Vidder av is

En hel dag tillbringar vi på isen. Det är en fantastisk känsla att vara här. Bara sätta sig ner en stund och fantisera lite och även tänka på de man läst om som kämpat och slitit för att ta sig till denna plats. Många som mist livet på färden, många som aldrig kom fram och några som troligtvis kom fram men aldrig tillbaka.

Vädret min dag här på isen är ganska milt för att vara Nordpolen, men omväxlande. Dimma ena stunden till sol nästa.

Under skynket på nästa bild står Thomas Joshua Cooper med sin enorma och gamla Agfa kamera. Han hade bara en enda kamera och den var från 1800-talet, till den hade han specialtillverkade fotografiska plåtar.

Det behövs inte så mycket text till de här bilderna. 

De kan nog tala för sig själva.

Hoppas att jag kan förmedla lite av den magiska känslan som jag själv kände vid det här tillfället...

och visar lite av hur det såg ut...

...och vad jag såg.

Vattnet i de här "sjöarna" är inte öppet hav utan bara smältvattensjöar ovanpå isen. Det är alltså is under och sötvatten i "sjöarna".

Själv ska jag nu åka iväg till det stora sjukhuset i staden och tillbringa större delen av dagen där. Förhoppningsvis kommer röntgen visa att min fot läkt ihop som den ska och att jag nu kommer att få börja stödja till 50% på den och sedan komma igång med träningen och komma tillbaka till lite mer normalt liv.

Vi kom fram!

Tur eller skicklighet från vår kapten men fram kom vi till Nordpolen.

Någon kanske undrar vad de sysslar med på de här bilderna? Jo, det räcker inte med att vara bara nästan vid Nordpolen det ska vara exakt på den 90:e breddgraden också. Då när jag var där var GPS inte så vanligt och det var inte många som hade någon med sig så runt de få som var, samlades fotografer för att få med de magiska siffrorna på bild.

Vår kapten förde isbrytaren fram med varsam hand och till slut så slog siffrorna om. Vi hade nått målet.

Jublet bröt ut och naturligtvis måste vi ha den obligatoriska gruppbilden.

När jag var på Svalbard och besökte Ny Ålesund, där masten från expeditionerna till Nordpolen med luftskepp finns kvar, då fick jag höra berättelsen om den svenske meteorologen Finn Malmgren. Han var den ende svensk som var med i luftskeppet. Vad han inte hade tänkt på var något som både Nobile och Amundsen hade med sig. De hade flaggor som de kastade ner på isen då de seglade över Nordpolen.  Malmgren ville också markera sin närvaro där på något sätt men han hade ju ingen flagga. Han letade i fickorna och fann en svensk enkrona. Den kastade han ned. Kronan singlade ner och föll så att den försvann ner i en spricka i isen. Det var inte vad han tänkt sig men kom sedan på att flaggorna på isen de kommer att försvinna bort från Nordpolen men hans enkrona den dalade ner till botten och den ligger nog där än i dag.

Eftersom jag nu hade uppfyllt en dröm, den om att få komma till Nordpolen, så ville även jag lämna något bevis efter mig. Jag plockade upp den enkrona från 1949 som jag hade ned mig och släppte ner den där jag var säker på att den skulle försvinna ned till botten. Så nu har Malmgrens enkrona fått sällskap.

Sedan var det dags att fira och vad passar bättre att fira med än med champagne.

Vår expeditionsledare Laurie Dexter höll tal och vi skålade igen.

Gå över till babord och du är i går, gå över till styrbord och då är du i morgon. Kan bli lite lustigt här där alla tidzoner möts.

Gladast var nog det japanska paret Chang som båda hade passerat 90 strecket. En av dem passade dessutom på att fylla år under resan. De avslutade resan med att bjuda alla på sin 65:e bröllopsdagsfest. De bodde i USA så det skulle bli lång resa till den festen, men jag vet att många av de som var från USA var med på festen och vi andra fick delta via bilder. Året därpå var paret på väg till Sydpolen, inte Antarktis utan till 90 grader syd. De gjorde ett uppehåll i resan i Venezuela. Där förolyckades de båda i en bussolycka.

Tänk sådan tur att det fanns en skylt så att man vet när man är framme vid Nordpolen.

Annars om man såg sig omkring var det mycket vidder, mycket is och tyst och nästan magiskt lugnt. Isbrytaren var "parkerad" och tyst även den.

Fler bilder på vidderna kommer i nästa inlägg.

Senare skulle vi ut på isen och vandra runt alla tidzonerna.

Först måste antiterrorstyrkan posteras ut för att spana efter eventuella isbjörnar 

Det sägs att isbjörnen inte går så här långt norrut, men det vet uppenbarligen inte isbjörnen om, för året innan så hade allt gjorts i ordning för att låta passagerarna gå ut på isen. Då kom det en isbjörn lufsande och ispromenaden fick ställas in.

