Neptun.

Händelserna från den här resan kommer inte i kronologisk ordning men så är det inte med minnen heller, de brukar inte dyka upp i någon riktig ordning. Minnen ploppar liksom upp i en enda röra och helt osorterat.

Det här är innan vi kommit fram till målet. För innan vi får tillåtelse att komma fram till Nordpolen så måste Neptunus ge vår kapten nyckeln dit och ge sitt tillstånd till fortsatt färd. Men korruptionen är stor även inom gudavärlden. Det går inte att få den eftertraktade nyckeln utan att muta havsguden först. Vad är då det  naturligaste att en rysk kapten har med sig, om inte en flaska rysk vodka. Visserligen lite maskerad med en plastpåse. Vi får hoppas att havsguden inte tar påsen med sig ner i djupet.

Se där det lyckades, den åtråvärda nyckeln till Nordpolen är överlämnad. Yamal har fått tillstånd att fortsätta sin färd.

Nu räckte det inte med att isbrytaren fick tillstånd att fortsätta färden, alla ombord måste också ha tillstånd. Vår expeditionsledare Laurie har beväpnats sig med en tunna öl som han försöker muta Neptunus med. Hoppas han har samma framgång som kapten.

Ja! Det lyckades Laurie lyfter glädjestrålande upp isborren som han fick i utbyte mot ölen och som är bevis på att han får fortsätta leda färden mot Nordpolen.

Men det räcker inte med mutor, vi måste bevisa att vi är starka nog för att klara av de kommande strapatserna. Först ut är vår läkare Dr. Peter Kenrick som får visa om han är stark nog att ta hand om oss.

Efter att några till fått bevisa sin styrka var det dags för styrkeprov i form av dragkamp.

Klarar man alla dessa kraftprov så finns det chans att få dansa med en isbjörn.

En glädjefylld långdans blev det sedan på däck.

Det fungerade bra att vara med i dansen och hantera kameran med en hand.

Att gå ut och äta får en annan innebörd här.

Grillparty ute på däck var inte så dumt det även om det var både jacka, mössa och vantar på. Gott var det. Det är inte kaffe i muggen. Vin i plastmugg smakade faktiskt riktigt bra därtill.

Fyller man år på väg till Nordpolen, vankas det tårta och skönsång från de övriga deltagarna. Han såg glad ut ändå...

Mera om vad man kan roa sig med.

De som läst mina tidigare inlägg här i bloggen vet att det inte behöver bli långtråkigt att vara på Nordpolen. Innan vi lite mer vanliga släpptes ut på isen så var det en hel del som skulle ställas iordning. Alla som var med på färden skulle representeras med en flagga från sitt land. Här fixas det så att vår svenska flagga ska vara med i flaggspelet.

Titta, där vajar vår vackra svenska flagga. Vi är bara tre svenska deltagare, jag, min make och bartendern.

Det var bara en flagga som de missade, den danska. Tur att Rajan hade med sig en egen.

Den indiska flaggan var inte heller med eftersom de från Indien bodde i USA. Men våra fiffiga indiska vänner ritade och målade en egen och så kunde de sätta den indiska flaggan på Nordpolen och även ta en bild som minne.

En bild inifrån ringen också strax innan vi vandrar runt alla världens tidzoner.

Fotografera är en bra sysselsättning om man är vid Nordpolen. Då kan det vara bra att ha riktigt många och stora kameror. Det här är Marketa Jirouskova som var expeditionens officiella fotograf.

Vi hade också en fototävling ombord. Jag lyckade få med en bild till final i alla klasserna och i klassen "Is" så vann jag med den här bilden på hur det droppar vid 90 grader Nord.

När det är riktigt kallt är det bra att ha varmt om både händer och kamera.

Vi hade även en egen konstnär med ombord.

David McEown var hans namn. Han målade fantastiska bilder och hade även lektioner för oss ombord. Mer om det i ett annat inlägg.

