Hem

I dag åker vi hem, men vi har nästan hela dagen på oss här i Ho Chi Minh City. Några bilder blir det innan vi säger farväl. Vi bor alldeles bredvid den här skapelsen. En enorm skyskrapa med egen helikoterlandningsplats, som ser ut som en läpp som sticker ut på sidan av huset. Ser lite märkligt ut med kvarteret intill och de gamla husen där.

Det byggs så det knakar i staden, förmodar att om jag kommer tillbaka om några år skulle jag inte känna igen mig.

Gott om motorcyklar är det.

Vinkar farväl till Vitnamesiska flaggan.

Och flyger hem med mellanlandning i Qatar.

En innehållsrik resa har det varit och det kommer nog dyka upp en och annan bild till från den här resan. Tack till alla som följt min blogg.

Återföreningens palats

Ett till måste att besöka, förutom  Cu Chi tunnlarna, när man är i Ho Chi Mihn City är presidentpalatset. Redan 1868 byggdes ett palats här, då till den franske generalguvernören. När fransmännen lämnade Vietnam tog den sydvietnamesiske  presidenten över palatset. Ngo Dinh Diems, som han hette, var ingen populär person, han var så avskydda att hans eget flygvapen bombade palatset.

Trots att palatset inte var mer skadat än att det skulle gått att renovera, lät Diem ge order om att riva byggnaden och bygga ett nytt palats med skyddsrum i källaren. När det bygget stod klart 1963 hade presidenten blivit mördad av sina egna trupper.

I dag är det ett museum och en påminnelse över att kriget äntligen var slut. I presidentens kotor står fortfarande hans stora skrivbord kvar. Lite gulligt är det med den rosa telefonen.

Vi vandrar runt och tittar på de olika rummen.

Det finns t.o.m en liten trädgård inomhus.

En jättelik rund matta, som vi inte får gå på, ligger i en av hallarna.

Fasaden är klädd med pelare som ska symbolisera bambu, jag personligen tycker att de mer påminner om benknotor.

 I ett rum fanns det en mängd intressanta bilder.

Den mest kända är nog den då nordvietnamerserna kraschar genom grindarna med en tanks den 30 april 1975.

Här finns också en kopia av den jeep som presidenten åkte i från palatset till radiostationen där han tillkännagjorde kapitulationen. Hade kanske varit roligare att se den riktiga jeepen.

Nere i källaren kan man titta på de olika kommandorummen och den gamla kommunikationsutrustningen. Gick det för långsamt att ringa kunde man hojta till genom hålet i väggen i stället.

Det här var på den tiden det hette datamaskiner och inte dator. Tror att den inte var speciellt bärbar heller.

Jag tror att även om utvecklingen gått framåt även här i Vietnam så rensades det ogräs på samma sätt då som nu. här är det palatsets gräsmatta som ska bli fin.

Nästa besök senare i dag är Notre Dame katedralen.

Cu Chi tunnlarna i Vietnam.

Ett besök vid Cu Chi tunnlarna är ett måste om man är i Ho Chi Minh City. På vägen dit åker man förbi böljande risfält och ser att skörden är i full gång.

Vår lolkale guide Maj tyckte att vi skulle få se hur riset ser ut, innan det kommer i paketet i butiken, så hon sprang ut och plockade en bukett.

Stora odlingar med gummiträd virvlade förbi vårt bussfönster.

Tunnlarna började byggas 1948, då Viet Minh (befrielserörelsen) använde dessa i kampen mot fransmännen. På 60-talet började tunnlarna att användas igen, denna gång av FNL-Gerillan mot amerikanarna i vietnamkriget. Det är ett stort underjordiskt område som ursprungligen sträckte sig  ända från Ho Chi Minh City till kambodjanska gränsen. Ett sinrikt system med gångar i flera våningar, stora underjordiska rum som användes som bostäder, skolor och sjukhus, luftkanaler med osynliga utgångshål och även utgångar i floden. I ett av informationsrummen kan man se en genomskärning av hur systemet såg ut.

