Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Lämnar Kapstaden.
Klart väder då vi lämnar Kapstaden och jag undrar lite hur det låter där under när de stora flygplanen lämnar startbanan.
Det ligger en hel del kåkstäder där flygplanen kommer in och lämnar flygplatsen.
Vi gör en sväng ut över det blå havet.
Över Nepal och Mount Everest.
Vi blev inte hängandes kvar i luften på resan från Bhutan men eftersom vi hade så fint och klart väder på återresan blev det en hel del bilder där uppifrån ner på Himalaya. Strax efter drinken och maten så meddelar piloten att om vi nu tittar ut på höger sida så kan vi se Mount Everest. Jag spanar ner och där kan man även få en aning om hur höga dessa berg verkligen är för molnen hänger liksom mitt på dem.
Där borta har vi giganten och den klassiska snöröken liggen som en strut ut från bergstoppen.
Då när vi flög där över var det lugnt och en hel del bestigare var nog där nere vid baslägret och kanske också en bit upp för att acklimatisera sig inför sina toppförsök. Sedan kom katastrofen med jordbävningen och lavinerna, där så många omkom och skadades. Undrar om berget blivit något högre nu.
Så var det dags för ett besök i Delhi igen.
Eftersom det hade varit ett haveri av något slag på Kathmandus flygplats före vår avresa till Indien så blev det ändringar i vår resa. De besök vi skulle gjort i Indien efter Bhutan blev lagda till före avresa till Bhutan, därför hade vi nu bara en övernattning här.
Har märkt att det blivit vanligare och vanligare på de olika flygplatser jag besöker med buss vid landning.
Det blev lite strul när jag skulle in genom passkontrollen, passpolisen ansåg att jag redan hade utnyttjat mitt dubbla visa trots att det klart och tydligt framgick av stämplarna att jag bara varit där en gång. Efter en hel del dividerande så gav han med sig och släppte in mig. Undrar om jag fått sitta kvar på flygplatsen och vänta in de andra om han inte hade gått att övertyga om att han hade fel. Han var inte värd någon blomma, men det var tydligen vi i gruppen, för nu när vi kom ut till vår buss så blev vi blomstersmyckade.
Det första vi ser på vägen in till stan är en stor soptipp bredvid flygplatsen där en familj håller på och letar igenom soporna. Även några barn är där; det är så jobbigt att se när barn far illa.
Gissar på att det är ett nytt flygledartorn som byggs här.
På motorvägen in till Delhi blir det plötsligt stopp i trafiken.
Vår chaufför går ut och skyndar över den starkt trafikerade vägen. Han måste in i det lilla huset till höger för att visa upp sina papper.
Förr hade de vägtull på den här vägen, men det stoppade upp trafiken så fullständigt så den skrotades. Var kanske bra, men det de nu har med kontrollpunkt på andra sidan om sex trafikerade filer verkar något farligt och omständligt.
Han tar sig helskinnad tillbaka och vi anländer till hotellet och beger oss ut på stan.
I parken här finns det djur. Lite ovanligt att se grisar gå omkring där och böka. Grisarna måste vara släkt med vidsvinen för det är håriga och några har även något som liknar betar.
Träffar på en gulligt rosa Tuk-tuk.
I det här området vimlar det av små barn som tigger.
De är inte lika försynta som barnen i Bhutan, utan är mycket påflugna. Antar att de ser turister som lättfångat byte. En beklämmande och jobbig syn; de har ett liv som de delar med många barn i Indien.
Jag har ingen HD och området vi hamnat i är inte så gästvänligt så vi återvänder till hotellet.
Nästa morgon är det tidig hemresa, utanför fönstret ligger dimman tät.
Vår rumsgranne utanför fönstret plirar lite yrvaket då vi drar undan gardinerna. Den verkar bo på vår fönsterkarm.
Det var inga problem att komma ut genom passkontroll och ingen försökte hålla mig kvar heller, trots problemet med att komma in i Indien dagen innan.
