Hammerfest - Världens nordligaste stad.

Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.

Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.

En bild på lite linjer.

De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.

Väggmålningar och graffiti finns det här också.

Lite läskig.                        

Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor.                        

Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.

Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.

Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.

De äldre verkar vara i trä.

Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.

Där borta har vi Snövit också.

Flygtrafiken är riklig.     

Mycket snöskydd på det här berget.

Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.

Mera isbjörnar.      

Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.

Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här  är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:

«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».

Jag har varit på utställning.

Här kommer ett litet evenemangstips. Varför inte ta och göra en utflykt så här mitt i sommarsverige och passa på att se lite konst samtidigt.

Ute på Ingarö och vid Fagerholmen pågår i veckorna tre en samutställning av 15 Ingarökonstnärer.

Lagårn härstammar från 1800-talet, höll på att gå sitt öde tillmötes 1967 då brandkåren erbjöd sig att elda upp den för 200 kr. Som tur var så fanns det många som ville bevara byggnaden.

Tur att den fick leva kvar.

Jag gick dit i går och här fanns det mycket att upptäcka.

Stilarna på konsten var varierande och helt klart sevärd.

Nätkonsten var spännande.

Elefanter och budskap om att du är fin.

En lysande elefant.

Hittade även verk av en ung lovande konstnär.

På övervåningen är det stort och luftigt och konstverken gör sig bra i den rustika miljön.

Jag gillar det rustika miljön i lagårn, där tavlor hänger bland gamla fönster och redskap i skön kontrast.

Sten Retlev visar sina tavlor.

Det finns även en liten avdelning dit man ska gå med försiktighet...

...för här är man djurvänlig. Bakom skynket finns det ett koltrastbo.

Jag går ner igen och ser att det finns även pingviner här.

Innan jag går ut igen så kan det vara bra att ta med sig ett budskap på vägen.

När du ändå är här så passa på att titta och njut av det vackra Fagerholm.

Varför inte ta ett bad.

Eller bara ta en promenad i solskenet.

Blir du fikasugen så går det att avhjälpa också.

Mot Sverige.

Bland det första vi stöter på när vi startar vår färd mot Sverige är en skog av älghorn.

Inte vilka älghorn som helst utan dessa är färgglada och mönstrade. Det finns ingen förklaring till varför de är där och vem som satt upp dem.

Då, när jag står där mitt i vägen och försöker få bilder på dessa märkliga horn är det någon som tutar, det låter som om det vore  bakom ryggen på mig. Jag hoppar högt och tror att det är en bil som kommer. Vet inte om lokföraren såg mig och ville skämta eller om de bara alltid tutar där .

Tåget försvinner och jag återgår till hornen.

Inte så mycket snö i de här trakterna runt Rendalen, men mäktigt landskap är det ändå.

Fanns tydlig väg här även på 1800-talet.

Återigen träffar vi på Pilgrimsleden och här finns det en gammal sten med en inskription på som det finns flera teorier om vad den betyder, Det är ett M och ett L som sitter ihop. Den ena tolkningen är att ML står för årtalet 1050 och den andra teorin är att det står för "Midleidis" alltså att man var havlvägs mellan Oslo och Nidaros.

Vad Åkre vel står för vet jag inte men gissar på att det är något åt God tur.

Vi träffade inte på några pilgrimmer, men en man i diket fanns det där.

En skolebolle får man ju inte missa att äta då man är i Norge och vi hade ännu inte gjort det, det måste åtgärdas innan vi lämnar Norge. Vi hittade inga skoleboller i den butik vi var in i men väl ett skolebröd. Det gick lika bra det och vi delade på ett bröd.

Bland det sista vi ser i Norge är en hyllad idrottsman, det är Oddbjörn Hagen, ingen som jag kommer ihåg och det är inte så konstigt eftersom han var aktiv på 30-talet. VM-medaljör och tog guld i OS 1936.

Råttfällebindning hade man då, minns att min far hade sådana.

Lämnar Norge, kommer ihåg från barndomens resor hur svårt far hade med att komma ihåg att nu var det vänstertrafik igen.

Det första vi möter i Sverige är en Svensk tiger, mitt i skogen.

Förresten var det två som tiger, en på var sida om vägen.

Och ett troll, men så är vi ju mitt ute i skogen också.

Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.

Knuten

Knuten i Geiranger är en vägkurva på 270°. Den blev konstruerad för att reducera vägstigningen, här korsar vägen sig själv med en bro. 

Det är en del av den gamla Geirangervägen från 1882 och den är fortfarande körbar, men är dock avstängd för biltrafik sedan 1970. Ser att den är rikligt trafikerad av cyklar och motorcyklar.

På världsutställningen i Paris 1900 fick ingenjören guldmedalj för konstruktionen med orden: «Du ger en god bild av den storartade norska fjällnaturen».

Visst är den norska fjällnaturen fantastiskt vacker och varje gång jag är där så förundras jag över alla platser som folk valt att bo på. Den här gården skulle säkert platsa i TV-programmet "Där ingen trodde att någon skulle kunna bo"

Spanar ut mot dalen.

Vi är nu på väg mot Djupvasshytta som ligger på 1030 m.ö.h och här uppe på fjället är det rikligt med snö.

Pinnarna vid vägkanten är höga, men ibland verkar de inte räcka till.

Vid Djupvasshytta går vägen upp till Dalsnibba, där uppe har man en fantastisk utsikt ner mot Geiranger. Det är Europas högsta fjordvy från en väg. Kommer inte ihåg att det var bompeng på den vägen förr.

Kikar ner på Djupvasshytta och ser att isen ligger över hela Djupvattnet, oftast när vi varit här förr så hade det bara flutit omkring lite isflak där.

Vägen slingrar sig uppåt...

...och här är snövallarna rejält höga.

Det är mödan värt att ta sig dit upp.

Någon modig tar sig utanför staketet för att ta sina bilder.

Jag nöjer mig med att stanna innanför staketet, även där kan man se hur vägen vi kommit på ringlar sig fram i landskapet.

Vi lämnar Dalsnibba och även Djupvasshytta och styr kosan mot Otta.

Beundrar naturen och fascineras av all snö.

Vi har haft en fin tur över fjället och ner till Otta.

Kyrkan i Otta är vacker, första gången jag var här höll de på att renovera den och man fick gå inne i kyrkan balanserandes på plankor.