Exakt vad de här ryska besättningsmedlemmarna pysslade med vet jag inte. Men de samlade in vatten från smältvattenpölarna. Vattnet i pölarna såg blått ut och de hade blå flaskor så det såg ut som om de samlade in blått vatten. Vad de skulle ha det till vet jag inte eftersom de bara talade ryska. Gissningarna var många. Antingen skulle de ha det som dricksvatten, eller sälja det som vatten från Nordpolen när de kom hem eller så var det vattenprover.

Vi hade även lektioner i Tai chi ombord och det var klart att världens nordligaste Tai chi grupp ville visa upp sig.

Med vår ledare geologen Susan Currie i spetsen.

Grillparty kan man också ha vid Nordpolen, passar bra för sjön suger ju.

Medan kapten smyger iväg i bakgrunden och överger skeppet. 

Det kommer mer, för vid senaste läkarbesöket fick jag veta att jag har ungefär sex veckor till i relativ stillhet och med kryckor innan det är dags att få testa att kliva ner med hela tyngden på foten. Men lite omväxling blir det, får börja träna på sjukgymnastiken nu på måndag. Men kul med extra tid också för så många blogginlägg som jag hunnit med att läsa nu har jag aldrig tid med annars.

Nordpoolen.

Så har vi baxat isbrytaren ända hit. Tungt och slitit var det men är man ute på expedition så ska det vara lite strapatser också.

Behövde inte slita alldeles ensam med det tunga uppdraget, fick lite avlösning.

Tungt var det, för Yamal är ingen liten skorv. Finns lite jämförelse här med de två personerna bredvid fartyget.

Många undrar kanske vad man ska till Nordpolen och göra, och vad finns det där att göra. Egentligen ingenting om man nu inte kommer dit med en enorm isbrytare. Allt var inte bara allvar, utan det blev mycket skoj också. En del tyckte att det roligaste man kunde få göra var att få bada på Nordpolen. Jag hade en idé om att även jag skulle göra det och hade faktiskt packat ner baddräkten. Men den fick ligga oanvänd i väskan. Hade jag inte frusit så mycket på natten då jag stod på däck och tittat på när Lewis simmade så kanske att jag hoppat i, men nu nu tyckte jag att det räckte med kyla.

Vad kan vara mer lämplig klädsel än solhatt och baddräkt då man ska bada i Nordpoolen på Nordpolen. Först måste säkerhetslinan tas på, ingen fick hoppa i vattnet utan den. Vattentemperaturen var -1,8 och man kan verkligen säga att det blev som en kalldusch att hoppa i där.

"Poolen" fram till Yamal var ungefär 15 meter. Så det skulle egentligen inte ta så lång tid att simma dit,en av mina medresenärer slog vad om att han skulle klara av det men förlorade vadet. Han fick nöja sig med snapsen med vodka som var belöningen för att ha vågat hoppa i.En ryss i besättningen var den enda som klarade av det.

Stilarna var många, men rekommendationen var att hoppa i. 

Även vår expeditionsledare Laurie Dexter hade en helt egen stil.

Fast varianten att blunda och sedan hoppa var inte så bra med isklumpar liggandes i badvattnet.

Närkontakt på det viset är inte nyttigt för näsan.

Några modiga vågade sig på några simmtag.

Klart man sedan måste ha bildbevis med sig hem för att visa de där hemma hur modig man var.

Vidder av is

En hel dag tillbringar vi på isen. Det är en fantastisk känsla att vara här. Bara sätta sig ner en stund och fantisera lite och även tänka på de man läst om som kämpat och slitit för att ta sig till denna plats. Många som mist livet på färden, många som aldrig kom fram och några som troligtvis kom fram men aldrig tillbaka.

Vädret min dag här på isen är ganska milt för att vara Nordpolen, men omväxlande. Dimma ena stunden till sol nästa.

Under skynket på nästa bild står Thomas Joshua Cooper med sin enorma och gamla Agfa kamera. Han hade bara en enda kamera och den var från 1800-talet, till den hade han specialtillverkade fotografiska plåtar.

Det behövs inte så mycket text till de här bilderna. 

De kan nog tala för sig själva.

