Vildmarkståget 2023 Valborg i Jukkasjärvi - Ishotellet.

Innan det är dags för att åka ut till Jukkasjärvi passar jag och maken på att titta lite på nya Kiruna. Stadshuset Kristallen och hotellet ligger bredvid varandra. Där inne finns även ett länskonstmuseum, men det är inte öppet. Stadshustornet känner jag igen, det är samma som stod bredvid det gamla stadshuset. Då vi kommer ut börjar klockspelet spela.

Hotellet bredvid är byggt i väldigt modern stil och designen ska vara inspirerad av Kebnekaise och Lapporten.

Jag blir inte så värst imponerad av nya Kiruna, det känns trångt och som att gå omkring på en byggarbetsplats. Med så mycket mark där uppe så skulle de nog kunnat göra det lite luftigare. Så som det var i gamla Kiruna.

Ganska folktomt är det också. Ser bara några få personer.

Ser det som är kvar av Tuolluvaara gruva, den lades ner 1982 på grund av olönsamhet till följd av stålkrisen. Den cylinderformade gruvlaven är en av Sveriges näst högsta existerande gruvlave.

Tror att huset som jag ser där borta är det där det var norrskensforskningsstation förr. Där såg jag min första datamaskin, och då var det verkligen en maskin. Den var så stor att den tog upp ett helt rum. Fast det var 1967.

Vi återvänder till hotellet för att åka upp till baren, det är Kirunas enda skybar. Den har panoramafönster och betydligt bättre utsikt än från vårt rum. Här ser man mer än en ventilationstrumma.

Baren är stängd för bartendern har inte fått nyckeln till spritskåpet så vi får nöja oss med utsikten.

Vi drar iväg till Jukkasjärvi istället. Bussen står klar för att köra oss dit. Själva ishotellet är stängt, det har varit ganska varmt innan vi kom så där inne är det rasrisk. En stor snöhög är uppkörd framför porten så ingen ska förirra sig in där.

Ishotellet smälter, men utställningen består. Jag går in, häng med på en rundtur.

Först kommer man in i en stor sal där isbaren finns. En hyllning till Börje Salming har de gjort här.

Klart vi måste ha en drink i de berömda isglasen, tänker först ta en G&T men kommer på att det måste vara något med färg i för effektens skull.

Dags för en skål "in the rocks" och inte "on the rocks". SKÅL! Vantar är bra att ha på, för annars glider glaset ur handen.

Klart Wille ska ha lite dricka också.

Lite mingel.

I taket hänger en kristallkrona av is.

Men nu har vi minglat klart och går in till utställningsrummen.

En lång korridor  leder oss dit, ser lika ut som i stora ishotellet.

Jag kikar in in alla rum, de är ganska  många, och här följer en del av dekorationerna där.

Det här rummet heter Dreaming in a Dream. I beskrivningen står det; "När du går genom sviten hörs ljudet av en storm som närmar sig och plötsligt dyker olika skulpturer och figurer upp, redo att dela sin historia med dig. Ett av dem är ett fantasidjur, som väger 350 kilo, lika snäll som hon är tung". Stormen hörde jag inte men tur att de skrev att det här djuret var snällt.

En stenbock hittar jag i ett rum.

Även väggarna är vackert dekorerade i flera rum.

Hoppas det här inte är en bortglömd gäst som smält ner i isen.

En del figurer i konstverken gör sitt bästa för att ta sig ut ur isen.

Det här rummet heter Dancers in the dark.

Jag går igenom rum efter rum och fascineras av alla konstverk. Det här är sviten “You Are Here”, en hyllning till alla som vågar drömma och välja sin egen väg I livet.

"Tidig vår" .Ögonblicket då de första skotten bryter igenom snön. Vattnet som droppar från den smältande isen.

Lämnar utställningen och går ut. Ett gäng har samlats till ett litet isparty.

Min vän Marie har aldrig varit till Jukkasjärvi kyrka och vi tycker att hon borde få se den fina altrartavlan av  Bror Hjort, så vi går dit. Fast det enda hon får se är kyrkan utifrån det var låst. Så här ser den ut i alla fall. Tagen ett annat år när vi bodde på Ishotellet.

