Så blev det påsk.

Även i år så blev det påsk, det har inte blivit så många blogginlägg eller kommentarer den senaste tiden men vill passa på att önska alla här en Glad Påsk med mycket god mat, trevlig ledighet och massor med påskgodis och sedan när blodsockernivån faller som en sten efter allt godisintag så kan det vara bra att veta att hjälp finns att få.

Det är bara att ringa till Blodsockerfallsakutbilen.

Jag hade inga gulliga kycklingar att önska Glad Påsk med men ett par mexikanska ankor kan väl duga. De är fotade en påskafton i Mexico City.

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.

Årets stora händelse!

Alla vet väl redan att det är sista helgen i juli som det händer och att det är fotofestivalen i Säterdalen som gäller.

Många har redan bloggat om händelsen, men här kommer festivalen ur mina ögon.

Det är så spännande redan innan det är dags att åka iväg till Säter, först för att se om man kommit med och sedan att välja ut bilderna som ska vara med. På lördagsmorgonen är det lika spännande och trevligt att komma dit och få se vilka som är där och träffa både gamla och nya vänner.

Utlottningen av platser är även den lite spännande.

Vädret var strålande och solen visste vem den skulle sända sina strålar över just i dag, nämligen vår utställningsgeneral, Peter.

När alla fått sina nummer på upphängningsplatser blev det en febril aktivitet med upphängning och även så för mig. Med utfört arbete så kunde jag konstatera att Heléné utnyttjat en störande skylt på ett alldeles förträffligt sätt och passande skyltar kan jag då aldrig gå förbi utan att få med mig en bild.

Sedan var det dags att gå runt och beundra varandras bilder. Lena ser ut att vara beväpnad med stora Canonen.

Torbjörn poserade glatt vid sina bilder.

Peter håller sitt inledande anförande och hälsar alla välkomna.

Björn Grünewald förklarade utställning öppnad.

Anders Geidemarks föredrag och bilder berörde mig starkt av flera anledningar.

Peter tar sig en välförtjänt glass.

Blir det för mycket "sitta stilla", så får jag lätt spring i benen nu för tiden. Så jag drog iväg på en liten promenad för att bli av med springet. Kom till en liten sjö. Näsåkerspussen heter den visst, träffade på några balanserande änder där.

Kikade ut genom lövverket och fick syn på sångsvanarna som passade sina ungar ute i vassen.

Sångsvanar tycker jag är så vackra, synd bara att de var så pass långt borta.

Pappa svan vill också ha lite uppmärksamhet.

Något som jag inte upptäckte att det fanns här, vid mitt förra besök, är Fäboden. Kom ju inte så långt från utställningsplatsen med mina kryckor den gången, desto roligare att få gå på upptäcktsfärd nu. Barnens favorit där verkade vara laman.

En annan populär plats bland barnen, var något som jag tror är Säters brantaste backe. Så härligt att få se barn var just barn och få pröva sin förmåga. Mamma blev kanske inte lika glad över att få ta hand och deras byxor efteråt, efter att de hade hasat ner på byxbaken, men kul hade de.

Sedan var det dags för lite bildmingel igen. Någon betraktar mina ökenbilder.

Annika i fototagen.

Björn har kommit på besök.

Några fyrbenta besökare kom det också. Dom tittade inte så mycket på bilderna, den här labben ville bara leka.

Prick klockan 16:00 kungjorde generalen att det var dags att packa ihop för kvällen.

På kvällen återvände vi för att äta lite kolbullar och lyssna på Dan Anderssonvisor, Thomas Pa Jansson presenterade kvällens underhållare. Fast jag tror nästan att det var tvärtom, att det var underhållaren som presenterade Thomas och sig själv.

Lite synd att de inte hade så stor koll på ljudanläggningen, en orolig Thomas skymtar i bakgrunden. Dessutom så trodde en del i publiken att det var allsång.

Så var det dags att göra kväller. Utställningsplatser ser oroväckande blöt och även tom ut.

Jag och maken vandrar  sedan hemåt i regnet.

Röstånga

Är det fler än jag som kommer ihåg Harry Franséns kamp om att få sälja vin och apoteksvaror i sin butik? Jag har det i starkt minne men kom inte ihåg att det var i Röstånga det var och inte att det var så pass länge sedan.

Blev påmind om det hela då vi tog en liten promenad i Röstånga.

Bredvid vårt Gästis var tydligen spritförsäljningen. Blev lite förundrade över skylten då vi kom men förstod när vi sett den andra skylten på gamla ICA-butiken.

Mellan husen i byn ser vi en skylt som visar vägen ner till sjön. Den vägen ser lummig och sval ut så vi går ner.

När vi kommer ner till sjön så kvackas det rejält och änderna gör fina mönster i sjön.

Så synd att vi inte hade lite bröd med oss.

Änderna i Skåne ser visst lite annorlunda ut.

Vi fortsätter vägen runt sjön då vi hör ett pysande ljud och ser strax var det kommer ifrån.

Här är det lite mörkare och en del växtlighet ner mot sjökanten och därifrån hörs det små ynkliga pip. Undrar om det här inte är några små sladdbarn eller "skrapekaka" som vi hörde att det kallas för i Norge.

De är så små fortfarande.

Mamman simmar nära oss och undrar om vi inte har några godsaker med oss.

Jag trodde att det här var sveriges minsta konsthall, men jag tror att den jag såg på Öland är lite mindre.

Hela dagen har jag hört rödhaken kvittra utan att få se någon, men här är det en som visar sig en liten stund.

Å så en liten skylt.

Kårböle skans.

Kårböle skans är en medeltida rastplats, där stannade vi för en liten bensträckare. Det såg inte så medeltidaaktigt ut nu, mer sommarfagert.

Kvack, kvack ...kvack låter det från dammen och ett gäng änder kommer vaggandes och ropar uppmanande ....var har ni maten!

Tydligt är att de är vana att bli matade här. Tur nog så blev det lite bröd över vid frukosten och i stället för att slänga tog jag med mig de brödskivorna till ändernas glädje.

Man tror att även fågelföräldrar är måna om sina barn men inte den här mamman inte. Hon försåg sig först och försökte ungarna ta brödbitar blev de bryskt jagade i ner dammen.

Nu stannade vi inte vid den här rastplatsen för ändernas skull utan det fanns en skylt som talade om att det hette Kårböle skans och två vackra kanoner vittnade om att det var något speciellt med den här platsen.

I Kårböle var det vanligt att resande till Norge rastade och pilgrimmer som var på väg till Nidaros (Trondheim) brukade stanna vid kapellet i Kårböle. Där lämnade man offergåvor för att få en säker färd vilket gjorde att kyrkan i Kårböle blev mycket rik.

Man vet inte säkert när Kårböle skans byggdes men den var i bruk fram till 1700-talets början. Sedan fick den förfalla och i slutet av samma århundrande omnämns den som en fornlämning.

I dag ser man resterna efter befästningen som en fyrkantig vall med en bastion i varje hörn, där kanonerna var uppställda, och innanför vallgraven kan man se gropar där soldatbostäderna funnits.

Ett intressant stopp, med lite av vår historia, blev det och det är kul att det finns information på plats. Vi fortsätter färden norrut.