Isbåge

Innan jag gjorde min första resa till Svalbard så läste jag allt jag kom över om Andrées polarexpedition. I en av dessa böcker hörde jag för första gången talas om fenomenet isbåge.  Såg aldrig någon, trots att vi kom så långt norrut som till 82:a breddgraden. Insåg att man måste längre norrut än så. Det räckte tydligen inte med Svalbards breddgrader man måste mot Nordpolens breddgrader.

En solig morgon, på väg mot Nordpolen, då jag kom ut på däck såg jag en enorm vit båge över himmelen. Förstod att det måste vara den sällsynta isbågen.

En isbåge liknar regnbågen, men bildas genom diffraktion (böjning av ljus)   genom polariserade iskristaller och inte genom regndroppar. Iskristallerna är sexkantiga och bryter solens ljus i en ring av ljus runt solen. Isbågen har inte regnbågens färger utan är vit.

Det var en kall och fuktig morgon. Så pass kall så att alla master, antenner och stag var isbeklädda. Man fick passa sig senare på dagen då solen värmde upp dem och det regnade isbitar från ovan.

Såg på fartygets termometer, att här kunde de bli rejält kallt. Lite ovanlig gradering,  +20 var högst upp på skalan och -70 det lägsta gradantalet. Så kallt hade aldrig vi, men fukten gjorde att kylan kändes ganska rå och bitande.

Även nästa dag förärades vi en vacker isbåge.

En annan solig dag då det blåste ganska rejält, så pass att det gick vita gäss på vågorna. Då kunde man ana regnbågen i vågskummet.

Isen berättar en historia.

På väg mot Nordpolen är det is och åter is. Ett trevligt nöje var att stå ute på däck och iaktta hur isen betedde sig. Inte bara där den bröts sönder av vår isbrytare som brutalt stångade sig fram genom istäcket, utan det var även intressant att se vilka mönster som bildades i isen alldeles av sig själv.

Vacker var det med den turkosblå färgen som bildades mellan isblock och hav.  Även dagar å det var lite mulet så lyste det vackert blått.

Fragment av Yin och Yang kan anas i mönstret. Undrar vilken av urkrafterna som dominerade här.

Tror att Zorro varit här före mig.

Visst kan det stora istäckta havet verka skrämmande men jag hade ingen aning om att det fanns skrämmande spöken här.  Det här spöket ser inte lika godmodigt ut som spöket Laban. Det har något lömskt i blicken.

Det är inte alla mönster som bildar figurer men det är ändå fint att se på den nattgamla isen som böljar sig så mjukt.

Det finns inga hundar eller andra husdjur med ombord men är det där inte en pudel som syns i isen. Ser ut som en yster valp i mina ögon.

Ser inget speciellt motiv här, men om fantasin får löpa fritt så kan det bli många historier även i den isfläcken.

Någon som blivit störd och är sur?

Ser du isbjörnen? Det här mönstret som spruckit fram som ett porträtt på en isbjörn är min favorit.  Det är inte alla som upptäcker isbjörnen innan jag visar, men fotografer brukar vara duktiga på att se den.

Den här isbjörnen är lättar att upptäcka men den är ju ingen spricka i isen heller.

Skulle kunna vara ett kartblad

Sådana här samlingar av brötar, där isen hade skruvat sig upp i riktiga berg, fanns det gott om. När jag såg dem kom jag att tänka på Andrées polarexpedition då de blivit tvungna att överge ballongen och ta sig fram släpandes på släde och båt och då ta sig över dessa berg av is.  Ser kanske inte så imponerande  ut så här på håll men de var flera meter höga.

Simma för klimatet - eller simma till Nordpolen

Han simmar för miljön - på Nordpolen.

Så stod det i tidningarna när vi kom, hem från Nordpolen.  Jag såg också en rubrik där det stod, " Simma till  Nordpolen".  Med på vårt äventyr till Nordpolen hade vi den Brittiske advokaten, långdistanssimmaren och äventyraren Lewis Gordon Pugh, känd för att simma i kalla vatten.  Han hade en egen stab med folk och även ett filmteam med sig.

Som det syns på Lewis tränare här var det ganska kallt ute. Trots det var kortbyxor, T-shirt och Flip Flop tofflor  Lewis vanligaste klädsel. Allt för att vänja sig vid kyla, ska man simma i isvatten kan det behövas. Jag nämnde tidigare att vi även hade en liten simbassäng ombord men den hade nollgradigt vatten. Det var för att Lewis skulle kunna träna.

