Tack för den här gången Skåne.

Så var det dags att lämna Skåne och åka lite norrut. Men inte så långt från Brösarp, där vi bott på gästgiveriet, ligger Glimebodagården, en fyrlängad gård som har anor tillbaka till 1700-talet. Det var nog den vackraste gården jag sett på den här resan.

Här hittade jag en rullebör som Gun-Inger frågade efter. En rejäl och vacker en också.

Innan vi kommer fram till Åhus beundrar vi Vittskövle slott. Det lär vara en av de bäst bevarade  renäsansborgarna i Sverige och är Skånes största borgbyggnad. Släkten Stjernswärd har det som privatbostad och de lär inte behöva trängas med 100 rum till sitt förfogande.

På vår färd norrut kommer vi så till Åhus.

Här tar vi en liten promenad och tittar oss omkring. I det här långa huset har det varit en repslagarbana.

Den här cyklande damen var så hänsynsfull att hon stannade och hoppade av cykeln då hon såg mig och min kamera, snällt för hon kunde ju inte veta att jag bara blev glad om det blev lite folk och mer liv i bilden.

Sankta Maria kyrka

Äggakaka i Sjöbo och en skvaltkvarn.

Är man i Skåne så har jag förstått att äggakaka är ett måste. Vi hittar ett gästis i Sjöbo precis då det är lunchtid. Så vi traskar in men kan inte se att de har äggakaka på lunchmatsedeln och är nästan på väg därifrån, men frågar om de har den rätten. Självklart är svaret, klart de har äggakaka.

Det är ingen rätt de har färdig så vi hinner bli riktigt hungriga innan den dyker upp och tur är det för äggakakan som kommer in skulle nog räcka till de flesta där i matsalen.

Jämför med min portion och även om jag tog lite till sedan så såg det mer ut som om vi provsmakat då vi inte fick ner en bit till. Vi fick erbjudande om att ta med resten i ett paket men på resande fot så fungerade det inte så bra.

Mätta och belåtna av den goda äggakakan for vi vidare och hittade en söt liten skvaltkvarn. Den här finns i Sillaröd och kan ett ortsnamn låta mer skånskt än just Sillaröd.

Skvaltkvarnar har jag träffat på förr även långt uppe i norr men jag har aldrig tidigare fått reda på varför de heter så som de gör. Här fick jag förklaringen. Det är ljudet som uppstår när vattnet som leds i en ränna fram till skovelhjulet och sedan träffar skovlarna som gett kvarnen dess namn.

Här på den gamla bänken har nog många suttit och vilat sina trötta ben.

Det här är en av de få skvaltkvarnar som finns kvar i Skåne. Den var i drift fram till 1922 då gården fick elektricitet.

Tomelilla

Tomelilla är väl ett måste på en skånetripp. Vi hade för avsikt att leta reda på Hasse och Tage museet. Jag hade för mig att det låg vid den gården som de hade sin filmstudio, men den gården var tydligen såld och i privat ägo numera. Tur att turistbyrån finns och att man där kan få vägledning.

På torget i Tomelilla sitter två damer och försöker dryga ut pensionen med ett litet miniloppis, kan nog behövas i dessa tider.

Vi följer vägbeskrivningen och blir stoppade av Pågatåget som susar förbi.

Där bakom tåget hittar vi "världens minsta filmmuseum och världens största Hasse och Tage-museum". Det är verkligen inte stort bara 15 kvadratmeter.

Det är så litet så bara åtta personer åt gången kan besöka det. Biljetterna kan man inte köpa i "billettkiosken" utan får gå in på kafét bredvid. Vem kommer inte ihåg "Billetten gamle man".

En Spuling kan beskådas utanför museet. Så här såg han ut när han blivit kamuflagemålad i filmen Picassos äventyr.

Sedan åkte vi vidare.

Naturkunskapslektion.

Jag såg en hel del rovfåglar flyga omkring på den här skåneresan, jag är inte bra på att känna igen vad det är för sorts fågel men är väldigt bra på att beundra dem. Upptäckte också att det är bra med bil utan tak då det kommer fåglar strax ovanför och man vill fotografera dem. Den här flög omkring då vi körde på en slingrande väg, jag sträckte mig efter kameran och fick en bild. Kan det vara en slags glada?  Jag är tacksam för hjälp med artbestämningen av er som kan. Bilden går att förstora.

