Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Bostadslös

Även i Dublin är det problem med bostäder till alla. 

En del försöker göra något åt det, såg en del aktiviteter.

En del vill att tomma hus ska befolkas. 

Fast en del utesovare, var lite mer permanenta. Där kunde man sätta sig en stund och göra personen sällskap.

Hajade till lite när jag såg alla dessa som först såg ut som hemlösa, men de satt bara och köade för några populära biljetter på närliggande Olympia Theatre.

En plats för alla, men kanske bara nästan alla.

Temple Bar

"Funky shops, eclectic cafes and hordes of stylish young Europeans have made Temple Bar one of the most popular tourist destinations in the city." Så beskrivs Temple Bar området i en turistbroschyr. Kan nog stämma också för där är det mycket folk och många kommer dit för alla pubar och nattlivet.

Vi är inte så mycket för nattliv så det blev några promenader på dagtid. Eftersom vi bodde på norra sidan av floden Liffey tog vi vägen över Ha'penny Bridge.

Fortsatte in genom Merchants´Arch.

Och så var vi där i folkmyllret. Fast så här på eftermiddagen var det inte så värst mycket myller och vi behövde inte trängas.

Om man nu inte styrde stegen till den mest välkända puben i området, The Temple Bar. Där var det trängsel.

Man skulle kunna tro att området Temple Bar fått sitt namn av alla dessa pubar, barer och restauranger som ligger här, men namnet bar betydde förr i tiden strandpromenad och Temple kommer från Temple-familjen, vars stamfader Sir William Temple byggde ett hus och trädgårdar där i början av 1600-talet.

Fast andra tror, att trots denna storslagna härstamning, att namnet på Temple Bar-gatan ha varit mer direkt lånat från det berömda Temple Bar-distriktet i London, där den huvudsakliga tullporten till London låg med anor från medeltiden.

Hur som helst, var namnet än härstammar ifrån så var det ett trevligt område att ströva omkring i.

Mycket att upptäcka och se.

Träffade på många trevliga människor , en del bjöd verkligen på sig själva.

Andra var så extremt vänliga, som då min makes paraply blåste sönder en dag då det kom en rejäl regnskur.  En yngre gentleman stannade upp och ville ge sitt paraply till maken. Trodde först han skojade, men han menade allvar och hade tänkt fortsätta sin promenad och få sin kostym genomblöt. Kändes inte rätt, så han fick behålla sitt paraply.

Men för att återgå till Temple Bar så om man samlar på väggmålningar, då är det hit man ska gå. Det finns massor.

Blir man trött i rygg och ben kan man slå sig ner i en palm.

Eller slinka in på någon av alla pubar och ta en öl.

Phonix Park

Phonix Park är en av väldens största inhägnade offentliga parkerna i någon huvudstad i Europa.

Den var lite för långt bort och för stor för en promenad för mig, men Hop-on-bussen gjorde att jag fick se lite av den. Parkens namn kommer från ett irländskt ord som betyder klart eller stilla vatten.

Parken bildades ursprungligen som en kunglig jaktpark på 1660-talet och öppnades för allmänheten 1747.  Här i parken ligger också Dublin zoo, dit gick vi inte.

Här finns en stor flock dovhjortar, jag såg dem men de var för långt bort för att kunna ta någon bild. 

Áras an Uachtaráin, som betyder presidentens hus eller bostad på irländska, är är den officiella bostaden för Irlands president. Tittar man noga på ett av de små fönstren mellan pelarna, så ser man Tilley Lamp. Det är nog Irlands mest kända lampa. Det är en symbolisk fyr som ska lysa upp vägen för de irländska emigranterna och deras ättlingar och välkomna dem tillbaka till sitt hemland. Den första som placerade ett ljus där var president Mary Robinson.

Här i parken finns också USA ambassaden, då vi var där flaggade de på halvstång för att hedra offren i skolskjutningen i Texas.

Den 62 meter hög obelisken, är The Wellington Monument. Den byggdes för att fira segrarna för Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington. En brittisk politiker och generalen, även känd som "järnhertigen", han föddes på Irland. Obelisken började byggas 1817. Men när byggmedel (pengarna) tog slut 1820 fick den stå ofullbordad ända fram till  den 18 juni 1861.  Det fanns också planer på en staty av Wellington till häst, men till det fanns det inga pengar.

Parken är upplyst med vackra gaslyktor.

När vi lämnar parken passerar vi en liten park men en staty med en dam som ligger ute i en damm. Det är Anna Livia, hon ska vara en förkroppsligande av floden Liffey. Tidigare fanns den statyn  på  O'Connell Street, men togs bort för att ge plats åt Dublins Spire. I folkmun kallas hon för The floozie  in the jacuzzi.

Hungrig

På resa så är det kul att utforska landets matkultur och visst finns det en del maträtter som är typiskt irländska, som Irish stew, den testade vi naturligtvis, fast inbakad i en paj, den var så god. Vad vi inte testade var en typisk irländsk frukosträtt, black & white pudding. De ser ut som små runda kakor. Black pudding är gjort på blod, spannmål och olika kryddor. White pudding är liknande black pudding men görs på fett eller grislever istället för blod.

I övrigt så dominerar engelsk matkultur på Irland, men det Irland saknar i matlagning har de i pubmiljö. Så ett självklart val var att äta på puben. Att välja pub är inte lätt för det finns hur många som helt och i Tempel Bar trängs de med varandra. 

Vi valde en familjeägd för dagens middag, Ha’penny Bridge Inn.

Den amerikanska flaggan som skymmer skylten lite, har inget med puben att göra.

En trevlig typisk pubmiljö och här passade vi på att äta fish and chips, inte en måltid som räknas som "god mat" , men den är fortfarande en otrolig del av det irländska livet.

Med pubmiljön, stämningen, en shandy för mig och öl för maken, räknar man in det så blev det en utmärkt och god middag.

Skylten på puben uppmuntrade till att testa irländskt kaffe, så det var självklart att vi måste.

Det här var nog den godaste, irish coffee jag fått. Snygg var den också.

En liten kul detalj var killen vid bordet nära oss, han gillade visst att vara med på bild.

Resans stora missräkning i matupplevelse var det på Bunsen. Jag bukar försöka testa en hamburgare på våra resmål, den bästa jag ätit var nog i Järvsö. Tänkte nu att jag skulle utnyttja internet och se var den bästa hamburgaren i Dublin fanns. På tio i topplistan låg Bunsen, deras hamburgare var så lovprisade att det nästan var ett måste att testa dem.

Deras menykort är lite roligt, de är i storlek av ett visitkort.

Jag valde cheeseburger och shoestring. Efter lång väntan och där andra bord som kommit in efter oss redan fått sin mat, så kom "underverken".

Ska bli spännande att testa. Bilden gör inte hamburgaren riktig rättvisa, den ser större ut än vad den var för friesen är verkligen smala som skosnören.

Hur gott var det här då? Jo, jag har nog inte blivit mer besviken över en hamburgare. Degigt, svampigt bröd, osten är nästan bara det som syns i kanten och själva burgaren var smaklös. Pommes frites var dessutom inte ett dugg krispig. Gick därifrån mycket besvikna.