8. Äta ute.

En av tjusningarna med att resa är att få testa den lokala maten, här i Mexico var det lite blandade känslor eftersom jag hört så mycket om Montezuma's revenge men man får inte vara för feg utan lite lokal mat måste testas. De allra enklaste matsätllena valde vi dock bort, som de här där man åt ute på gatan.

Inte så mycket för kvalitén på maten utan för att det var skönt att få sätta sig ner en stund, efter att ha traskat runt och jag var trött i fötterna. Första stället vi slank in på var det här, som mer var ett hål i väggen, det såg gott ut och doftade gott. Kocken jobbade vid en stekhäll som var placerad bredvid trottoaren.

Trångt och gemytligt var det där bakom honom och när det dessutom fanns ett ledigt bord passade vi på att gå in. Lite problematsikt blev det dock då vi skulle beställa, för matsedeln var på spanska och ingen kunde något annat än spanska där inne. Skam den som ger sig, man kan väl peka och de vid bordet bredvid åt något som såg gott ut, så vi pekade på deras mat. Vi fick veta att det kallades för Tarta.

 Till det beställde vi tamarinddricka.

Drickan var svalkande och god och maten var så riklig att det räckte med att äta hälften för att bli proppmätt. Gott var det.

Nästa ställe som vi slank in på var lite lyxigare för där var menyn en fyrarätters. Samma problem med språket där eftersom det var flera olika val av rätter i de fyra. Soppan som var första rätten var inte så svårt för då kom de fram med de två valen och för att inte ställa till för mycket besvär valde  vi varsin tallrik, nästa rätt var det samma sak med två val som de visade oss. Vi satt och undrade hur de skulle göra då vi kom till varmrätten där det fanns sex olika alternativ men på det här stället var de idérika. Döm om vår förvåning när de kommer fram med sex olika rätter tillagade och upplagda på tallrikar så att vi kunde peka på vilken rätt vi ville ha. Efterrätten var det lite enklare med, för det var bara olika färg på puddingarna. Till det här serverades det bröd, dricka och enchiladas.

Dyrt? Ja det beror nog på vilka priser man är van vid allt det här kostade 26,50 SEK. Tyvärr tog jag inga bilder här, de tittade tillräckligt mycket på oss ändå, så ni får tro mig på mitt ord att det var gott och att det var riklig mat för mindre än var en hamburgare kostar hemma.

Ibland vill man lyxa till det och äta på lite finare ställen och vad passar då bättre än att gå på ett ställe med det här trevliga namnet.

Häng med, vi går in för här ser det fint ut.

Det var ingen trängsel precis bara ett till bord som var upptaget. Vill man inte äta här så kan man slinka in och titta på fotona över Mexico City som hänger runt matsalen.

Även här var maten mycket god, med betoning på mycket, och lite lyxigare upplagd än på de andra två ställena.

Efter maten kan det vara skönt att ta hissen upp till takterassen och avsluta kvällen med en Frozen Margarita.

 Det här var inte det enda stället som vi passade på att äta på, fanns inte så många så kallade "turistfällor"  men så hittade vi ändå ett och det måste testas.  Det är Plaza Garibaldi där Mariachi (en sort mexikanska musikband) står och väntar på att få en spelning. De hyrs ofta för att spela på fester eller för en serenad och här på torget samlas de och väntar på uppdrag.

Även inne på restaurangerna som ligger vid torget kan man betala för att få en spelning vid sitt bord. Vi går in på Salon Tenampa och efter en kroppsvisitering så att vi inte har våra vapen med oss in, får vi ett bord. Lämpligt att starta med en Tequila. Här serveras de inte med salt och lime utan med en Sangrita som man smuttar på växelvis till den starkare drycken. Det är en blandning av tomatjuice, apelsinjuice, honung, citron- och limesaften, och chilipepparfrukt.

 Nu må det här vara en turistfälla, men nog en av de trevligare turistfällorna som jag varit på så jag kan varmt rekommendera den. Trevligt med levande musik till maten och maten var god dessutom. Tyvärr var det lite dåligt ljus här inne  men mysigt.

Mexikanarna upplevde jag som väldigt trevliga och allra trevligast var de på det här stället där de till och med kom in och visade upp köttbitarna så att vi kunde välja vilken vi ville ha till middag.

