Stenvalvsbroarnas väg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Så borde den här vägen heta tycker jag för det finns så många fina stenvalsbroar. Närmare bestämt 24 stycken, men det heter den inte utan den heter Karl Johansvägen eller Skalstuguvägen .

Så heter den för att det var kung Karl XIV Johan som lät bygga vägen. Fast egentligen fanns det en väg här långt innan kungen kom på att det skulle vara en bättre väg över till Norge. Då var det pilgrimmer och handelsmän som reste här. Under medeltiden var den bara en gång- och ridstig.

Att leden har gamla rötter vet man eftersom en yxa från omkring år 700 har hittats i Medstugan, som ligger utefter leden. Likaså kan man läsa i Snorre Sturlassons "Olavs saga" om Olav den heliges färd längs leden i juli år 1030.

Så vi är inte de första som färdas den här vägen och någon har åkt den här vägen före oss och lämnat ett bomärke efter sig.

Mellan 1815 och 1835 rustades vägen mellan Duved och Norge upp på order av Karl XIV Johan. Kungen invigde den kraftigt upprustade vägen genom att resa längs den i augusti 1835. Bland annat hade ett flertal nybyggda broar ersatt äldre träbroar. Flera av dem åker vi över men vid en del har vägen dragits om och de går att fotografera.

När järnvägen sedan kom, den som går mellan Östersund och Trondheim så minskade trafiken på Karl Johansvägen. När så vägnummer infördes i Sverige fick vägen heta länshuvudväg 322 och riksvägen slutade Duved.

När sedan E14 byggdes 1958 blev Karl Johansvägen en liten betydelselös sidoväg och på 80-talet fick den inte ens behålla sitt epitet som länshuvudväg utan blev bara en liten sekundär länsväg. Tur det tycker jag så att de inte byggt en stor motorväg här över fjället och i den sköna naturen.

Fast på 90-talet blev vägen upprustad och orsaken till stenen med kungens namnteckning här ovan är att han var här och återinvigde vägen.

Dessa stenvalvsbroar är en sinnrik byggnadsteknik och jag är imponerad att de även klarar av dagens trafik och tryck. Hittade en informationsskylt som visar hur bygget gick till.

Vi tar en runda.

Slingrande grusvägar är spännande att åka på, för det första kan man inte köra så fort där och då hinner man se vad som finns vid sidan av vägen, dessutom är det lättare att stanna om det inte går så fort.

Så vi svänger in på avtagsvägen till Fäviken bara för att se hur det ser ut där. Vill man äta middag på Fäviken får man vara ute i mycket god tid, så det blev varken lunchpaus eller middag på det stället, men så här ser det ut där.

Huså herrgård. Det var till Huså som kopparmalmen från Fröå gruva forslades och även förädlades. i Huså fanns det en hel det att titta på men det krävdes promenader för att nå dit så det fick vara den här gången. Men Huså bageriets goda bröd kan jag rekommendera.

Färden går långa stunder utefter Kallsjön strand och i dag ligger den spegelblank.

Små fall och bäckar rinner ut ur skogen och fyller på sjön.

Vi kommer fram till Baksjön där speglingarna får oss att stanna till en stund. Fjällen speglar sig i sjön.

På andra sidan vägen ligger Tallsjön som även den är lika spegelblank i dag.

Kan tänka mig att det är en härlig dag för en fisketur.

I närheten ligger  Anjans fjällstation så jag gissar att fiskarna kommer därifrån.

De ser ut att ha det skönt.

Speglingar har jag en viss förkärlek för,

Även torrfurorna är vackra i den här miljön.

En kort sväng in i Norge.

Fast den gamla skylten är betydligt finare.

Fäbodvägen.

Mellan Börtnan och Persåsen i närheten av Östersund finns det en vägsträcka som kallas för Fäbodvägen. Här finns en hel del fäbodar och många av dem är dessutom välbevarade och några är även i drift. Åkte förbi några där det fanns både kossor och getter och servering av kaffe med våfflor. Vi hade kunnat välja bättre väder den här dagen, det var blött och lockade inte till något fika ute i naturen men vid Svedjebuan stannade vi för ett liten bensträckare och fotostopp.

De är så vackra de grå och väderbitna husen.

Dimman som omslöt skogen gjorde att det blev nästan en magisk känsla att vara där. Lite som om tiden stannat.

Regnet var vår följeslagare den dagen och framme vid Ovikens kyrka stannade vi och tittar man på vår bil så ser det ut som om vi haft väldigt roligt i dag.

I det här huset, Bugården, där Jämtlands första barnaskola fanns redan 1651, blev vi serverade kaffe och våfflor.

Mysigt att sitta där med regnet strilandes utanför och en värmande brasa i öppna spisen.