Möss och elefanter.

I förra blogginlägget hade vi kommit till Uttersberg. Även om man skulle kunna tro att det finns rikligt med utter här så har inte platsen fått sitt namn efter dessa utan det är en bruksägare på 1600-talet som hette Utterclou som namngett platsen. Han tyckte det var en bra plats för järnframställning och här fanns ett järnbruk fram till strax efter första världskriget. 

Kvar från den tiden finns herrgården och i parken där ett galleri, Galleri Astley. Vi nöjde oss med att promenera i utomhusdelen och njuta av det fina vädret.

Här blommar det fint, tror att det här är någon sorts kaprifol.

Där i parken finns det en hel del att titta på konst och konstig konst också. Den här trodde jag var något annat än konstverk, tur den hade en skylt som berättade att den hette Outflow.

Flera djurfigurer vilade sig här i parken.

Ryktet som säger att elefanter är rädda för möss går tillbaka till den romerske författaren Plinius den äldre. I hans verk ”Naturalis historia”, i vilket han samlade mycket av grekernas och romarnas naturkunskap, finns ett långt avsnitt om elefanter. Där står bland annat att elefanter inte tål möss och råttor och inte heller rör foder, som dessa djur varit nära.  Fast det är tydligen inte sant. Biologer i djurparker bekräftar också att elefanter på intet sätt är rädda för möss.

Vet inte om det är den myten som gjort att det sitter en liten mus på elefantens rygg, eller om det bara är någon som glömt den där. Lite gulligt var det ändå.

Det fanns också en ljudinstallation om träd, men antingen räckte inte min hörsel till för den eller så var den inte igång då vi var där.

Den här hör inte till konsten i parken men är fin ändå, en likadan stod vid min pappas affär när jag var liten.

Färden gick vidare och vi hamnade i Stråssa, här finns det minnen som vitnar om den stora gruvepoken i Bergslagen.  Tiden och naturen gör nu sitt bästa med att återta byggnaderna.

Här hade jag velat vara lite modigare och inte så laglydig och trotsa avspärrningar, skyltar och plank och fått gå runt mer, men är inte så modig. Det här huset lockade lite extra.

Ett högt plank och rejäla lås spärrade så att man inte kom nära. Inte ens om jag står på tå så kommer jag över planket.

Men i ett plank hade någon sågat upp en liten, liten lucka precis lagom stor för att sticka in kameran. Ser ut som om någon bott där innanför.

Upptäck Sverige!

"Sverige är fantastiskt" - har försökt ta reda på vem som kom på denna slogan men misslyckades, men håller med, vi har ett fantastiskt vackert land och så mycket det finns att upptäcka. Tog en liten upptäcktsresa nu  juni och första stoppet var inte så långt bort. Det har nog varit för nära för att stanna där förut, men nu blev det av.

Vi stannade i Anundshög och kollade in Sveriges största gravhög. Den största högen här är 9 meter hög. Den byggdes någon gång under tiden 500–1050 e. Kr.

Den ser kanske inte så hög ut i bild, men ställer man en person och hund där uppe så ser de ganska små ut.

Den första arkeologiska utgrävningen gjordes först 1998, fast år 1788 var det några "bränneridrängar som plundringsgrävde, man tror att de inte kom tillräckligt djupt för att hitta något.

Men vid den arkeologiska undersökningen upptäckte man att högen var anlagd ovanpå en äldre boplats. Här står vi mitt i den stora skeppssättningen. 

Fynd man gjort här visar tydligt på att det var ett maktcentrum under järnåldern och stenar som markerar en Eriksgata visar var den gick.  Det var en mycket betydelsefull plats, men i början av medeltiden verkar det som om någon försökt utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningar förstördes, runstenar vräktes omkull och nu i vår dagar vet vi inte ens namnet på det kungliga godset som låg här. Eriksgatan

Här finns även en liten labyrint. 

Anundshög ligger inte så långt från Västerås.Västerås järnvägsstation.

Nästa stopp är i Häljesta, där finns det en hel del hällristningar. Nämligen Västmanlands största hällristningar. De upptäcktes 1957 av en liten pojke, han har nu vuxit upp och brukar nu gården. 

Spännande att försöka tänka sig in i hur här såg ut då någon satt här och knackade in dessa budskap till eftervärlden. Vad vi vet är att det här var strand, Mälaren var då en havsvik eftersom havsnivån var 15 meter högre än i dag. Nu kan vi inte ens skymta Mälaren härifrån.

Med tanke på att det var hav ända fram hit så är det inte så konstigt att 125 stycken av figurerna är skepp.

På den här tiden var människorna relativt bofasta med kreatursskötsel och åkerbruk som huvudsaklig näringskälla, klimatet var betydligt varmare då så den tamboskap man hade kunde gå ute året om.           

 Men jakt och fiske var också viktigt.

Spännande med dessa ristningar, att vi fortfarande kan se budskap från tider så långt före oss. Fastnade lite extra för de här  fotsulorna, tänk om det var en stolt far som knackade in avtrycken från ett älskat barn. Fantasin skenar iväg bland alla dessa mönster.

Nu är det dags att få lite mat i magen, stannar i  Uttersberg för lite lunch.

Nu har den anlänt.

Som jag visade i förra blogginlägget så var ett av rådjuren som kommer till tomten höggravid, hon tyckte tydligen att det var lugnt och skönt att ligga i pallkragen där jag försöker få lite jordgubbsplantor att växa. Där låg hon bakom mina kompostgaller, de som var avsedda för att hindra rådjuren för att komma in där. Såg ut som om vi odlade rådjur istället för jordgubbar.

Det där var i april och så tjock som hon var då, trodde jag att födseln var nära förestående. 

Men det dröjde ända tills i förrgår, 13 juni tills det var dags. Då hade vår odling mognat tillräckligt och ett litet litet kid vinglade fram på ostadiga ben.

Mamman var naturligtvis här också, men lite ville den lilla utforska världen.

Den försöker sig på ett litet skutt och språng för att komma tillbaka till mamma.

Mamman tvättar och månar om sin lilla baby.

Det som var ovanligt med rådjursfödseln i år var att bocken har varit närvarande hela tiden, har aldrig sett det förut. Efter att ha samlat ihop hela familjen så traskade alla tre ut genom grinden ut på allmänningen.

Ni får ursäkta kvalitén på bilderna de alla tagna genom fönstret med mobilkameran, ville inte gå ut och störa.

Våra fönster är av den gamla typen, de munblåsta. Gamla fönsterglas skapar liv och rörelse i fönstren och är inte ultimata att fota genom.