Tiger Cave Temple. 

En dag i november åkte vi till Krabi, jag behövde lite värme till mina muskler och när det dök upp ett extrapris på resa till Krabi så slog vi till. Visste inte så mycket om denna platsen, mer än att det verkade som alla svenskar åkte dit. Fast inte var de där när vi kom, träffade bara på en enda svensk familj och i övrigt var det mycket lite turister. Hotellägare, restauranger, long tail båtägare och övriga som lever på turister hade det jobbigt. 

Ligga på stranden eller vid poolen är inte riktigt vår melodi, men att utforska nya platser är trevligt. Tiger Cave Temple hade vi läst om och då det precis utanför vårt hotell fanns en busshållplats och då det dessutom stod just det namnet på den buss som stod inne var det lätt att bestämma sig för att åka dit. Femtio bath vill chauffören ha för att köra oss dit, var säkert överpris förstod vi när vi såg vad lokalbefolkningen betalade för sina resor, men billigt i våra ögon.

Platsen och templet anses av  buddisterna som ett av det heligaste platserna i det här området.

 Templet som gett platsen dess namn är en liten grotta vid bergets fot, där det bland annat sägs finnas ett tassavtryck från en tiger på bergets vägg inne i templet. Namnet kommer också från berättelsen om en munk som satte sig för att meditera på platsen, och under sin meditation hörde tigrar ryta runt omkring sig. Det kostar inget att gå in i dit och alla får gå in, men man måste ta av sig skorna så jag nöjde mig med att bara kika in.

Fast det som lockar de flesta turister är en rejäl kraftansträngning, för uppe på toppen av berget finns det en stor buddhastaty och för att komma upp till den måste man gå 1.237 trappsteg upp. Hade säkert blivit fler steg om de inte gjort stegen så höga. Inga trappor för folk med korta ben.

Varmt är det och både jobbig och svettig kommer den promenaden bli, men nyfikenheten tar överhand så vi bestämmer oss för att försöka gå upp. På vägen upp  träffar vi på de små aporna som de mer eller mindre varnat oss för. Vadå varnat, de är så små och söta.

Pass upp, se till vänster ropar min man och där kommer en apa på trappräcket. Vänder snabbt kameran mot den, lite för snabbt ser jag. Den apan är lite större men ändå inte speciellt stor, men snabb och fingerfärdig. Jag har en liten axelremsväska, med våtservetter och extra objektiv till min lilla kamera, den har han siktat in sig på och snabbare än jag kunde ana greppar han den och en rejäl dragkamp börjar. Trappan jag står i är brant så det gäller att hålla balansen samtidigt som jag inte tänker ge upp kampen om väskan och dessutom verkar några medbrottslingar till den här väskryckaren anläda. Han är stark den lilla busen, men troligtvis inser han att jag är starkare, eller mer sannolikt att det inte finns något ätbart i min väska och släpper plötsligt taget, med den påföljden att jag druttar omkull. Faller med en duns mot de höga trappstegen och skrapar upp benet och får en rejäl bula där.

Aj, det svider och bultar, men nog vill jag bra gärna gå upp. Fler apor kommer och de är verkligen påträngande,  så till slut tar jag mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att utskten där upp inte är mödan värd och att buddhastatyn nog ser ut som de flesta andra buddhastatyer. Vad är det man brukar säga; surt sa räven.

Finns en hel del att titta på här nere också, man behöver inte tveka på att stället heter något med tiger.

Just i dag så har Miss Mimosa Queen kandidaterna också kommit hit, reportrar från både TV och tidningar är på plats.

Även de som vann tävlingen 2015 och 2018 är med.

Jag är glad över att slippa gå i deras högklackade skor,  det ser otroligt jobbigt ut och många av de vackra flickorna staplar fram med möda på dessa klackar.

Många stannar och tittar på de långa och vackra flickorna, fast den här trötta hunden brydde sig inte mycket.

Vår busschaufför har sagt att om vi är på platsen där han släppte av oss så blir vi upphämtade där kl. 10.00 och mycket riktigt, där står en lokalbuss och väntar på oss och vi får en privattur tillbaka.

Strandliv

Stranden vi bodde vid i Tamarindo var lång så vi gick även promenader åt det andra hållet.

Vi var inte de enda som gillade att vara där, en hel del hundar lekte där också.

Alla verkade hålla sams också.

Även den här lilla hunden som bara hade tre fungerande ben, fick vara med i leken.

Lite fåglar letade mat i strandkanten.

Den här var roligast att iaktta, den hade så egen stil.

Den kunde trippa fram lite elegant.

Rusa i full fart för att hinna fånga någon godsak innan vågen tar den.

Eller promenera med värdig uppsyn.

Klampa fram med stora bestämda steg.

Eller bara stirra med en lömsk blick.

Fjärilarna, de var bara eleganta.

Längst bort på stranden fick man vara lite försiktig, bäst var att hålla sig på de öppna ytorna och inte gå in i buskagen.

Kikade in bakom skylten men där syntes inget. Den enda rörelse i kanten mot växtligheten var den här lilla krabban. Den verkade inte ha någon grop att gömma sig i.

Man blir hungrig av att promenera och nu är det dags för lunch.

Strandpromenad

Efter en god frukost lämnade vi den underhållande fågeln och tog en morgonpromenad på stranden.

Det är varmt, väldigt varmt så promenadtakten är inte speciellt hög men tillräckligt för att bli svettig. Ser ut som om vi ska få ett litet svalkande regn.

