Vandrare och äventyrare vid Ice Camp Eqi

Vi vaknade upp till en lite frostig morgon, inte humörmässigt frostigt, utan det hade varit en kall natt. Ingen snö men de där trägångvägarna som byggts för att skona naturen och även för att komma fram där det blev för brant mellan klipporna, de blev hala...mycket hala.

Undrade först vad våra vänner från Litauen höll på med, de bodde i en stuga lite längre bort och gångvägen var rejält kuperad med en nedförsbacke. Fast då vi skulle upp till frukost i Café Victor så förstod jag vad det var. Plankorna var såphala, uppför gick det bra, men nedför så gled man okontrollerat.

De som skulle skulle ut och städa stugorna hade det lite lättare med lilla elbilen, men den slirade en del i uppförsbacken och det gällde för föraren att hålla tungan rätt i munnen, för bilen fick precis plats.

Vill man bo här ute så bokas det som ett paket, man väljer vilken typ av stuga man vill ha eller om man hellre vill bo i ett glampingtält, sedan ingår frukost och trerätters middag och ett lunchpaket. Även en vandring till moränkanten av glaciären ingår i det paketet. Naturligtvis ingår även båtresan. Finns också några andra vandringsturer att välja, men de är som tillägg.

De flesta väjer att gå en vandring, med guide.

Då skriver man upp sig på informationstavlan i matsalen. Där kan man även få dagens myggindex.

Vi har hört före resan att det kan vara mycket mygg, och menas väldigt mycket. Därför valde vi att åka sent på säsongen för då skulle myggplågan var liten och som du ser här ovan så var den låg nu. Så låg att jag bara såg två stycken och de satt på fönstret i vår stuga, på utsidan.

På grund av myggen är varje stuga utrustad med "myggjagare", vi behövde aldrig använda våran.

En del drog iväg på vandring efter frukost, även den lilla franska tösen var med men hon fick åka snålskjuts med pappa.

Ice Camp Eqi är byggt med fokus på hållbarhet och minimal miljöpåverkan. Solpaneler och andra miljövänliga tekniker används för att driva campen. Här kan  man se hur det sitter solpaneler på både taket och väggen. Fast för att klara av tvätten och köket när inte solen räckte till så finns det även ett oljedrivet elverk.

Man behöver inte vandra bara för att man åkt hit, det går hur bra som helst att stanna på campen och njuta av tillvaron, när man tröttnat på att sitta och iaktta glaciären så kan man även undersöka omgivningarna.

Vi börjar med att kolla hur besvärligt det skulle vara att ta sig ner till bryggan och de läskiga plankstegen. Vägen ner till trapporna var inget problem, även om träplanken var hala med frost på så var berget inga problem. Inte ett dugg hala och trappan ner var heller inget problem, kvar var bara de nedersta stegen och där skulle det komma att finnas hjälpande händer. Skönt!

Att campen finns just här är nog mest beroende på att en fransman vid namn Paul-Émile Victor var en framstående polarutforskare och etnolog, född 1907.  Victor och hans team etablerade sitt basläger vid Eqi-glaciären, där de byggde en expeditionshydda, vilken fortfarande står kvar och är känd som “The French Cottage”. Detta fungerade som deras utgångspunkt för forskning och utforskning.

Stugan är ganska bräcklig nu, så det går inte att gå in.

En av hans mest kända expeditioner var just till Grönland, där han och hans team utforskade Eqi-glaciären. Under denna expedition, som ägde rum på 1940-talet, använde de hundspann för att korsa inlandsisen och samla in viktiga vetenskapliga data om glaciärernas rörelser och klimatförhållanden. Denna forskning var banbrytande och lade grunden för mycket av den moderna glaciologin.

Här finns en del minnesmärken efter expeditionerna.

Fin färg på laven som växer på berget.

Efter lunch som inte är hälleflundra, utan goda mackor med räkröra i och istället för sallad så är det på grönländsk maner vitkål.

Man kan slå sig ner i hammocken också och njuta av glaciären. 

