Tidig morgonfågel...och björngrottorna.

Jag vaknade och såg att det var en fin soluppgång, klev upp och tog kameran med mig ut. Trodde klockan var sju men undrade var alla var, det var så tomt överallt.

Morgonen var så vacker.

Jag kan inte förstå det, varför sover alla när det är så fint ute. Tittar på klockan en gång till och upptäcker att den är faktiskt inte är ens fem, men det var ju tur att jag tog fel på tiden, annars hade jag kanske inte stigit upp. Under natten har vi gått så att vi är på Svalbards östsida och har nu gått in mellan Barentsöya och Edgeöya i Freemansundet.

Strax före halv åtta ropar vår expeditionsledare Axel i högtalaren att det finns isbjörn på land, då vaknade folk till slut.

Efter frukost så dar vi ut på isbjörnsspaning med gummibåtarna, vi har ju sett med kikare att där finns flera stycken björnar. Får med minst en, med kameran.

Vi gör en zodiaktur för att se om vi kan få se dem även från den.

Det märks att det finns björnliv på den här ön för vi ser en hel rad med björngrottor.

Det ser inte ut som om det är gamla och övergivna iden, för det är alldeles för mycket färska spår runt omkring. Den här med så många spår av björnfötter och även annan aktivitet, är den första vi ser.

Sedan upptäcker vi en till inte så långt därifrån...

...och en tredje...

...och en fjärde. Om det inte är samma björn som grävt alla grottorna och inte varit nöjd med platsen så verkar det nästan vara en plats för isbjörnsradhus på den här ön. Vi såg flera björnar då vi tittade med kikaren så teoretiskt kan det vara flera björnars iden, men jag vet inte om det är så. Alla fyra grottorna ligger ganska nära varandra.

Vi lämnar platsen med grottor och åker vidare. Då ser vi en till björn, den här är i full aktivitet med husbyggande.

Den gräver så snön sprutar om baken på den.

Den försvinner in i sin grotta, men det dröjer inte länge innan den kikar ut igen.

Björnen kravlar sig ut.

Den har tydligen upptäckt oss nere på vattnet och anar kanske att det finns lite frukost där...

...men inser att det inte är mödan värt att gå ända dit ner...

Den går tillbaka till sitt husbygge.

Ingen ville frivilligt agera björnlockbete, så vi återvänder till vårt fartyg.

Vitön och storm

På vår expedition i Svalbard var det tanken att vi skulle upp till Vitön, precis som vi gjorde på den resa jag var iväg på 2006. Då gick vi dit så lätt och enkelt att jag trodde att det var väl bara överdrifter att det var svårt att få komma iland där. Jag har läst Bea Uusmas bok "Min kärlekshistoria" och om hur hon fick göra flertalet resor innan hon kom iland där, och trodde nog att det var lite överdrift. Så var det tydligen inte, det är svårt att lyckas, vi hade tydligen tur på min första resa dit. Så om någon är intresserad av hur det ser ut där så tar jag några bilder från den resan.

Vitön ser lite ut som en semla när man närmar sig den. Den täcks av en stor glaciär och ovanpå det brukar det ligga som ett lock med moln, så gjorde det även då när vi närmade oss.

Som sagt så hade vi inga problem att komma iland. Vi traskade iväg och fann snart minnesstenen över Andrée expeditionen.

Även klyftan mellan stenarna där man fann Strindbergs kropp begravd.

Så här ser det ut på platsen där de fann Andrée och Frænkel.

Vi hade isbjörnsvakt även här.

För uppe på glaciären var det två ungbjörnar som höll till.

De gonade sig i solen och lekte med varandra och brydde sig inte alls om att det fanns folk på ön...

...tur var ju det.

Men hur hade vi det på resan nu i år då? Tanken var att efter Storön så skulle vi gå mot Vitön även det här året, men på Svalbard så råder man inte över naturens krafter. Vi fick storm och något som kallas för katabatiska kastvindar. Havet såg riktigt ilsket ut.

De enda som trivdes ute var stormfåglarna...

...och naturligtvis några fotografer. Vinden piskade och i byarna var det ungefär 40 s/m.

Vädret växlar från ilsket stormande till solsken, men det blåser kraftigt hela tiden och jag är nog inte ensam om att plocka fram sjösjukepillren.

På ena sidan av fartyget får vi inte gå ut och vakter ställs ut för att inte få några våghalsar som faller överbord.

Fast på läsidan kan man än så länge komma ut för att fota. Och det blir fina ljusfenomen med det växlande ljuset som råder.

Det gäller förstås att hålla i sig.

Vi går nu utsmed Austfonnaglaciären.

På väg in mot Hinlopen och förhoppningsvis lite lä.

Men molnen ser hotfulla ut.

Fast ganska så vackra.

Små isberg kommer flytandes.

Havet fortsätter att brusa och jag tar mina sista bilder av det piskande havet för nu stängs alla dörrar och ingen får gå ut innan stormen bedarrar.

Fint att kunna se ovanpå denna stora glaciär.

Gissar på att det blir en gungig natt.

Bara man ligger ner så känner jag inte så mycket av sjösjukan.

På Storön gick vi inte iland.