Några fåglar är ute på jakt efter lite fisk till frukost.

Den här pelikanen ser ut att ha siktat något gott. 

Fast det verkar som om någon annan fått fatt på fångsten.

Det finns spår i sanden, någon har gått här före oss.

Den reumatiska sjukdom som jag nyligen fått, begränsar mig något så ibland måste jag sätta mig ner för att vila lite. Jag hittar ett nedfallet träd där jag kan sitta och vila medans maken går vidare.

Men då kan man passa på att titta på det lilla runt omkring. En liten spindel hoppar runt på trädstammen.

Här får jag också svar på vem som gjort spåren i sanden. Det finns en hel del små, små krabbor på stranden, men man ser inte så mycket av dem för de gräver ner sig i sanden.  Gräver små hålor och kastar upp sanden i ett dekorativt mönster.

Krabborna är väldigt lättskrämda och bara jag rör mig det minsta så försvinner de ner i sin lilla håla.

Vips så är de borta.

Jag har vilat klart och maken kommer tillbaka.

Och vi fortsätter vår promenad fast nu åt andra hållet. Regnet som såg ut att vara på gång, det ångrade sig och det blev en till solig dag.

Första landstigningen.

Äntligen börjar det riktiga äventyret och vi ska få uppleva det som jag föreställt mig vara Galapagos.  Vi ska iland på Cerro Dragon.

Naturen här ser lite annorlunda ut än hemma.

Hav, lavasten och kaktusar.

Färgranna krabbor. En Sally Lightfoot-krabba.

Uttrycket krypa ur sitt skal, får en mening här.  Darwin visar hur krabborna fullkomligt gör så när kostymen blivit för trång.  Sedan gäller det att krypa in under en sten ( ännu ett talesätt vi använder) och ligga där och vänta tills skalet stelnat så man inte blir mat till fåglarna.

Här på stranden kan man passa på att ta sig ett gratis fiskpeelingfotbad också. Bara att stoppa ner fötterna i en liten vik på stranden och låta fiskarna ta för sig.

En nyfiken liten ödla. 

Lite längre bort på stranden står en Great Blue Heron och spanar ur över havet. 

Vi hinner inte gå så många steg innan vi nästan snubblar över en landleguan.

Tittar upp från leguanen och ut över den lilla sjön, där vandrar en styltlöpare omkring.

Tittar ner igen och ser att det är inte bara en havsleguan som vilar där på stranden utan en flera stycke.

Styltlöparen vandrar på och kommer lite närmare,

Hägern ser ut som om den fått telefon och jag börjar nynna på låten "Växeln hallå, hallå!

I ett tränd i närheten  sitter en Galapagosfink, hane.

Vi kommer fram till ett vägval och måste bestämma om vi ska gå till höger eller vänster.

Ska vi följa i Darwins spår eller Romans. 

Vi har gjort vårt val och följer med Roman och nu är vi sugna på att få se de stora landleguanerna.

Jozani och attacken underifrån.

Vi vandrar vidare in i Jozani nationalpark och vår ranger berättar om alla växter och träd vi ser. Stolt visar han upp Mama Mtondoo, ett ståtligt mahognyträd som tros vara mer än 200 år gammal

Mest imponerande är dess "rötter" som kraftfullt slingrar sig iväg.

Här på trädet får vi också syn på den Afrikansk jättesnigeln den  kan bli hela 15 cm och är världens största.

En fin promenad får vi i den här täta och frodiga skogen.

Vår guide gör oss uppmärksam på de små hålen som finns i marken lite här och var, där lever det små krabbor. Det beror på att grundvattnet finns bara en halvmeter under oss, vår guide försöker få en krabba att bita fast i ett blad. Den här är inte så samarbetsvillig och mitt förslag om att han ska testa med fingret istället tycker han inte är någon bra idé.

På vissa ställen går grundvattnet upp i dagern och där trivs grodorna.

Den här ödlan borde jag inte ha stannat och fotat, för det var då som underjorden anföll. Det finns inte bara jättesniglar här utan även jättemyror och de angrep mig i samlad flock när jag stannade till här.

Det var inte bara en som attackerade mig utan hela släkten. De kröp in innanför byxbenen och bet sig fast. En myra som jag lyckades slita loss bet sig fast i fingret så hårt så det blödde och jag behövde hjälp för att få loss den. Myror tillhör de varelser som jag inte gillar och definitivt inte då de anfaller i samlad tupp innanför byxbenen. Jakten fortsatte ända tills jag kom till hotellrummet och hittade två till, men där slutade deras liv abrupt. De här myrorna kan bli hela 2 cm stora.

När jag höll på med min myrjakt och hoppade runt för att inte få fler på mig så dök de blå Sykes aporna (Tre Blue Sykes Monkeys) upp. Kärt barn har många namn och de kallas också för Diademmarkatta och blå markatta. De brukar vara svåra att upptäcka men vi fick se en. Nu var det inte så lätt att fota och samtidigt både jaga myror och undvika att stå stilla för att inte fler skulle ge sig på mig.

Gillar du inte myror, ser den här ut att säga.

Fast mest spanade den efter något att äta och brydde sig inte så mycket om oss fyra som beundrade den. De bildar flockar med 10 till 40 medlemmar men vi såg bara en enda.

Vi lämnar de afrikanska jättemyrorna, även om jag nu ofrivilligt tog med mig några därifrån, och åker vidare till mangroveträsket.