Där fick vi se en informationsfilm tunnelsystemet och krigen.

Så här enkla redskap använde vietnameserna för att gräva tunnlarna.Tunnlarna var cirka 60 gånger 40 cm men i öppningen kunde de vara bredare för att locka in amerikanarna. Behövs inte så mycket fantasi för att förstå vad som hände när de lite mer storväxta amerikanarna kom längre in och tunneln inte var lika bred. Det blev ungefär som att gå in i en tratt.

 Nu finns det tunnlar som är utgrävda till turiststorlek till cirka 1 meter gånger 80 cm. Trots det så kändes de inte så rymliga, dessutom var det becksvart. Jag hade ingen blixt med mig men Ulf Unosson, som var med på vår resa, har varit vänlig att låna ut sin bild på Britta som trevar sig fram i tunneln. Tack Ulf!

Mängder av olika typer av fällor fanns också här, den ena snillrikare än den andra. Jag är glad att det var inhägnat runt den här fällan.

Jag hade inte velat falla ner på de här sylvassa spjuten.

Tänk bara att öppna en dörr och få den här farandes emot sig.

Men vad är det här, bara en massa vissna löv.

Det rör sig i löven.

Vad kan det vara?

Någon kikar lite förskrämt upp. Spanar runt om det kan finnas någon amerikan där.

Fast i dag var det bara Britta som var den enda i vårt sällskap som fick plats.

Tittar man på Magnus fot, inser man att tunnelöppningen inte var speciellt stor.

 Tunnlarna möjliggjorde för Vietnameserna att göra räder mot de amerikanska trupperna på alla tänkbara och otänkbara ställen, också direkt i amerikanarnas s.k. "säkrade zoner".  Som här mitt i amerikanarnas skyttegrav.

Den här gamla amerikanska M41 stridsvagnen har kört på en landmina.

Till slut, när amerikanarna inte lyckats ta in Cu Chi området, bomades det med mycket tungt artelleri. Längst bak står det clusterbomber.

Trots det så klarade sig tunnlarna bra och därför kan vi besöka dem i dag.

En härlig dag.

Nu ska vi ut till sjöss igen. Riktigt skönt att få lite friska fläktar och gunga iväg på Mekong igen.  

Här är floden mycket bredare än vad vi sett tidigare på vår resa längs Mekongfloden genom fyra länder.

Sjötomt med sjöutsikt.

Även i det här huset har de bra sjöutsikt.

Fiskeflottan är färggrann och ligger på rad och väntar på att det ska bli dags att gå ut igen.

I floden ser vi flera sådana här fiskodlingar. Där odlas pangasius, vår nya favoritfisk här i Sverige. Tyvärr så medför det att hundratusentals ton föroreningar släpps ut i Mekongfloden. Dessutom matas fisken med stora mängder antibiotika.

Vakthund på en av fiskodlingarna.

Vattenhyacinter flyter omkring som små öar i floden.

Många fullastade sandpråmar bogseras på floden. Sanden muddras upp ur floden och exporteras  eller används vid byggen i Ho Chi Minh City.

Tvätta både sig själv och båten fixar man lätt om man har så mycket vatten till hands. Det är bara att hoppa i  spat och plaska på.

Sedan klädde killen på sig och hoppade över till sandpråmen, sprang över all sanden till andra sidan och vinkade glatt till oss.

Träffade även på lite mindre fiskebåtar.

Efter ett tag ute på den breda floden svänger vi in på en lite mindre biflod, där det mer känns som att åka in i en sagovärld. Palmer och andra träd bildar en grön allé och vi färdas som i en tunnel. Här kan vi också se hur högt vattenståndet var för bara någon månad sedan. Vi är nu ute i Kokosprovinsen, här höll gerillan till under vietnamkriget.

Nu har det blivit fikadags och vi går iland. Får lite att dricka och frukt att äta.  Bjuds även på underhållning. Ser att de förväntar sig dricks, de har för säkerhetsskull lagt dit en sedel för att vi trögtänkta västerlänningar ska förstå vad fatet är till för.