Men vi känner att vi vill röra lite mer på oss och väljer att  följa den vägvisande pilen som pekar mot sjön. Ska ta 15 minuter.

Fast när man tagit sig upp över kullen högst upp i bilden ovan så var det bara is, så vi vände. Såg lite spår av olika djur här uppe.

Små, små tassar har passerat här. För små för att vara räv.

Bra utsikt här uppifrån, men i vissa branta partier med djup snö var det lite knepigt att ta sig nedåt. Undrade ibland var jag får alla knäppa idéer ifrån. Men ner kommer man alltid och ner kom jag.

Det är fortfarande is på vattenpölarna, trots att vi haft en solig dag...

...och i skrevorna blommar blåklockorna.

Nu börjar vandrarna komma tillbaka.

Känner man att man verkligen vill ut i terrängen och inte vill eller kan gå så finns det en möjlighet att boka tur med ett fordon. Då är det någon av dessa terrängående bilar som används. 

Fast mest används de till att transportera tvätt från stugorna och frakta upp varor som kommer med båten.

Snart kommer båten med nya passagerare och en del ska även lämna stället.

Se du båten, den ser ganska liten ut så man förstår att området är mycket större än man tror.

Efter ett tag så börjar den tuffa åt vårt håll och kommer närmare...

...och närmare.

För att komma helt rätt vid bryggkanten så står det en person och visat med armarna hur nära båten är. När armarna är helt ihop så är det dags att skynda iland.

Nya förväntansfulla personer anländer och snart blir det middag.

Idag är det inte hälleflundra, utan en jättegod köttgryta. Till middagen får vi finbesök utanför fönstret, en söt liten krabat som kommer förbi och hälsar på, men det kommer i ett senare inlägg.

Sedan börjar det bli dags att dra sig tillbaka för natten. Men kvällen bjuder på en färgsprakande solnedgång.

När solen försvinner bakom bergen så blir det lite mer avmätta färger.

.

Nästa om Grönland

Silvervägen

I dag ska vi åka Silvervägen mot Norge. Vad jag vet så har jag inte åkt den sträckan någon gång tidigare. Jag har passande lektyr med mig på den här resan. 

Den utsågs till årets bästa kriminalromaner 2018.

Vädret har verkligen varit på vår sida den här resan, så även i dag. Solen skiner, några plusgrader och närapå vindstilla, så alla sjöar vi passerar ligger spegelblanka.

Den här resan var det tänkt att vi skulle gjort förra sommaren och även fortsatt upp till Kiruna. Nu blev det tyvärr inte så, extra synd för den sommaren vandrade vår dotter Carina, Kungsleden. Hon ensamvandrade hela sträckan från Hemavan till Abisko. Hon vandrade den på 25 dagar. Här vid Jäkkvik hade vi hoppats på att kunna möta upp henne då. Hade varit en kul överraskning om vi stått där då hon kom vandrandes. Nu när vi passerade platsen så passade vi på att titta hur det såg ut där vandrarna kom. Nu fick vi istället fantisera hur det såg ut då hon kom vandrande där.

Vi fortsätter vår färd på Silvervägen, vacker är bara förnamnet.

Ska man åka här en sådan här vacker dag, då måste man ta god tid på sig. Stanna ofta och beundra naturen.

Det är så lite trafik att vi kan stanna då och då vid vägkanten och jag kan gå ut med kameran. 

Alla dessa spegelblanka sjöar är så vackra. 

Man blir helt enkelt förstummad av skönheten och alla vidder. Nästan så nackhåren reser sig.

Polcirkeln har vi passerat massor av gånger, både i Norge och Sverige men på den här platsen har jag inte varit förr.

Vi hade ingen renlav med oss för att muta den här vägvakten, men som tur var ville den inte ha betalt den flyttade sig snällt.

Var många renar utefter den här vägen, även en vit ren med pampig krona

Visst är den fin, den ser verkligen ren ut.

Mera fjäll dyker upp i fjärran.

Även flera renar.

Lite krångligt det där.