Vår trevlige kypare, som kunde lite engelska och blev väldigt förvånad när vi inte ville att han skulle fotografera oss.

Hur det gick med Montezuma's revenge? Antingen hade vi tur eller plåtmage, för den märkte vi inget utav.

6. Speglingar och tvätt.

Något som jag ofta fastnar inför med min kamera är speglingar, vare sig det gäller vattenpölar eller speglande fönsterglas så måste jag titta efter om det finns något motiv där. Här i Mexico City var det ont om vattenpölar men desto fler fasader med speglande fönsterglas fanns det. Bussen kan t.ex. bli rena tivolibussen om man tittar i fönstret.

Husen får helt nya former.

Nästan lite Gaudí över en del speglingar.

Ibland är det t.o.m svårt att se att det är ett hus.

 Med olika vinklingar på de speglande fasaderna så hamnar ibland serveringen upp och ned.

Med så mycket glas har fönsterputsarna massor med jobb.

Högt över betongen svävar de. De här två hade en korg att stå i men jag tyckte nog att den gungade ganska mycket  ändå. Skulle inte vilja byta jobb med dem.

 Även fasader som inte är av glas behöver också tvättas.

Sitta där på en liten gungbräda, det är inte heller något jobb som jag skulle vilja byta till mig.

De här två killarna kan nog inte vara höjdrädda, ibland såg det ut som om de hängde helt upp och ned. De svängde rejält fram och tillbaka, den stunden jag stod och tittade på dem.

Högt uppe var de dessutom.

Alla hus i Mexico City är inte lika tjusiga och får antagligen inga fönsterputsare som kommer dit.

En del får vara glada om de har glas i alla fönster och att inte träden växer inne i huset utan utanpå.

Avslutar med en kaffe latte på Starbucks.

5. Arkitektur

Mexico City är i mina ögon en mycket modern stad, många gamla, ståtliga och fina byggnader från den spanska tiden finns naturligtvis kvar men det har växt upp en hel del ny bebyggelse och många av dessa är riktigt spännande skapelser. Som till exempel Bolsa Mexicana de Valores (börsen).

Den ligger på Paseo de la Reforma som är en 12 km lång boulevard, den byggdes på 1860-talet och hette från början  Paseo de la Emperatriz, som betyder ungefär Kejsarinnans promenad. Utefter den pampiga gatan finns många statyer av olika berömda personer. Där står Cuitlahuac staty bland alla moderna hus. Han var Aztecernas näst siste härskare och bror till Moctezuma II. Han fick inte så lång tid på sig att härska över riket för efter 80 dagar avled han efter sviterna av smittkoppor år 1520. Han eftertäddes av sin kusin Cuauhtémoc som blev Aztecernas siste härskare. Han var bara 18 då, men blev mycket populär och beundrad för sitt mod både av sina egna soldater och av spanjorerna. Han fick inte heller så lång tid på tronen utan torterades och avrättades av Hernán Cortés fem år senare. Han hyllas än i dag. Jag är lite fundersam över hans änka, Isabel de Moctezuma. Hon gifte om sig flera gånger, vilket kanske inte är så konstigt men hon fick också en dotter med Hernán Cortés.

Fortsätter vi den här avenyn framåt så finns det åtskilliga ny och spectakulära byggnade att beundra. Det här är ett hotell liksom huset bakom Cuitlahuac staty.

Ibland får jag intryck av att akritekterna tävlat med varandra om att skapa så märliga byggnader som möjligt.

På universitetet har skaparlusten och fantasin fått flöda tämligen fritt.

Det här bostadshuset kallas för Pyramiden och det är inte så svårt att gissa varför.

Museo Soumaya är ett privat museum, det ägs av Carlos Slim och innehåller hans privata samling. Utsidan är lika sevärd som samlingen.

