträcka på benen lite. Det spritter i dem nu efter att ha tillbringat så många dagar ombord. Med sjösjukan var det inga problem trots att vi vaggades till sömns i ett gung som var lite mer än behagligt.

Det blåser fortfarande men inte så mycket som i går då vi skulle ha gjort en landstigning på ön Isis. Den blev inställd på grund av stormen.

Även här så kommer det en liten mottagningskommitté, börjar nästan bli en vana nu.

Vi delar upp oss i tre grupper, en som bara ska strosa på stranden, en som ska gå fort utan fotostopp och en medelgrupp där det även blir tid för fotografering. Det blir avgörande för mig så jag följer med medelgruppen. Här har snabba gruppen dragit iväg.

Isbjörnsvakten står redo.

Som sagt var så blåser det fortfarande ganska bra, men det som tar andan ur en här är ändå inte blåsten utan det vackra landskapet runt omkring.

Vinden sliter och river i oss då vi stannar upp för att beundra ett valskelett.

De snöklädda bergen är så vackra.

Vädret är lite oroligt fortfarande och molnen bjuder på skådespel även i dag.

Ser att snabba gruppen hunnit en bra bit bort.

Vi i vår grupp tar god tid på oss och jag passar på att titta på den lilla växlighet som finns här.

Den är inte högväxt precis och man får lite närkontakt med marken då man vill se den.

En överblommad vallmo.

Bergen lockar till fler bilder.

En liten, liten, vallmo har inte hunnit blomma över ännu, men den verkar sjunga på sista versen även den.

Vi håller koll på vädret också.

Vi går över stock och sten.

Olle har hittat en sten med en intressant mossa på. Han visar och berättar.

Dags att vända åter till gummibåtarna.