Mamma vänta på mig. En liten ren har kommit på efterkälken och skyndar ifatt de andra.

Mera naturbilder.

Färgerna blir lite mer höstlika när vi är högre upp.

På vägen tillbaka till Arjeplog hittat vi en trevlig rastplats vid Vuoggatjålme.

Där hör vi plötsligt ett rejält surrande, kan inte vara mygg för de låter inte så högt. Efter en stund så lyfter det en helikopter upp bakom buskarna. Är troligtvis jägare eller fiskare som ska ut på fjället. Ser att det sitter en hund och kikar ut vid ett fönster. 

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.

Road trip north XII - Lofoten, Henningsvær

Efter en massa bilåkande så var det skönt med en liten promenad, även om det fortfarande regnade lite.

Först slank jag in på Vidars Lysvolds galleri för att få se hur Lofoten ser ut när det är som bäst. Vidar är förresten bror till Synnöve som bloggar här på Fotosidan.

Rekognoserade också inför kvällens middag och fastnade för Fiskekrogen.

Det var absolut inget dumt beslut. Är du där så missa inte ett besök där och jag kan verkligen rekommendera deras fisksoppa. Den var delikat.

Maken åt skrei med torskrom och det enda negativa man kan säga om den rätten är att den var i rikligaste laget. Portionen var mer anpassad för en arbetare som varit ute på stormigt hav en hel dag och slitet med fisket. Man blir alltså rejält mätt där, fanns ingen plats kvar för någon dessert.

Vi hade två övernattningar i Henningsvær och andra kvällen åt vi på Knusarn. Tyvärr var  det lite för blött för att efteråt sitta på Mannfolksparkeringen och titta på folk och smälta maten.

När vi ändå är inne på mat så måste jag även nämna och berömma den mat vi fick på Knusarn. Det var söndagkväll och alla restauranger och matställen var stängda. Vi gick från hus till hus med serveringar av något slag men allt var stängt. Trodde att vi skulle få nöja oss med en varmkorv på Mix.  Vi tänkte inte på att det serverades ju mat även på vårt boende Knusarn. Sagt och gjort vi kollade och mycket riktigt de hade mat och var även öppet för servering, så söndag blev inte en bantardag eller slankingdag som det heter på Norska. Maten då, kanske någon undrar. Jo, den var delikat. Vi beställde in Fish & Chips och fick örtmarinerad torrfisk med pankopanering. För att inte tala om parmesanchipset och den tunnfriterade rödlöken. Lite ovanlig variant på fisken men så gott!!!

Fast nu återgår vi till promenaden, lite lätt duggregn och blåst. Ingen storm längre men knappast vindstilla. Vi letar oss fram bland husen.

Hittar lite gamla hus som såg intressanta ut.

En del var kanske i behov av lite renovering.

Jag undrar lite hur de tänkte här när de renoverade. Glömde de inte någon viktig detalj? Besökare ombedes medtaga stege.

Många hus här har en personlig prägel. 

Det verkar vara en konstnärlig by.

Även en trasig dörr kan vara dekorativ.

En del nöjer sig inte med att bara dekorera en liten del av huset.

Vi kommer ner till hamnen på vår promenad.

Full fart på fåglarna, har tydligen vankats lite gott där borta vid Finnholmen brygge.

Fiskebåtarna ligger i hamn.

Träffar på en fiskare som berättar att nästa morgon är det dags, då börjar skreifisket. Femtio båtar drar i väg härifrån och han såg riktigt förväntansfull ut.

Här är hans båt.

Han var lite missnöjd med priset på fisken, den var nere på ca 15 Nkr.

Båtarna är rejält utrustade för att ta hand om fisken.

Men än så länge står torkställningarna tomma.

Vi fick även veta att et finns fyra fiskrenserier på ön.

På vår jakt efter mat hittar vi lite annat intressant.

Nu vet jag vad svans heter på norska.

En fråga för alla skidåkare, fast det var ju ingen fråga egentligen.

Den skylten är säkert nödvändig under turistsäsongen.

Så här vackert kan det vara vid  fint väder.