Många fina väderkvarnar har jag också upptäckt att det finns här i Skåne. Det här är Övraby mölla.

Här stannar vi för en bensträckare.  Vi står och beundrar kvarnen då kommer det en till bil, personerna i den bilen visar att kvarnen är öppen och att man får gå in där. Klart vi passar på att se hur det ser ut där inne. Det här är en kvarn som används ibland. Då kan man man köpa nymalet mjöl här. Jag går en trappa upp och kikar hur där ser ut.

Min make passar på att gå alla våningarna upp och titta på hur kvarnen är konstruerad, själv nöjer jag mig med en våning. Går jag högre upp så vet jag inte hur det kommer att gå, att gå ner sedan. Min krånglande fot klarar oftast bra av att gå uppför, värre är det nedför. Men på den här våningen finns det mycket att titta på också.

I skolan kommer jag ihåg att vi tragglade hur de fyra sädesslagen såg ut och att det var lite svårt att komma ihåg. Här kunde jag testa mina kunskaper, små buketter var upphängde och med namnskyltar till. Prova att se hur många du minns utan att tjuvkika under bilden.

Det här var vete.

Sa du råg, så hade du rätt här.

Här var det havre.

 och till sist korn.

Den franska metoden att jaga mullvaden på flykt.

Färden går först till Simrishamn, där kommer jag ihåg att jag både läst och sett att det ska finnas hus som har kanten på takpannorna målade i vitt. Det skulle vara som hjälp för sjömännen då de närmade sig staden. När jag var där för många år sedan minns jag att jag både såg det och fotade, nu kunde jag inte hitta något hus med vita kanter på takpannorna. Ändå letade vi en hel del. Däremot så ramlade vi in på Krämarmarknaden.  Många höll på och packa upp sina varor och öppna stånden med det var mest krimskrams så vi for vidare. Fina blomsterplantor såg jag att det såldes förstås men inte lätt att frakta dem på resa.

Vi styr kosan lite längre söderut och hamnar vid Sandhammarens fyr. En fin Heidenstamfyr. Det vallfärdade folk dit, men av packningen de hade med sig så var det inte fyren som lockade besökare utan snarare badet.

Stax därefter hittade vi Backåkra och det ville vi naturligtvis se.

Det var Dag Hammarskjöld som köpte stället 1957 men han hann aldrig bo där. Han var i alla fall förutseende och hade testamenterat gården till Svenska turistföreningen. Tanken var att enligt testamentet skulle Svenska turistföreningen skapa en samlingsplats för natur och kulturvård och andra ändamål som tjänar FN:s syften. Även Svenska akademin hade möten här och ett museum öppnades. Tyvärr så tog pengarna slut och 2011 stängdes gården och är fortfarande stängd.

Det var lite speciellt att komma dit för jag kommer ihåg den där dagen i september 1961 då jag fick höra om flygolyckan.  Tråkigt att det är stängt och vi inte kan få gå in och titta, vi får nöja oss med att kika in genom fönstret. 

I närheten finns det en meditationscirkel och även fina strövområden. Ser också att det är gott om mullvad här. På vårt gästis fick vi en liten tidskrift som heter PåÖ och där läste jag ett kul kåseri av Lars-Martin Grewin där han bland annat berättade hur man skrämmer bort mullvad.

Han hade fått sitt tips av franska vänner och tipset var att man först tar bort jordhögen för att hitta hålet. Sedan tar man en tom vinflaska och kör ner i hålet. Tar upp den igen och rensar flasmynningen från jord och  stoppar ner den igen i hålet. Då sprids ett ljud nere i gången från flaskan när vinden blåser lite och det gillar inte mullvadarna.  Smart va?

Eftersom jag inte har några mullvadar på min tomt så kan jag inte testa om de verkligen fungerar men han försäkrade att så var fallet. Champagneflaskor skulle vara strået bättre än vinflaskor.