4. Se sig omkring.

En sak jag har lärt mig av mina resor runt omkring i världen är att ett bra sätt att bekanta sig med en ny stad är att ta en Hop-on Hop-off buss. I Mexico City heter de Turibus och vi hade turen att det fanns en hållplats inte så långt från vårt hotell. Kartan som man får på turen är väldigt schematisk så ett bra tips är att skaffa sig en karta över staden så att man kan följa med var man är när bussen slingrar sig fram. Lite synd också att den spanska guidningen sker i högtalare som ofta överröstar den man får i lurarna på engelska. Annars är det en bra tur där man gärna bränner näsan röd i solskenet. Det är ju inga problem att vakna tidigt här med revlejen som spelas klockan sex utanför fönstret, så sagt och gjort, vi hoppar på morgonens första buss.

Här uppe på övervåningen i bussen kommer man ni ögonhöjd med alla detaljer på de gamla husen, det finns så otroligt många fint utsmyckade hus som är från den spanska tiden.

Känns tryggt att ha beväpnad eskort när man är ute på sightseeing, fast jag får väl erkänna att det inte var mig de skyddade, såg att det satt någon högt graderad militär i passagerarsätet i den bilen.

Bland det första vi kommer förbi är Torre Caballito Reforma 10, den kallas i folkmun för Lilla hästen.

Nästa plats vi kommer till är Monumento a la Revolución det är byggt till minne av den Mexikanska revolutionen. Bygget sattes igång av president Porfirio Diaz och var först tänkt att bli landets nya parlamentsbyggnad och betydligt mycket storslagnare än vad det är nu. Grundstenen lades av presidenten 1910, men brist på arbetskraft och en hel del andra problem gjorde att arbetet blev avbrutet och först 1933 kom arbetet igång igen och man beslöt då att det skulle bli ett monumemt över revolutionen;  det blev klart 1938.

Vi hoppar av bussen och tittar lite närmare på monumentet och platsen. Det är ett riktigt stort torg och där skulle gladeligen ett helt palats fått plats. Det där rutmönstret i plattsättningen fick vi senare se vad det användes till. Inte så lämpligt att stå och sola där.

Speglingar i glasfasaderna på de moderna husen runt omkring torget, kan jag naturligtvis inte låta bli att stanna till inför.

I källaren på byggnaden finns ett revolutionsmuseum, det finns också en hiss som går upp till kupolen, 57 meter upp med en vidsträckt utsikt över staden. Vi kom hit precis till vaktombytet.

Soldaterna gick med rejäla bensparkar och killen till höger sparkade inte tillräckligt högt, så han fick lite skäll efteråt och en demonstration om hur han skulle göra.

När vi vänder oss om så får vi se vad rutmönstret i plattsättningen är till för. Hade blivit gaska blött att stå kvar där.

Ungdomar och barn uppskattade blötan riktigt ordentligt. De sprang i full fart genom sprutet.

Vi väljer en lite lugnare men konstfullt utformad plats att sätta oss ner för att invänta nästa buss.

Där kan vi också njuta av den blommande jakarandan.

3. Köpa bröd.

När jag är ute och går möter jag en massa människor som bär på paket och kartonger med samma mönster på pappret och blir naturligtvis nyfiken på vad de har varit och handlat för något. Vad är det  som verkar vara så populärt, så nästan alla har handlat det? Kan tyvärr inte fråga för jag kan inte spanska så bra och det är inte många här i Mexico City som kan engelska, så enda utvägen är att gå den vägen de kommer ifrån för att få reda på hemligheten. Det dröjer inte länge innan jag upptäcker var de kommer ifrån, det är bageriet, eller Panadería som det står på butiken. Jag slinker in och det var inget litet bageri som jag hamnade på.        

Bröd, bröd och åter bröd.

Bröd och tårtor av alla de sorter man kan tänka sig.

Det är ett litet annorlunda sätt att handla bröd här än vad vi är vana vid hemifrån. När man kommer in i butiken tar man ett stort fat och en tång.

Sedan är det bara att börja plocka och lägga upp på sitt fat.

Det såg ut som om det åts mycket bröd här i Mexico.

Lite svårt att välja mellan alla dessa sorter.

När man var nöjd med det man valt ut och fatet dignade av godsaker går man till en disk där en expedit snabbt räknar ut vad det kostar och skriver summan på en liten lapp, den lappen tar man till kassan och betalar. Går sedan tillbaka och visar upp sitt kvitto och får hela härligheten inslagen i ett litet fint paket. Vårt paket gick på 17 SEK, mindre än vad en enda bulle kostar på vårt bageri där hemma.