Cable Car Museum

Museum är  egentligen lite missvisande för det är här som själva driften av kablarna till Cable cars är.  Allt finns inrymt i ett hus som mer liknar en lagerbyggnad. Första gången vi skulle dit så råkade vi passera på baksidan av huset och gick bara förbi, bättre lycka nästa gång när vi kollat in på kartan var det låg och kom från rätt håll. Museet är gratis att besöka och helt klart värt ett besök.

I samma hus finns också underhållshallen för vagnarna, men dit in får man inte gå...

...så vi går in på museet.

För den teknikintresserade finns det mycket att titta på inne på museet.

Här kan man också se en del av de tidiga vagnarna.

Man kan också provplinga i klockan som finns på alla vagnar, klart jag testade den.

Det går också bra att kolla in spaken, The Grip, som föraren sköter.

För den intresserade finns det en förklaring hur den fungerar.

Extra kul är det att få se maskineriet till hur kablarna dras runt.

"Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit,
och den startar på ett kick, det är en makalös manick."

Allt snurrande övervakas av en man...

...uppepå en plattform, mitt bland alla kablar och snurrande hjul.

Här inne finns även en liten utställning om jordbävningen 1906. Man kan bl.a. se hur illa åtgånget det blev här inne i maskinhallen.

Även hur illa det var ute vid spåren.

Nåde den som inte skötte sig.

Vi traskar också ner i källarvåningen och tittar på de hjul som driver och snurrar runt med kablar där.

Det blir ett rejält slitage på bromsskivor och kablar.

Cable cars

Cable cars har rullat i San Francisco sedan slutet av 1800-talet. De uppfanns av Andrew Hallidie efter att han bevittnat en otäck  olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna.

Klart att man måste göra en tur med dessa vagnar, turistattraktion eller turistfälla, men det hör liksom till att ha åkt minst en tur.                        

Vi köpte en dagsbiljett, den gäller även på spårvagnarna. En enkel resa med Cable cars kostar 7 dollar, ett dagspass går på 17 dollar och då får man åka så mycket man vill. Köper man en enkel resa så gäller den bara för just den turen, hoppar du av efter en hållplats så måste du köpa en ny biljett om man vill fortsätta resan sedan, så ett dagspass känns lönsamt och enklare.                       

En del turister tycker att det är överreklamerat och enbart en turistfälla, men San Francisco-borna säger. Skyll er själv om ni inte åker! De är stolta över sina gamla vagnar och använder dem flitigt själva.

Någon tidtabell verkar inte finnas, för ibland kan det stå en hel hop vagnar på rad och vänta på att komma fram.

Några vagnar är rikt dekorerade och har kvar juldekoren fast vi är en bra bit in i januari.

Vagnarna drivs av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor tung spak griper föraren tag i vajern. Uppför går det sakta men säkert... 

...nedför släpper föraren ibland taget om vajern och det går riktigt fort. Vajern är hela tiden i rörelse, så det viner och låter hela tiden från rälsen även när inga vagnar syns till.

Kul att vagnarna är så olika.

När det behöver växlas så får föraren hoppa ut och ta till handkraft.

Det finns två varianter på linjerna, den ena där åker vagnarna fram och åter, den andra varianten där vänds vagnarna för hand på en vändskiva.

Det är kul att titta på när vagnarna vänds och det ser ut att inte gå åt så mycket handkraft för att få runt vagnen, titta på det här klippet. Tyckte det såg ganska lätt ut.

De populäraste platserna ombord är de närmast föraren, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. 

Att vara förare är ett imponerande jobb, det krävs inte bara  en enorm skicklighet att manövrera de stora vagnarna (och fysisk styrka), förarna är också lite av stå-upp-komiker. Kommenterar passagerare, pratar högt, guidar då de har lust och är märkbart stolta över uppdraget.

Jag fotade många olika vagnar och naturligtvis blev vi också fotade många gånger då vi åkte.                                           

För att varna bilister sträcktes en stoppskylt ut när det var stopp vid hållplatserna.

En del tyckte det var lite extra kul att få stå på plattformen och hålla utkik.

Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu ­återstår bara tre linjer.

Backigt är det i San Francisco så ibland kan det se lite lustigt ut i trafiken, jag förstorade upp en del av bilden ovan och då ser det ut som om vagnen högst upp i backen kommer körandes på taket av bilarna.

Det är ett trevligt och bra sätt att se staden på så ni som avfärdar Cable Cars som turistfälla får skylla er själva.  Har man inte åkt Cable Car, har man inte sett San Francisco.

Världens slingrigaste gata.

Vi är ute på en promenad i San Francisco och hamnar på Lombard Street, den gatan har en av stadens sevärdheter så vi styr kosan dit. När vi på håll ser en folksamling i en gatukorsning så vet vi att vi är nära vårt mål.