Stärkta av sång och musik, traskar vi vidare för en tur med häst och vagn. Där vi väntar på att hästarna ska komma, ligger en paketringscentral för den goda frukten som vi nyss smakade. Den heter Longan och är en mindre släkting till Litchi. Kallas också för drakögonfrukt eftersom den ser ut som ett öga då den skalats. Undrar vad vårt arbetsmiljöverk hade sagt om den här arbetsplatsen.

Hästarna kommer och vi åker vidare.

Vi ser inga skolbarn som vi behöver väja för.

Tur är det för här går det undan. Se så fin tofs vår häst har.

När vi kliver av träffar vi på en törstig apa.

En vacker blomma.

.

..och en gullig pyton. Den ormen har jag haft runt halsen.

Sedan är det dags att ge sig ut på vattnet igen. Först en stillsam kanottur på en liten flod som mer känns som en tunnel genom växtligheten.

Det går lätt att staka sig ner med strömmen, men tillbaka mot strömemn och utan motor är det tungt.

Även här fiskas det.

När vi ska tillbaka på vår stora båt blir det trängsel och lite kö.

Nästa anhalt är vid ett ställe där det görs godis av kokosnötterna, återvinning använder de sig av, för det de eldar med är skalen från kokosnötterna.

Som avslutning på den här sköna dagen äter vi lunch ute på en av öarna i lagunen. Huvudrätten är elefantöronfisk. Den fick vi serverad inlindad i rispapper tillsammans med lite grösaker. Ganska gott.

Ett leende eller är det en ilsken tandrad. Döm själva.

Många bilder, men det var en mycket innehållsrik dag och även en lugn och skön dag. Vad passar då bättre att avsluta med innan vi återvänder till stadens jäkt än en lotusblomma.

Lotusblommans fröstöllning hittar vi ofta här i Sverige i blomsterarrengamang.

 Kan tillägga att det var ungefär +30 grader i skuggan. Lite varmare i solen.

Cao Dai

Vaknar till en ny spännande dag, nyfiken på Vietnam och vad den här dagen har att bjuda på. När vi äntrar bussen för att ge oss iväg på dagens utflykt är Ho Chi Minh City redan vaket och trafiken börjar redan tätna. Om det var det svårt att ta sig över gatan i Phnom Penh så var det en barnlek mot att göra samma sak här. Här har de t.o.m speciella turistpoliser som hjälper turister över gatan. De finns mest vid speciella sevärdheter, inte överallt. På de flesta ställen får man klara sig själv, ett bra tips är att hänga på en vietnames som har vanan inne att trixa sig fram i trafiken.

Upptäcker innifrån bussen att det är läkarkonferens i stan.

Vi lämnar i alla fall storstaden och beger oss ut på landet.

Åker förbi gröna risfält.

Ute i risfälten ser vi en hel del märkliga "byggnader", och får veta att det är gravar.

Trevligt att lämna storstadens jäkt och se hur folk lever ute på landsbygden och även kul att se att de traditionella hattarna forfarande används.

Första stoppet i dag är vid ett Cao Dai tempel. Det är en lite annorlunda religion som grundades i Vietnam 1926. De har lyckades förena idéer från buddhism, taoism, kristendom, hinduism och konfucianism, även med inslag av spiritism och animism. Cao Dai är en förkortad  version av ett långt namn som betyder ungefär: Stora Religionen av Tredje perioden i Uppenbarelseboken och Salvation.

Kapten Magnus visar oss runt i templet.

Vi fick inte provköra den imponerande begravningsvagnen men provsitta gick bra.

Som vid alla tempel, tar vi av oss skorna innan vi går in och tittar.

Det är ett färgrikt tempel med många symboler som vi förknippar med de olika religionerna som här samsas i ett och samma tempel.

De tror att lärandet, symbolismen och organisationen var skapad rakt från gud.

I taket glimmar stjärnorna.