Jakmjölkning och busväder.

Så var det dags jakmjölkning. Då vi är på väg dit så börjar det regna lite smått. 

Kalvarna är i ett eget litet bås.

En kalvlyfts ut och börjar dia. Samtidigt börjar det blåsa upp.

Dessutom började två tjurar att busa. Det ville jag förståss få med på bild.

De for runt i en väldig dans.

Supporten ansluter.

Det gick inte att urskilja vem han hejade på, men han gjorde sitt bästa med att egga de två busarna.

När de där dansade runt gick det väldigt vilt till och vi var tvungna att springa undan för att inte hamna mitt i bråket och bli nedtrampade.

Samtidigt som regnet ökar så börjar damerna mjölka.

Vinden och regnet ökar.

Syns inte så mycket på bilderna, men här regnar det mer eller mindre vertikalt och både jag och kameran är genomblöta.

Väntar på sin tur.

Damerna verkar ganska oberörda och mjölkar på.

Hon frågar om jag också vill prova att mjölka, men blötan gör att jag avstår.

Klappar en jak och gör mitt bästa med att hålla kamera och lins torra.

Dags att återvända till vår camp och få lite torra kläder.

Inte ens jakarna tycker det är roligt.

Vi ger upp utan att mjölka och på väg tillbaka träffar vi på några herdar som kommer med mera djur.

Mongolerna är sociala av sig och herdarna stannar för att få en pratstund.

Vill du att jag tar en bild?

- Ja gärna!

Herdarna bryr sig inte så mycket om vädret och regnet.

Efter pratstunden så rider de iväg med sina djur.

                                                                  föregående

Road trip north IX - Lofoten

Även om det tar lite tid att få till mina blogginlägg nu, så fortsätter vår road trip ändå. Narvik hade inte så mycket att bjuda på mer än en riktigt delikat middag på skrei. De hade haft rejält med snö innan det kom ett regnväder som skapade en isbana av hela stan.  Promenad var inte att tänka på  utan broddar. Förmodligen tyckte även barnen som bodde på vårt hotell att det blev lite tråkigt och passade på att leka med brandlarmet.  Sex gånger gick det igång, så det blev många turer ner till receptionen, tur att vi bara bodde på fjärde våningen. Till slut kom brandkåren och det blev tyst och lugnt.

Så här pass långt upp i norr tar det en stund innan det ljusnar, så det var lite skumt då vi drog iväg. Det byggs en ny bro över Rombaksfjorden, när den är färdig, kommer den att bli Norges näst längsta hängbro. Den här bron som kallas för Hålogalandsbron kommer att förkorta ressträckan mellan Narvik och Bjerkvik med 18 km. Än så länge finns det ingen körbana men det sägs att bron ska vara klar i år.

Vi får köra runt och över Rombaksbron. Vädret är inte det bästa i dag, det regnar och blåser. en äldre man vi träffade i Narvik sa att det skulle bli storm.

Vi får väl se vad Lofoten har att bjuda på för väder, där vi stannar för att ta en bild på bron är det i alla fall inte så behagligt.

Och vindtavlan vid bron visar på att det blåser rejält. Det kommer rejäla kastvindar som griper tag i bilen då vi far över.

Vindstruten står rakt ut, det rister i bilen och regnet piskar vertikalt.

Svallisen vid sidan av vägen har skapat stora och fina istappar.

Ser i viken lite längre fram hur vågorna piskar.

Fåglarna gör sitt bästa med att trotsa vindarna, men har klara problem med att hålla kursen.

De vackra bergen är lite svåra att utskilja. Vi var tvungna att stanna och tanka och maken som offrade sig var mer än genomsur då det var avklarat.

För att inte bara köra raka spåret till vårt hotell gör vi en avstickare till Lödingen där en enorm cykel står parkera på kajen.

Regnet piskar även här och vågorna slår, de slår så höga att de sköljer över bilen när vi åker ut till Hjertholmen.

Imponerad över fiskaren som står längst ute på bryggan och fiskar, fast har man åkt iväg på en fisketur så vill man väl också fiska. Hoppas han inte blåste ner i vattnet.

Nästa stopp gör vi i Svolvær, en bild ut genom vindrutan visar lite av hur sikten är på den här dagstrippen.

Regn och dis och stan ser nästan folktom ut, förstår att de flesta sitter inne och njuter av husvärmen.

Jag lyckas i alla fall få syn på Svolvaer Geita som är känd bland klättrare i hela världen för att utmana dem att hoppa från det ena hornet till det andra. I dag fanns det inga klättrare där uppe.

Nere i Svolvær börjar torkställningarna fyllas upp med fisk.

Strax efter Svolvær kommer vi till  Vågan kyrka, som också är känt under namnet Lofotenkatedralen.

Den kallas också för Fiskarnas domkyrka. Anledningen till att det behövdes en sådan stor kyrka där var naturligtvis lofotenfisket. Besökande fiskare från hela den norska kusten kände behovet av andligt stöd innan de tog sig an Lofotenhavet på vintern, och kyrkan var alltid fullsatt under fiskesäsongen. Vid ett tillfälle 1929 var det ca 2000 personer i kyrkan och biskop Berggrav sa då från predikstolen att det kändes som att vara i en katedral. Därav smeknamnet Lofotenkatedralen.