Hoppas att jag kan förmedla lite av den magiska känslan som jag själv kände vid det här tillfället...

och visar lite av hur det såg ut...

...och vad jag såg.

Vattnet i de här "sjöarna" är inte öppet hav utan bara smältvattensjöar ovanpå isen. Det är alltså is under och sötvatten i "sjöarna".

Själv ska jag nu åka iväg till det stora sjukhuset i staden och tillbringa större delen av dagen där. Förhoppningsvis kommer röntgen visa att min fot läkt ihop som den ska och att jag nu kommer att få börja stödja till 50% på den och sedan komma igång med träningen och komma tillbaka till lite mer normalt liv.

Vi kom fram!

Tur eller skicklighet från vår kapten men fram kom vi till Nordpolen.

Någon kanske undrar vad de sysslar med på de här bilderna? Jo, det räcker inte med att vara bara nästan vid Nordpolen det ska vara exakt på den 90:e breddgraden också. Då när jag var där var GPS inte så vanligt och det var inte många som hade någon med sig så runt de få som var, samlades fotografer för att få med de magiska siffrorna på bild.

Vår kapten förde isbrytaren fram med varsam hand och till slut så slog siffrorna om. Vi hade nått målet.

Jublet bröt ut och naturligtvis måste vi ha den obligatoriska gruppbilden.

När jag var på Svalbard och besökte Ny Ålesund, där masten från expeditionerna till Nordpolen med luftskepp finns kvar, då fick jag höra berättelsen om den svenske meteorologen Finn Malmgren. Han var den ende svensk som var med i luftskeppet. Vad han inte hade tänkt på var något som både Nobile och Amundsen hade med sig. De hade flaggor som de kastade ner på isen då de seglade över Nordpolen.  Malmgren ville också markera sin närvaro där på något sätt men han hade ju ingen flagga. Han letade i fickorna och fann en svensk enkrona. Den kastade han ned. Kronan singlade ner och föll så att den försvann ner i en spricka i isen. Det var inte vad han tänkt sig men kom sedan på att flaggorna på isen de kommer att försvinna bort från Nordpolen men hans enkrona den dalade ner till botten och den ligger nog där än i dag.

Eftersom jag nu hade uppfyllt en dröm, den om att få komma till Nordpolen, så ville även jag lämna något bevis efter mig. Jag plockade upp den enkrona från 1949 som jag hade ned mig och släppte ner den där jag var säker på att den skulle försvinna ned till botten. Så nu har Malmgrens enkrona fått sällskap.

Sedan var det dags att fira och vad passar bättre att fira med än med champagne.

Vår expeditionsledare Laurie Dexter höll tal och vi skålade igen.

Gå över till babord och du är i går, gå över till styrbord och då är du i morgon. Kan bli lite lustigt här där alla tidzoner möts.

Gladast var nog det japanska paret Chang som båda hade passerat 90 strecket. En av dem passade dessutom på att fylla år under resan. De avslutade resan med att bjuda alla på sin 65:e bröllopsdagsfest. De bodde i USA så det skulle bli lång resa till den festen, men jag vet att många av de som var från USA var med på festen och vi andra fick delta via bilder. Året därpå var paret på väg till Sydpolen, inte Antarktis utan till 90 grader syd. De gjorde ett uppehåll i resan i Venezuela. Där förolyckades de båda i en bussolycka.

Tänk sådan tur att det fanns en skylt så att man vet när man är framme vid Nordpolen.

Annars om man såg sig omkring var det mycket vidder, mycket is och tyst och nästan magiskt lugnt. Isbrytaren var "parkerad" och tyst även den.

Fler bilder på vidderna kommer i nästa inlägg.

Senare skulle vi ut på isen och vandra runt alla tidzonerna.

Först måste antiterrorstyrkan posteras ut för att spana efter eventuella isbjörnar 

Det sägs att isbjörnen inte går så här långt norrut, men det vet uppenbarligen inte isbjörnen om, för året innan så hade allt gjorts i ordning för att låta passagerarna gå ut på isen. Då kom det en isbjörn lufsande och ispromenaden fick ställas in.