Vi lämnade packisen och begav oss mot Karl XII:s ö, vi kom fram dit på kvällen och det blåste en hel del, trots det så var det några som ville kolla in ön närmare och drog iväg med zodiakerna på en tur och landstigning.

Jag avstod den här gången tyckte att jag hade gjort mitt äventyr på den ön förra gången vi var här, då vi fick lite väl närkontakt med en isbjörnshona med ungar och sprang i full galopp till gummibåtarna. Fick även fina isbjörnsbilder vid det besöket. De finns också i portfolion.

Nästa morgon hade vi tuffat vidare på vår färd och kommit till Storön. Den är vackert täckt av en glaciär och där hade våra isbjörnsspanare siktat inte mindre än nio isbjörnar. Jag kollade med kikaren och såg att det fanns åtminstone flera stycken där.

Fartyget Origo hade kommit dit lite före oss och eftersom först går först så fick de bestämma och valde att ta gummibåtstur medans vi åt frukost och efter den lyssnade på ett intressant föredrag av Herman om  våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av.

Sedan var det dags för att klä på sig alla varma kläder och beväpna sig med kameran och hoppa i gummibåtarna. Mottagningskommittén mötte upp redan en bit ut från ön. De här är säkert honor, för de har en unge med sig.

Det första vi får syn på när vi närmar oss ön är en stor isbjörn som ligger bakom en klippa och sover.

Han ser ganska trött ut.

Vi kajkar runt lite och då kommer det tre björnar ner mot stranden.

Det är en hona med två fjolårsungar.

De kommer ända ner till stranden.

Isbjörnen har väldigt bra luktsinne, så det är inte omöjligt att de har fått doft på oss ute i gummibåtarna.

Honan ser lite mager ut, men är nog ganska duktig att hitta föda för hon har lyckats föda upp två ungar från förra året.

Mor går först och lille........

De tre traskar utefter stranden och äter lite på tången som ligger där.

-Är det mat som kommer där ute. Ser nästan ut som om den ena ungen tänker så.

Isbjörnarna går och går...

...och går...

...men vi lämnar isbjörnarna åt sitt öde.

Kul att vi fick se de här fyra på Storön och vi vet (tack vare kikarna och spanarna) att det fanns flera björnar på den ön.

Tanken är att vi nu ska vidare mot Vitön...

Bokstavsresan G-H-I

G som i gepard.

H som i haj.

I som i isbjörn.

A B C - D E F - J K L- M N O - P Q R - S T U - V W - X Y Z - Å Ä Ö

Rita, måla och fota.

Eftersom det tog ungefär en vecka till  Nordpolen och en vecka tillbaka till Murmansk igen så hade vi gott om tid ombord för diverse sysselsättningar. Många intressanta föreläsningar av ytterst kompetenta föreläsare, var det flera gånger om dagen.

Med ombord hade vi också en konstnär . David McEown han var från Canada och undervisade i vanliga fall på Royalty Ontario Museum i Toronto.

Nu hade vi förmånen att vara hans elever.

Vi började första lektionen med att försöka rita isbjörnar.

Det var inte lätt men alla fick till slut till något som liknade isbjörnar. Mitt allra första försök såg mer ut som en gris. 

Men med lite vägledning så liknade även min gris en isbjörn och stolt kunde jag låta hänga upp den bland de andra på mitt allra första teckningsvernisage i Yamals bibliotek.

Nästa  lektion var akvarell. Fast jag har inte förstått varför vi i Sverige kallar det för akvarell när de i engelskspråkiga länder kallar det för "vattenfärg".

David gör sitt bästa med att försöka inviga oss i färgernas hemligheter. Tänk att kunna måla så som han gör, det ser så enkelt ut och blir så fint.

Första lektionen kunde jag vara med på men missade tyvärr den andra eftersom jag fick chansen att besöka maskinrum och det inre av Yamal just då.

Det var inte å lätt att få färgerna att göra som jag ville så jag antar att det skulle behövas åtskilliga  lektioner för min del. Men David var en bra lärare och visade med varsam hand hur vi skulle gå till väga.

Fotografera och teckning fungerar bra tillsammans. Sue Flood,  filmare från BBC, sitter bredd med kameran. Hennes berättelser om hur många filmsekvenser gått till var fängslande att lyssna på. Riktigt intressant att få veta hur de gör för att få till de filmsekvenser som vi sedan kan njuta av på TV. Hon har bl.a arbetat med David Attenborough.

Senare på resan kunde vi även njuta av Davids målningar, han hade en liten utställning.

Marketa Jirouskova, som har många fotografiska utmärkelser bakom sig, hade både lektioner i foto och bildbehandling. Jag var ner i föreläsningssalen och lyssnade, men liksom i teckningen, var det mest för nybörjare.

Verkar vara något trevligt i displayen där.

Även Marketa hade en liten utställning med sina bilder.

David måste ha varit en bra lärare, för jag vet att jag inte kan teckna men med efter lite trevande försök med den första isbjörnen som mer liknade en gris så var det här vad jag lyckades få till.

I dag ska jag iväg in till den stora staden igen, men inte till sjukhuset, utan till mitt första besök till sjukgymnasten. Ska bli trevligt med lite omväxling och även att få se vad jag klarar av att prestera där.