Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Postat 2024-02-06 10:54 | Läst 2383 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Dark Hedges

Nu ska vi åka till en allé som blivit världskändis på grund av TV-serien Game of Thrones, den kallas för Dark Hedges och finns nära Ballymoney i Nordirland.

Men först gör vi ett kort stopp för att se repbron Carrick-a-Rede. Det är en hängbro som leder ut till ön med samma namn.

Bron är 20 meter lång och går 30 meter ovanför havet och klipporna nedanför. Numera är den mest en turistattraktion, ägs och underhålls av National Trust. 

Man tror att laxfiskare har byggt broar till ön i över 350 år. På 70-talet var bron bara en ledstång och med stora luckor mellan spjälorna, men numera finns det en stadigare variant byggd med stållinor.

Finns ingen Parkering nära bron och ingen bilväg fram dit utan det är en ganska lång promenad från parkeringen så tyvärr hinner vi inte, på vårt korta stopp, att gå dit och testa vår höjdrädsla på bron,  vi får nöja oss med att titta på lite håll.

Utsikten ut mot havet är inte så dum den heller.

Vi åker vidare till  The Dark Hedges, den har anor från 1775 då James Stuart byggde ett hus där, han döpte det till Gracehill House efter sin hustru Grace Lynd. Samtidigt  planterades över 150 bokträd längs infartsvägen till gården för att skapa en imponerande entré till huset.

Den här allén är ett av de mest fotograferade naturfenomenen i Nordirland och en populär attraktion för turister från hela världen. Så jag tänkte när vi var på väg till själva allén och såg alla som var före oss, att det är nog ett hopplöst företag att få en någorlunda bra bild på den allén.

Men hör och häpna, en mer  disciplinerad och hänsynstagande samling av personer får man nog leta efter.  Alla och jag menar ALLA stannade upp som om det varit ett rep över vägen och alla väntade tåligt på att alla fått ta sina bilder innan de fortsatte vidare på vägen.

Självklart finns det en legend även här, och enligt legenden besöks häckarna av ett spöke som heter Grey Lady, som svävar längs vägen mellan de knotiga träden. Hon försvinner ur sikte när hon passerar det sista trädet. Hon påstås vara antingen anden efter James Stuarts dotter (kallad "Cross Peggy") eller en av husets pigor som dog mystiskt. Andra tror att hon är en förlorad ande från en gammal, öde kyrkogård som tros ligga gömd på fälten i närheten. På halloweenkvällen sägs de bortglömda gravarna öppna sig och den grå damen får sällskap på sin vandring av de plågade själarna från de som begravdes bredvid henne.

Tiden och trafiken har gått hårt åt träden så nu är biltrafik förbjuden på den här vägen, men tyvärr så förekommer det skadegörelse på träden.

Vi har haft en mycket fin dag och solen skiner fortfarande och får träden i parken vid Gracehill House att lysa i en mäktig grönskimrande färg.

Postat 2023-10-16 11:37 | Läst 2820 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bostadslös

Även i Dublin är det problem med bostäder till alla. 

En del försöker göra något åt det, såg en del aktiviteter.

En del vill att tomma hus ska befolkas. 

Fast en del utesovare, var lite mer permanenta. Där kunde man sätta sig en stund och göra personen sällskap.

Hajade till lite när jag såg alla dessa som först såg ut som hemlösa, men de satt bara och köade för några populära biljetter på närliggande Olympia Theatre.

En plats för alla, men kanske bara nästan alla.

Postat 2022-07-20 11:12 | Läst 947 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Temple Bar

"Funky shops, eclectic cafes and hordes of stylish young Europeans have made Temple Bar one of the most popular tourist destinations in the city." Så beskrivs Temple Bar området i en turistbroschyr. Kan nog stämma också för där är det mycket folk och många kommer dit för alla pubar och nattlivet.

Vi är inte så mycket för nattliv så det blev några promenader på dagtid. Eftersom vi bodde på norra sidan av floden Liffey tog vi vägen över Ha'penny Bridge.

