Åka spårvagn i Hongkong.

Ja vad gör man då man dimper ner i en ny stad, en stad som bjuder på nya och lite okända upplevelser. Visst hade vi läst på och införskaffat guideböcker, men vad börjar man med.

Man kan börja med att köpa ett Octopuskort. Det är ett kort som lite liknar de kort som SL har, reskassa. Fast det här kortet köper man för 50HKD och fyller sedan på men önskat belopp (de 50 HKD får man igen om man löser in kortet). Kortet kan användas på alla färdmedel och även färjan över till Kowloon. Dessutom så kan man betala med kortet i många butiker. Eftersom vi nu har uppnått den aktningsvärda åldern som är 65+ så fick vi köpa ett kort för äldre. Lite gulligt att det är en gungstol före texten "elder". Sagt och gjort, det lät väldigt praktisk så vi införskaffade oss varsitt kort.

Sedan var det bara att börja testa Hong Kong Tramways, som spårvagnarna kallas där. Fast de har smeknamnet Ding Ding.

De är dubbeldäckade och man ser väldigt bra från övervåningen.

Hongkong fick spårvagnar redan 1904 och det ser ut som om vagnarna är från den tiden, inte så bekväma att sitta i men väldigt charmiga.

Undrar om förarens arbetsplats hade klarat svensk arbetsmiljökontroll?

Det finns även en turistvagn som har öppen övervåning, för 95 HKD får man då åka en rundtur på en timme.

Lite roligare och betydligt billigare med de vanliga vagnarna och speciellt som äldre resenär då man till och med åker billigare än barn.

Man går på spårvagnarna baktill och av framme vid föraren, har man inte kort så lägger man jämna pengar i en liten plåtlåda eller så lägger man sitt Octopuskort på läsaren. Med en avgift på 1,10 HKD så blev det många turer för oss.

Det är ganska lätt att hitta också med tydliga namn på hållplatserna.

Som sagt så ser man bra uppifrån övervåningen på spårvagnen och eftersom fönstren är öppningsbara så kan man även passa på att fota lite. Vad den här fotografen filmade kan man ju fundera på.

Cyklist skulle jag inte vilja vara i den här staden, de verkar leva ganska farligt då de kryssar fram mellan bilar, spårvagnar och bussar.

Här uppe sitter man i nivå med duvorna.

Trodde det var prydnadskatter i det fönstret, men katterna rörde på sig. Antog att det var ett kattdagis, men då jag googlade på namnet så hamnade jag på en restaurang???

Mobilen måste kollas.

Extra kul är det då man får kontakt med lokalbefolkningen, inte så lätt alla gånger för det är inte så många som pratar engelska. Vid Happy Valley klev det på en mamma, hennes lille son och mormor. Det var lite fullt i vagnen och de enda platser som var kvar fanns där vi satt. Lille Harry blev först lätt skräckslagen då han blev uppmanad att sätta sig där. Mormor klämde dock ner honom bredvid min make och till att börja med var han väldigt reserverad, men tinade sedan upp och jag fick tillåtelse att ta en bild. När de klev av vågade han till och med säga Goodbye och vinkade glatt.

När vi kom till området med de här husen hoppade även vi av.

____________________________________________

Brudpar

Den här platsen i Florens var tydligt en populär plats att fota brudpar på.

Även denna gången som jag passerade där, så var det brudparsfotografering på gång.

Det kan ta lite tid att få till det så allt stämmer med de rätta lyckliga minerna, håret och även slöjan.

Det lyckades till slut. Slöjan svävar så som fotografen vill ha den.

Viss likhet på ett bygge i närheten

Sedan kan de lyckliga tu, låsa fast sin lycka med ett hänglås på en lämplig, eller också olämplig, plats.

Får hoppas på att den här välklädde mannen bara var lite hungrig och inte så övergiven som han såg ut.

Packisen.

Vad är det alla spanar efter.

Vi har styrt kosan norrut och tänker ta oss upp till packisen.

Nu gäller det att spana efter isbjörn.

Vi ser att det finns isbjörn någonstans här för det finns spår efter dem på de isflak som flyter omkring.

Spåren blir fler och fler, vi är beredda och skjutklara.

Spänningen stiger. ismåsarna börjar dyka upp och det brukar vara ett tecken på att det finns isbjörn i närheten.

Fler spår.

Fler ismåsar.

En tretåig mås landar på ett isflak.

Vackra isflak flyter förbi vårt fartyg.

Vackra färger.

Vi passerar 81:a breddgraden N och ser på skärmen att vi är långt ifrån land nu.

Här finns det bara is.

Fast inte bara is. Där långt borta på isen syns en lite gulvit fläck.