I Sydsvenskan kunde man läsa att han hade för avsikt att skida de sista 10 kilometrarna fram till Nordpolen. Men om det skulle vara möjligt så är nog juli fel årstid eftersom det är alltför många råkar och vakar med öppet vatten. När Skinnarmo skidade till Nordpolen startade han sin tur i början på mars.

Det står också i tidningen att han sagt. –" För tio år sedan hade det inte varit möjligt. Nu finns stråk av öppet vatten även där".

Det är inte heller helt sant. Vi pratade med kaptenen som gått i de här farvattnen i 15 år och han sa att det sett likadant ut under alla dessa år. Kan vara att isen blivit tunnare men det var inte mer öppet vatten. Största förödelsen med öppet vatten åstadkom kanske vår isbrytare. Syns lite av det på nästa bild.  Det är det inte många fartyg som går till just Nordpolen varje år och det är inte alla som klarar av att ta sig fram genom den isen dit heller, det behövs kraftfulla isbrytare.

Här landar helikoptern efter att ha släppt av Lewis ute vid en vak för träning. Förstorar man  och tittar noga, borta till vänster i bild, så syns det en grupp människor vid den avlånga vaken.

Han hade gott om tid att träna och vänja sig vid kylan för det tar ungefär en vecka att ta sig med isbrytare fram till Nordpolen. Även om jag inte kommit till det i de andra inläggen så förstår nog alla att vi kom dit och det blev dags för  Lewis att hoppa i spat.

Kvällen är sen och vi har just firat att vi kommit fram till målet, de flesta hade gått och lagt sig för att sova lite  medan  vår kapten "parkerade" fartyget vid iskanten så att vi skulle kunna gå ut på isen och verkligen känna på hur det var att vara på Nordpolen. 

En  liten rolig episod från då jag kom hem var att då jag berättade om just det här för en bekant, så fick jag frågan. Övernattade i några hus där då? Jag ska inte avslöja vem det var som frågade, men personen är lärare.

Jag hann inte somna innan jag hörde att det var dags för Lewis simtur och drog snabbt på mig överdragsbyxor och jacka, tog min kamera och gick ut. Det fick jag ångra sedan, för ute var det nu både kallt och fuktigt. Riktigt råkallt. 

Filmtemet var redan i full fart för att dokumentera bedriften.

 -Amundsen! Kan vi få ett leende?

Jo,  han heter Amundsen och är norrman. Någon påstod att han var barnbarnsbarn med Roald Amundsen, men jag tror inte att han hade några barn. Men släkt kan de vara ändå.

Allra först innan någon får gå ner på isen skickar vi ut "Antiterrorstyrkan".

Här framgår det kanske varför de gick under namnet "Antiterrorstyrkan". De enda farliga individer de kunde tänkas stöta på var isbjörnarna och de kan vi ju inte klassa som terrorister, de gör ju bara vad en isbjörn ska göra. Men det var  biffiga kilar och kraftfulla puffror de hade med sig. Tur att de inte träffade på någon isbjörn. Det sägs att isbjörnen inte vandrar så långt norrut som till Nordpolen, men det vet inte isbjörnen om att den inte ska göra, för året innan när Yamal nått fram till 90 grader Nord och alla skulle gå ut på isen så kom det en isbjörn traskandes.

Sedan var det dags för att fira ner Zodiacken och åka ut till vaken. Lewis är den med vit mössa.

Om jag på däck nu hade både överdragsbyxor och jacka på mig och frös ändå, så känns det som en stor bedrift att klä om till badbyxor, simglasögon och badmössa.

Det är dimma, det är därför bilderna ser disiga ut.

Och sedan krypa ner i det -1,8 grader kalla vattnet.

Så är han igång och simmar.

Men även om de gått ut och sagt att det var så mycket öppet vatten vid Nordpolen så kunde teamet och inte heller vår kapten hitta någon vak som var en (1) kilometer lång. Teamet hade satt upp flaggor som symboliserade de olika länder där sponsorerna kom från och här ser man hur  Lewis simmar förbi den svenska flaggan för andra gången. Han blev tvungen att göra fyra vändor fram och åter, för att klara av att simma en kilometer. Någon längre vak med öppet vatten fanns inte.

Jag tänker inte förringa prestationen av att simma så lång sträcka i det här kalla vattnet. Det VAR en bedrift bara att VARA i det kalla vattnet i 18:50 minuter. Men jag tycker att det är fel att inte berätta hela sanningen. För trots att det var den 15 juli och mitt i sommaren så gick det inte att hitta en sådan lång vak där uppe. Läste om det i Aftonbladet då jag kom hem och inte ett ord nämndes om att den stora vaken lyste med sin frånvaro. Jag försökte även kontakta journalisten som skrivit artikeln men han ville inte ha kontakt med mig.