Fortsatte in genom Merchants´Arch.

Och så var vi där i folkmyllret. Fast så här på eftermiddagen var det inte så värst mycket myller och vi behövde inte trängas.

Om man nu inte styrde stegen till den mest välkända puben i området, The Temple Bar. Där var det trängsel.

Man skulle kunna tro att området Temple Bar fått sitt namn av alla dessa pubar, barer och restauranger som ligger här, men namnet bar betydde förr i tiden strandpromenad och Temple kommer från Temple-familjen, vars stamfader Sir William Temple byggde ett hus och trädgårdar där i början av 1600-talet.

Fast andra tror, att trots denna storslagna härstamning, att namnet på Temple Bar-gatan ha varit mer direkt lånat från det berömda Temple Bar-distriktet i London, där den huvudsakliga tullporten till London låg med anor från medeltiden.

Hur som helst, var namnet än härstammar ifrån så var det ett trevligt område att ströva omkring i.

Mycket att upptäcka och se.

Träffade på många trevliga människor , en del bjöd verkligen på sig själva.

Andra var så extremt vänliga, som då min makes paraply blåste sönder en dag då det kom en rejäl regnskur.  En yngre gentleman stannade upp och ville ge sitt paraply till maken. Trodde först han skojade, men han menade allvar och hade tänkt fortsätta sin promenad och få sin kostym genomblöt. Kändes inte rätt, så han fick behålla sitt paraply.

Men för att återgå till Temple Bar så om man samlar på väggmålningar, då är det hit man ska gå. Det finns massor.

Blir man trött i rygg och ben kan man slå sig ner i en palm.

Eller slinka in på någon av alla pubar och ta en öl.

Postat 2022-07-18 10:41 | Läst 1276 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Phonix Park

Phonix Park är en av väldens största inhägnade offentliga parkerna i någon huvudstad i Europa.

Den var lite för långt bort och för stor för en promenad för mig, men Hop-on-bussen gjorde att jag fick se lite av den. Parkens namn kommer från ett irländskt ord som betyder klart eller stilla vatten.

Parken bildades ursprungligen som en kunglig jaktpark på 1660-talet och öppnades för allmänheten 1747.  Här i parken ligger också Dublin zoo, dit gick vi inte.

Här finns en stor flock dovhjortar, jag såg dem men de var för långt bort för att kunna ta någon bild. 

Áras an Uachtaráin, som betyder presidentens hus eller bostad på irländska, är är den officiella bostaden för Irlands president. Tittar man noga på ett av de små fönstren mellan pelarna, så ser man Tilley Lamp. Det är nog Irlands mest kända lampa. Det är en symbolisk fyr som ska lysa upp vägen för de irländska emigranterna och deras ättlingar och välkomna dem tillbaka till sitt hemland. Den första som placerade ett ljus där var president Mary Robinson.

Här i parken finns också USA ambassaden, då vi var där flaggade de på halvstång för att hedra offren i skolskjutningen i Texas.

Den 62 meter hög obelisken, är The Wellington Monument. Den byggdes för att fira segrarna för Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington. En brittisk politiker och generalen, även känd som "järnhertigen", han föddes på Irland. Obelisken började byggas 1817. Men när byggmedel (pengarna) tog slut 1820 fick den stå ofullbordad ända fram till  den 18 juni 1861.  Det fanns också planer på en staty av Wellington till häst, men till det fanns det inga pengar.

Parken är upplyst med vackra gaslyktor.

När vi lämnar parken passerar vi en liten park men en staty med en dam som ligger ute i en damm. Det är Anna Livia, hon ska vara en förkroppsligande av floden Liffey. Tidigare fanns den statyn  på  O'Connell Street, men togs bort för att ge plats åt Dublins Spire. I folkmun kallas hon för The floozie  in the jacuzzi.

Postat 2022-06-19 11:35 | Läst 2665 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa