Igendammat luftfilter.

Det är torrt och dammigt i Gobiöknen och vår bil börjar gå lite knackigt. Amdraa beslutar sig för att det är dags för ett verkstadsbesök. Första stället vi stannar på har en väldigt speciell skylt. Jag skyndar mig ut för den har jag inte i min samling med skyltar.

Skylten är lite av "Mongolian way", den är gjord av en gammal plåttunna och handmålad. Man tar liksom vad man har och fixar till det.

Vi har kommit till en liten by.

Här liksom i alla andra byar så ser man inte så mycket, det mesta är plank.

Men ibland finns det små öppningar i planken.

Eller så har någon bosatt sig utanför planket. Såg inte då jag tog bilden att någon var hemma, men då jag sedan gick förbi Geren så vinkade de glatt där inne.

Vi har kommit till byn ganska tidigt, så det är tämligen tyst och lungt.

De här bussarna är specialbyggda ryska fordon och gick allmänt under namnet "Ryssen". Lite av en budgetvariant på resa i Mongoliet.  Ingen komfort i dem och ingen  luftkonditionering och stötiga, fast hoppigt och skumpigt är det i de flesta bilar på dessa vägar. Dessutom så spelar det inte så stor roll om man har luftkonditionering i bilen,  de flesta kör med mongolisk luftkonditionering.  Alltså öppna fönster och korsdrag även om bilen är utrustad ned AC.

Eftersom vägarna eller bristen på vägar är så påtaglig, går det åt mycket däck.  Dessa däck återvinns som vägavdelare, staket och blompottor. Såg till och med hur delar av ett hus var byggt med däck.

Men nu var det en verkstad vi skulle ha tag på, vårt luftfilter hade dammat igen helt och hållet. Men det är lördagsmorgon och byn verkar ganska sovande.

Amdraa behöver också få tag på en bank, den är förstås stängd men trots det så lyckas han fixa så någon kommer och öppnar den.

En verkstad hittar vi också.

Medans Amdraa och killen på verkstaden gör rent vårt luftfilter, så går jag runt och tittar lite. Luftfiltret var helt igentäppt av damm. 

Här i byn finns det skola, en liten för de små...

...och en stor för de större.

Alla barn i Mongoliet går i skola och man har fri undervisning i 12 år, man börjar skolan vid 6 års ålder. Nomadbarnen och de som bor långt från någon skola inakorderas antingen hos någon släkting eller på annat sätt. Föräldrarna får hjälp med kostnaden för inakorderingen från staten. Efter dessa 12 år kan man fortsätta att studera på universitetet,  då finns det förmånliga lån för nomadfolket att ta. Fast de flesta säljer något djur för att finansiera barnens studier.  Det är flest flickor som läser vidare och många ungdomar åker dessutom utomlands och studerar sponsrade av staten. Vår guide Solongo är bara hemma på sommarlov, läser annars till lärare i Ungern.  Hon berättade att de inporterar kunskap. Berättade även att när hon var färdig med sin universitetetsexsamen i engelska så kunde hon ändå inte prata engelska, bara skriva och läsa det. Fanns inte lärare som kunde undervisa ordentligt i det språket. 

Vid så gott som alla skolor står det ett sådant här lekschabrak i plast.

Kul sopåtervinning.

Jag kikar in i gränderna.

Träffar på en söt och lekfull hundvalp.

Ryssbilen har också kommit hit och ska in och bunkra på minimarket. De har lite enklare hushållning och får laga sin lunch själv.

Med rent luftfilter, tankade och glada drar vi ut i öknen igen.

Longyearbyen och nu är resan slut.

Slutligen är vi tillbaka där vår resa startade, i Longyearbyen. Det är morgon och när jag kikar ut är det den svenska isbrytaren Frej som jag ser. Undrar varför den är här.

Ofta när de här små fartygen, som vi gör dessa svalbardsäventyr med, kommer tillbaka till kaj så får vi ligga på redden. Det är bara för att något stort fartyg kommit in och fått vår förbokade kajplats. Nu är det sent på säsongen och tydligen gott om plats vid kajen.

Sista frukosten ombord.

Sedan lastas bagaget  och även oss pasagerare av, vi får en sista tur in till stan innan det sedan är dags för transport till flygplatsen.

Lite småregn kan inte hindra oss från att ta en runda och se om stan är sig lik.

Lite är sig likt, men jag ser tt det hr byggts en hel del sedan jag var här senast.

Någon som inte verkar gilla just den skylten.

Borta vid Kyrkogården är det sig likt. 

Även här.

Men nere i byn byggs det för fullt.

Forsen genom byn måste fixas till före vintern.

Vi drar oss bort mot Kyrkan. Staketet och lekplatsen är ett av de nya dagis som växt upp. De höga staketen är inte bara för att hålla barnen kvar på området, de fungerar även som skydd för att hålla rymmande hundar och isbjörnar borta från barnen.

I den lilla fina kyrkan kan man ta en fika eller bara sitta och koppla av en stund.

Datumet vid den här minnesstenen skvallrar om att någon härifrån var med på Utöya och inte kom tillbaka.

Ett typiskt landmärke I Longyearbyen.

På posten och även en del andra platser får man inte ta med sig vapnet in.

Inne på matvarubutiken har de vapenskåp för kunderna.

Och på restaurangen på hotellet är det inte så vanligt att det kommer in någon isbjörn.

Fast inne i en butik träffade jag på en liten söt hundvalp.

Vi tar i alla fall en lunch på Kroen, där tronar Lenin bakom alla spritflaskor. Han lär vara en gåva från Barentsburg.

Slutligen, för den som är intresserad, så är det här vår rutt på resan. Äventyret gick under namnet Upptäcksresa Svalbard runt och arrangör var Polar Quest.

Chime Lhakhang - fertilitetstemplet.

 Vi traskar uppför backen till Fertilitetstemplet. Chime Lhakhang är ett tempel dit de barnlösa vandrar för att genomgå en fertilitetsrit.  Därav alla dessa fallossymboler som var målade på husen i förra inlägget. Dessa symboliserar lycka och välstånd och är vanligt förekommande i Bhutan.  

Chime Lhakhang byggdes på 1400-talet av Lama Drukpa Kuenley

Vår bhutanesiske guide hade en lång berättelse om hur en japansk kvinna kom dit för att få hjälp med sin och makens barnlöshet. Hon återvände två gånger utan maken och båda gångerna var det lyckat resultat. Tredje gången kom hon tillbaka med maken och barnen troligtvis för att visa sin tacksamhet för att det gått så bra och då visade det sig att barnen var som en avbild av guiden som mötte upp på flygplatsen. Det var samma guide som hon haft på de tidigare resorna.

Det här templet är inte så stort som de andra vi besökt.

Pojkarna i klosterskolan har rast spelar fotboll på gården.

Väntar på en passning.

Barn är sig lika även om de bor på ett kloster och går i en klosterskola.

Kulan i luften.

En paus i skuggan.

Tintin, en av våra bhutanesiska guider, tycker att det börjar bli varmt. Då kryper de ur överdelen på den lite morgonrockliknande nationaldräkten och knyter fast den runt midjan.

I egna tankar.

Vi går ner till byn igen.

Det syns att det är en jordbruksbygd.

Jag träffar på en liten flicka som inte är riktigt säker på om hon ska lita på de där konstiga människorna som dykt upp.

Hundvalpen är desto mer nyfiken. Det som sinkade oss mest och kunde få någon att glömma bort tiden var alla dessa söta hundvalpar här i Bhutan. Man kan ju bara inte gå förbi en sådan här söting.

Fler som kikar ut lite nyfiket.