Jag vet inte om det verkligen är världens slingrigaste gata eller om det är världens kurvigaste gata, men nog tillhör backen på Lombard Street en av de mest välkända gatstumpar i världen. Backen har en lutning på hela 27 grader så här gäller det verkligen att köra med tungan rätt i mun. Tur att den är enkelriktad.

Vi traskar uppför den inte lika slingriga trappan för att komma högst upp, där uppe har man en fantastisk utsikt över San Francisco.

Fick några bilder till min skyltsamling också.

Här hoppar vi på en spårvagn, som egentligen inte är någon spårvagn utan en Cable Car.

Fast skillnaden angående det kan vi ta en annan gång.

Sausalito

Sausolito ligger tvärs över viken från San Francisco, på andra sidan bron alltså.

Det är en lien mysig stad där en hel del kändisar, konstnärer och folk som vill bo lite pittoreskt har slagit sig ner. Sausalito är också känt för sina många husbåtar. Det var här, när han bodde på en husbåt, som Otis Redding fick idén till sin hitlåt (Sittin’ On) The Dock of the Bay. Idag finns här hundratals husbåtar, från udda och slitna till vräkiga och dyra varianter. 

Vill man som turist bo sjönära och höra vågornas skvalp ända in i sovrummet så kan det här stället passa. Fast det är inte så billigt att bo där, det billigaste rummet kostar 385$.

I Sausalito lär man få bra benträning om man tar en promenad, husen och gatorna klättrar uppför bergssidan.

Namnet Sausalito kommer från spanskan och lär betyda betyder den trädrika platsen. Men att det var gott om träd där , det var innan de började skövla redwoodträden. Nu är det nog mer gott om fina båtar.

Här uppe bland de fina villorna hör jag ett välbekant ljud, så vi drar oss ner till huvudgatan igen.

Det är lunchtid, men det var inte de hungriga och köande människorna utanför stans populäraste hamburgerställe, som hördes ända upp till berget...

...nej, det var några helt andra som hojtade ut sin ankomst.

Nämligen sjölejonen, fast vill man se dem på lite närmare håll måste man vara medlem på Sausalito Yacht Club, där verkar de trivas.

Lite längre bort ser det ut som om de börjat med någon form av levande takbeläggning.

Vi går dit och träffar på en svartfot på vägen. Han verkar spana efter om det är någon strejk på gång.

Några av de som befolkade taket kommer flygandes.

- Jag kan flyga!

Upp, upp och iväg.

Vi går närmare den stora fågelsamlingen.

En nyfiken turist blir lite väl närgången och det blir oro i fågelgänget.

När hon backar så lugnar de ner sig.

Vi lämnar fåglarna ifred och återvänder till stan.

Tittar runt lite...

Innan vi återvänder till SF och kvällens gymnastikpass.

Den röda gyllene bron

I dag ska vi på utflykt och på vägen dit så passerar vi över den berömda bron Golden Gate Bridge. klart det måste dokumenteras ordentligt, vet ju inte om jag någonsin kommer dit igen.

På väg genom stan passerar vi en annan berömd plats, alla som sett filmen Bullit vet vad det handlar om. Det är den gatan som Steve McQueen dundrar fram med sin Ford Mustang GT 390. Fick höra att det gick åt två Mustanger och att det var McQueen som själv körde, inte någon stuntman. 

Men nu var det bron som jag tänkte visa. Vi närmar oss den. Bron invigdes 28 maj 1937 och är                   2 737 meter lång med ett brospann på 1 280 meter.                        

Den var världens längsta hängbro fram till 1964, men är nog fortfarande en av världens mest omskrivna broar.

Bron är målad i orangeröd färg, den färgen valdes för att göra den enklare att se den när det är dåligt väder, speciellt när det är dimma eftersom den kan vara extremt tät vilket underlättar både för fordon och sjötrafik.

1987 var det  50-årsjubileum, då stängdes bron av för biltrafik och var bara öppen för gåntrafikanter, tillströmningen av folk blev så stor, så att många som mellan 750.000 till en million personer tog sig upp på bron. Kontrollen var otillräcklig och ledde till att ungefär 300.000 människor samlades på bron samtidig, trycket på mittpartiet av bron blev så då stort så mittspannet planade ut.         

Bron har sex filer för biltrafik och man tar endast betalt för trafik i södergående riktning.

När man kommer över till andra sidan av bron finns det en utsiktsplats och naturligtvis stannar vi för att ta några bilder.

Får passa på med lite naturfoto också.

Vyn bort mot den andra stora bron, den där bilarna kör i två våningar.

Här vid utsiktsplatsen finns det en staty med en sjöman, vet inte varför.

Vi åker vidare mot vårt utflyktsmål för dagen och far genom en tunnel som fått namn efter traktens kändis, Robin Williams, som bodde i Sausalito.                    

När vi återvänder efter vår utflykt får vi åka över bron än en gång...

... då spelar vår busschauför och guide sin favoritlåt för oss, du kan höra den här.