Vi har siktat resans först isbjörn.

Han verkar inte vara så nyfiken av sig eller så är han redan mätt.

Han kommer inte närmare utan traskar iväg.

Fast jag tycker att det är fint, för det är så här isbjörnarna ska leva. ute på isen och egentligen inte vara intresserad av oss som kommer för att se dem.

 Isbjörnen är ett vandrande djur och det är ju just det som den här bamsen gör.

Städdag.

Man ser inte så stor ut i en liten gummibåt ute på Norra ishavet.

Vi har lämnat valrossarna i förra blogginlägget och letar efter någon trevlig strand att gå iland på.

Vi får syn på att det har varit isbjörn på den här ön, för uppe på berget finns det en övergiven isbjörnsgrotta. Isbjörnen går inte i ide förutom när de ska ha sina ungar. Då gräver de en grotta i snön. Snön under grottan ser så ren ut så det är nog ingen bjön där nu.

Vi åker runt och kollar in om det finns några isbjörnar kvar.

När vi kollat runt lite och sett att det inte finns någon isbjörn där just nu, så bestämmer vi oss för att gå iland.

Vår expeditionsledare Axel informerar om hur vi ska bete oss i land. Var vaksam, överallt kan det finnas isbjörn.

Det snöar lite lätt, men vi beslutar oss för att passa på att städa lite på den här stranden.

Isbjörnsvakterna är på plats.

Det flyter iland mängder med skräp på stränderna här.

Lite av allt det skräpet som vi tog med oss kanske räddar någon framtida ren från att fastna i. Ser att plastskräpet är en fara för dem. Den här renen har inte bara tappat sitt horn, utan även mist livet. Det syns på fästet vid hornet att det inte är tappat och dessutom ligger det en hel del skelettdelar runt omkring.

Vi fick ihop flera säckar med skräp på den här lilla stranden.

Lite får man offra för att få en bra bild.

Ett hjärtligt farväl till denna ö.Kanske någon mer än jag som tycker att det ser ut som ett hjärta där uppe på berget.

Andra dagen i Säter.

Andra dagen i Säterdalen började inte lika soligt som det hade varit på lördagen. Det var visserligen uppehåll i regnandet men regnet hängde hotande i luften. På tal om att hänga så började vi dagen med att hänga upp våra alster igen. Nu gick det betydligt fortare eftersom alla krokar och spikar satt kvar.

Leif ser lite betänksam ut.

Det mesta börjar vara på plats igen.

Dags för lite intellektuella samtal.

Intåg för att få höra några kloka ord från Peter.

Sedan dök TV upp.

Nästan samtidigt så bestämde sig himmelen för att öppna sig och sände ner ett brakande åskväder över oss.

Men lite (läs; mycket) regn skrämmer inte bort fotografer.

Fast man kan ju söka tillfälligt skydd under tak en stund.

Eller fortsätta att titta på bilder.

Ibland är det lite räddande föreläsningar inomhus, bäst att skynda sig dit.

Fast det var ju inte så mycket regnande. ;)

Sonjas fina föredrag, om bland annat Tibet och Nepal, värmde oss gott och vi kunde torka upp.

Lite mera bildtittande i väntan på nästa föredrag.

Sedan kom dagens höjdpunkt; först lite bokköp och signerande.

Kaxig, som det står på boken?  Nej snarare lite full i sjutton.

Sedan fick vi ett livfullt föredrag med Brutus där han verkligen bjöd på sig själv och på bra fototips.

Inte så mycket tid kvar efter Brutus föredrag. Dags för lite summering av helgen och sammanräkning av rösterna i peoples choice som vanns av Erik Birgersson.

Ögonkontakt.

Till sist samlar den avslutande gruppkramen ihop sig.

Selfies brukar jag ALDRIG ta. Brukar se till att jag är bakom kameran, men Säterdalen har tydligen en underlig påverkan på en, för här lyckades jag med att ta två stycken, till och med...men lite förlåtande ändå, för jag är ju bakom kameran även här.

...och så en med Brutus.

Många bilder blev det, men det var en händelsfull helg som gick alldeles för fort. Ett varmt tack till allla som var där och alla som ordnat det så bra och trevligt.

Själva återvände, jag och maken till vårt boende i Säter och fick finbesök av sonen med familj...och så Ronja förstås.

Vi passade på att äta gott och titta på den fina bebyggelsen i Säter.

För att nästa dag bege oss hemåt, via Hedesunda och mina barndomstrakter i Forsmark, fast först ett besök i Stjärnsund.

Tur vi inte hade soppatorsk, för bensinmacken verkade vara stängd.