Efter lunchen genom byn

Vi har ätit en god lunch lagad i det enkla köket i föregående inlägg och slinker ut till byn för att se hur där ser ut. Det först jag möter är en hund.

Tittar ut över nejden och ser risfälten som väntar på regnet.

Byn, ser ut som de flesta byar vi åkte förbi så det är kul att få gå omkring och titta lite närmare.

I sådana här bostäder bor byggnadsjobbarna och de som även har ansvar för vägarna.

Intressant också att se hur det ser ut under putsen när husen byggs.

En del hus ligger väldigt vackert.

Stenarna på hustaken har också en funktion att fylla. En är att de ska hålla fast taket så att de inte blåser iväg och om det skulle blåsa iväg är det lätt att lägga tillbaka taket, en annan berättelse om dessa stenar är att när det kom fiender så gick man upp på taket och använde stenarna för att jaga iväg fienden.

En färgglad blomma.

Röda fortet i Agra.

Röda fortet i Agra är även det ett måste om man är på plats, så vi styrde kosan dit.

Finns det en sevärdhet i Indien så finns det även hundar där.

Inte bara en utan flera.

Det regnade när vi skulle dit, men vad gör det med lite regn det var ju varmt i alla fall.

Röda fortet är byggt av röd sandsten. Det började byggas redan 1156 och var från början bara en militär anläggning men har sedan förändrats och byggts om flera gånger. Mogulhärskaren Akbar var en av de som byggde vidare på fortet (år 1565) och det fungerade som ett fort ända tills hans barnbarn Shah Jahan började bygga om det så att det mer liknade ett palats och innanför de dubbla halvmåneformade murarna växte det fram något som mer liknade en hel stad. Muren är 20 meter hög och det sägs att på den tiden simmade de krokodiler omkring i vallgraven. Tyvärr fanns det inga kvar nu.

Vi traskar in genom den pampiga porten.

Vi går förbi Jahangir Palace som var bostad för Akbars fruar. Framför det står Haus-i-Jahangiri som är en stor skål som är huggen i ett enda block av granit. Det var förmodligen ett badkar.

Regnet fortsätter att strila ner och folk söker skydd lite här och där.

De som inte flyr regnet är de pigga ekorrarna.

En kille kommer raskt fram när han ser att vi är intresserade av dem och lockar ner ekorrarna med lite mat. Han ger också mat till en i vår grupp. Snällt tycker vi, men när vi ska gå vidare vill han ha förstås ha pengar.

 Regnet fortsätter och det ser lite kul ut med allt folk som smyger utefter kanterna.

Har man paraply kan man gå var man vill, men det är lite svårt att vingla omkring med kameran under paraplyet.

Här finns snillrika anordningar för vatten.

Vi fortsätter vår vandring inne i det stora fortet.

Om man kikar ut genom öppningarna till höger, i bilden ovanför, så har man utsikt ut över Taj Mahal.

På vår fortsatta vandring kommer vi till Diwan-i-khas  den platsen där Shah Jahan hade sina privata möten.

Här kan man få en inramad bild på Taj Mahal.

I det här huset, med det gyllene taket, lär Shah Jahan haft sitt sovrum.

Musamman Burj är platsen där Shah Jahan satt fängslad i åtta år, av sin egen son. Han kunde trösta sig med att ha fin utsikt mot mausoleet där hans älsklingshustru låg begravd. Han lär ha avlidit där.

På toppspiran på Taj Mahal fanns det en halvmåne, här finns det en annan prydnad. Lite mer levande och även rörlig.

Anguri Bagh var trädgården för de kungliga damerna, här odlades det både druvor och blommor. Här kunde de ströva omkring fritt utan insyn.

Nu har det slutat regna och inte kom det så mycket så att det ens blev fuktigt nere i vallgraven.

Dags för oss att avsluta vår vistelse i Agra och i Röda fortet.

Vi drar oss mot utgången och ser att det jobbas fortfarande här.