Vi flyger med Finnair och det var en trevlig bekantskap, kul att de har både glas och servetter med finsk design. Så snygg så det lockar till att unna sig en drink
När vi vaknar är vi över Ryssland och det är snöigt.
Sedan tar det inte så lång tid innan vi mellanlandar i Finland...
...och kommer hem och laddar för nya äventyr.
Allt har ett slut...
...även en resa i Bhutan tar tyvärr slut.
Vår sista natt i Bhutan bor vi i så här små charmiga stugor.
När vi tittar ut så ser vi åter igen vilken tur vi hade dagen innan för det har snöat under natten. Bergen är vackert vitpudrade med nysnö. Hade vår dag varit i dag för besök vid Tigernästet så hade det blivit en besvärlig och även lite farlig vandring och ritt. Att gå på den stigen i blöta och snömodd kan inte vara kul och rent utav farligt. Men vi har bara några timmar kvar här i detta vackra och speciella land, vi ska resa tillbaka till Indien.
Bussarna packas och sedan bär det iväg till flygfältet.
På väg till flygfältet blir det lite oroligt en stund för plötsligt är vägen helt blockerad av en stor cementblandare.
Men i Bhutan är inget omöjligt, hela byn verkar plötsligt dyka upp för att hjälpa till med att flytta på kolossen. När det byggs i en by så är det brukligt att alla hjälps åt så det är nog ingen ovanlighet att alla hjälper till.
På några minuter är vägen farbar igen.
Vi vinkar farväl till den lilla byn...
...och fortsätter mot flygfältet.
Incheckningen på flygplatsen går utan problem även om ordningen är lite omvänd än den vi är vana vid från andra flygplatser. Bagaget röntgas innan du kommer in i själva flygplanshallen. Sedan flyter det på som vid andra platser.
Efter incheckning är det passkontroll men sedan blir det lite annorlunda, för att komma till loungen så får man vända tillbaka igen och när det sedan är dags att gå till planet så är det bara en person som kollar om man har varit vid passkontrollen.
Jag kikar ner på plattan och där står vårt plan och väntar.
En sista blick ut mot bergen som nu är snöpudrade.
Så är det dags för oss att lyfta.
Vi taxar ut och jag ser att uppe vid utsiktsplatsen över flygplatsen så står det några bussar som vill se planen lyfta.
Även när flygplanen ska lämna flygplatsen så är de tvungna att passa in flygrutten efter bergen så det svänger en hel del när vi ger oss iväg.
..tills vi kommer upp till marschhöjd.
Stråk av snö täcker bergen ner mot dalen.
Även på platser nere i dalen har det kommit snö under natten.
Jag är fascinerad av dessa vägbyggen, hur vägarna slingrar fram utefter bergssidor och över bergskrön.
Här uppifrån kan man verkligen se hur oländig terrängen är och att det ändå har lyckats bygga vägar.
Under oss har vi nu hela Himalayamassivet. Berg så långt ögat når.
Även här uppe på bergskrönen slingrar det sig vägar fram.
Det finns så mycket vackert under oss så det är svårt att slita sig från den utsikten och ägna sig åt något så trivialt som mat.
Hembesök.
Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.
De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.
Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.
Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.
Men nu var det hembesök vi skulle på.
På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.
Boendedelen i huset ligger en trappa upp.
Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.
Köket ser riktigt charmigt ut.
Fast toaletten vågade jag inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.
Men utsikten var det inget att klaga på.
I en del rum finns det vackra väggmålningar.
Och vackert dekorerade möbler.
I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.
Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.
Först får vi något starkt att dricka.
Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.
En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.
I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.
Där inne står det några träbadkar.
På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.
Top of the world och målet för resan.
Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.
Kathmandu försvinner under oss...
...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.
Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.
Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.
Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.
Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.
Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar.
För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.
Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.
Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.
Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.
Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.
Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.
Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.
Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.
Fortsättning följer......