Vädret gör att det blir inte så många fler stopp på resan ut till Lofoten och vårt natthärbärge i Henningsvær. Där var det tänkt att vi skulle bo på ett ställe som kallas för Skatan och ligger lite mysigt strax före sista bron ut till själva Henningsvær. Fast det mysiga är nog mer sommartid, nu skulle vi bli de enda boende där så vi fick rum här på Knusarn istället.

Tur det för här serverades även frukosten och dessutom visade det sig att vi var de enda gästerna på hotellet. Mysigt ställe, tack Synnöve för tipset.

Bara några garagedörrar.

Vid promenaden utefter floden i Madrid såg jag några fina garagedörrar.

Vilken dörr blir din favorit? Min är nog den röda folkan.

Att möta våren i Madrid

Ibland blir det inte som man tänkt sig, speciellt inte om man hade för avsikt att njuta av vårvärme och ett vårfagert Madrid. Maj brukar vara ungefär som vi har det nu i Stockholm, sol och varmt, men i år fick de århundradets sämsta vår. Så sa madridborna i alla fall.

Temperaturen låg runt 11-15 ° och nästan varje dag så regnade det. Uteserveringarna hade gett upp och ställt undan sina stolar.

Men är man nu i Madrid så kan man ju inte hänga läpp bara för lite kyla och regn. Fast lite snopet var det att höra att där hemma sken solen och var sommarvärme.

Kändes lite överdrivet att spola gatorna med mer vatten, de blev så spolade ändå. Och vi som fick höra,  då vi kom, att det var vattenbrist i Madrid, inte på det som kom från ovan i alla fall.

Man får se det lite positivt, av första dagens trängsel på gatorna var det inte så mycket av under regnskurarna, då var det betydligt glesare med folk.

Solkräm och solglasögon fick stanna på hotellrummet och paraply och regnjacka var det som gällde. En duktig turist ger inte upp för lite väta.

Det rosa loppet till förmån för bröstcancer gick av stapeln nu när vi var där, lite kul för när vi var i Florence så blev hela den staden rosa en dag och nu även likaså i Madrid. Här var det en lite blötare tillställning.

Alla verkade ta det med glädje ändå.

Årets stora händelse!

Alla vet väl redan att det är sista helgen i juli som det händer och att det är fotofestivalen i Säterdalen som gäller.

Många har redan bloggat om händelsen, men här kommer festivalen ur mina ögon.

Det är så spännande redan innan det är dags att åka iväg till Säter, först för att se om man kommit med och sedan att välja ut bilderna som ska vara med. På lördagsmorgonen är det lika spännande och trevligt att komma dit och få se vilka som är där och träffa både gamla och nya vänner.

Utlottningen av platser är även den lite spännande.

Vädret var strålande och solen visste vem den skulle sända sina strålar över just i dag, nämligen vår utställningsgeneral, Peter.

När alla fått sina nummer på upphängningsplatser blev det en febril aktivitet med upphängning och även så för mig. Med utfört arbete så kunde jag konstatera att Heléné utnyttjat en störande skylt på ett alldeles förträffligt sätt och passande skyltar kan jag då aldrig gå förbi utan att få med mig en bild.

Sedan var det dags att gå runt och beundra varandras bilder. Lena ser ut att vara beväpnad med stora Canonen.

Torbjörn poserade glatt vid sina bilder.

Peter håller sitt inledande anförande och hälsar alla välkomna.

Björn Grünewald förklarade utställning öppnad.

Anders Geidemarks föredrag och bilder berörde mig starkt av flera anledningar.

Peter tar sig en välförtjänt glass.

Blir det för mycket "sitta stilla", så får jag lätt spring i benen nu för tiden. Så jag drog iväg på en liten promenad för att bli av med springet. Kom till en liten sjö. Näsåkerspussen heter den visst, träffade på några balanserande änder där.

Kikade ut genom lövverket och fick syn på sångsvanarna som passade sina ungar ute i vassen.

Sångsvanar tycker jag är så vackra, synd bara att de var så pass långt borta.

Pappa svan vill också ha lite uppmärksamhet.

Något som jag inte upptäckte att det fanns här, vid mitt förra besök, är Fäboden. Kom ju inte så långt från utställningsplatsen med mina kryckor den gången, desto roligare att få gå på upptäcktsfärd nu. Barnens favorit där verkade vara laman.

En annan populär plats bland barnen, var något som jag tror är Säters brantaste backe. Så härligt att få se barn var just barn och få pröva sin förmåga. Mamma blev kanske inte lika glad över att få ta hand och deras byxor efteråt, efter att de hade hasat ner på byxbaken, men kul hade de.

Sedan var det dags för lite bildmingel igen. Någon betraktar mina ökenbilder.

Annika i fototagen.

Björn har kommit på besök.

Några fyrbenta besökare kom det också. Dom tittade inte så mycket på bilderna, den här labben ville bara leka.

Prick klockan 16:00 kungjorde generalen att det var dags att packa ihop för kvällen.

På kvällen återvände vi för att äta lite kolbullar och lyssna på Dan Anderssonvisor, Thomas Pa Jansson presenterade kvällens underhållare. Fast jag tror nästan att det var tvärtom, att det var underhållaren som presenterade Thomas och sig själv.

Lite synd att de inte hade så stor koll på ljudanläggningen, en orolig Thomas skymtar i bakgrunden. Dessutom så trodde en del i publiken att det var allsång.

Så var det dags att göra kväller. Utställningsplatser ser oroväckande blöt och även tom ut.

Jag och maken vandrar  sedan hemåt i regnet.