Vi går tillbaka och Wille sörjer inte för en låst kyrka, snarare tvärtom när det finns massor av snö att busa runt i. Klättra på kullar...

...rulla nedför kullar,

och pulsa i så djup snö att den når över knäna. Ser så kul ut att jag nästan hoppar ner i drivorna jag med.

Men nu är det middag. Jag har ätit underbart god och vacker mat här. Den serverades på is och björktallrikar var så otroligt fin dekorerad, så mina förväntningar är höga. Då hette stället Jukkasjärvi Värdshus, nu tydligen med ny ägare och heter Ishotell restaurang.

Tyvärr slås mina förväntningar i spillror. Det är inte Vildmarkstågets arrangörer som rår för det, de måste få en eloge för att de tyckt att vi skulle få älgkött till middag. Tyvärr var den tillagad av någon som inte visste att älgkött måste koka minst en timme längre än nötkött för att bli mört. 

Vår mat kallas för gulasch och serveras i tråg. Däri ligger kött, grönsaker och potatis. Jag ska låta er slippa bilder på maten. Men köttet var så segt att jag kunde inte skära igenom det, än mindre tugga. Jag smakade bara på röran, den var inte god och åt inte av den sedan.

Desserten var i alla fal god och snygg.

Efter den måltiden var vi hungriga, vi rådgjorde med Wille om hur vi skulle göra, trodde han tyckte att en valborgsmässoeld lockade . Men han hade inte ätit och var hungrig och det var 1,5 timme kvar tills elden skulle tändas, så sagt och gjort, vi beställde en taxi och for tillbaka till Kiruna. Vi hade tur för en bil hade just avlämnat folk i Jukkasjärvi.

Tillbaka i Kiruna tänkte vi äta på hotellets restaurang Mommas, tyvärr bara buffé där som inte lockade våra smaklökar.. Ut på stan för att se om det fanns något och där hittade vi en pizzeria som var öppen. Det blev en souvaspizza, kan aldrig bli fel med renkött. Fast vi fick inte sitta där och äta för de skulle stänga, vi var de sista kunderna.

Bar våra pizzor tillbaka till hotellet. En öl till skulle vara gott. Nere i entréplanet finns en bar, den var stängd. Upp till takbaren, där fick vi köpa öl, men inte äta våra pizzor. Slutet gott, allting gott för vi tog vår öl och pizzor och satte oss i lobbyn och åt. Gott var det.

I morgon åker vi söderut.

Vildmarkståget 2023. Narvik - Kiruna.

Vår vistelse i Norge är över, lämna väskan till transport till tåget, frukost och sedan iväg till stationen. Under natten har Narvik blivit vitpudrad och det snöar fortfarande då vi vaknar.

I dag är det Valborgsmässoafton.

På väg ner till stationen träffar vi på Svarta Björn. Hon var  en legendarisk norsk kokerska och hushållerska vid bygget av malmbanan mellan Narvik och Kiruna. Just den sträcka som vi ska åka i dag.

Enligt legenden ska en same ha gett henne namnet på grund av hennes atletiska styrka, svarta hår och mörka ögon. Hon levde ett hårt liv och avled mycket ung. Det berättas att hon kom i slagsmål med en annan rallarkocka och blev allvarligt skadad. Hon fördes till sjukstugan i Tornehamn där hon avled, möjligen bidrog också tuberkulosen till hennes död. Med tiden har hon blivit närmast legendarisk. En förklaring till berättelsen om Svarta Björn kan vara att hon var en av få kvinnor i en mansdominerad miljö och kom till slut att ses som en ikon.  Man vet inte med säkerhet vem hon var, men det anses troligt att hon hette Anna Rebecka Hofstad från Helgeland. Hon ligger begravd på rallarkyrkogården i Tornehamn.

Vårt tåg står inne och även våra resväskor är där, vi får varsin lunchpåse och kliver ombord.

I dag är vädergudarna med oss, för solen skiner och det enda vi kunnat önska vore rena fönster på tåget. Fast nu sitter jag på rätt sida i tåget.

Först kommer vi till Hålogalandsbron. Den har jag åkt över med bil många gånger, men inte sett från tåget. För då jag åkte tåg här senast så var den inte byggd och det fanns ingen väg mellan Kiruna och Narvik.

Sedan dröjer det inte så länge innan det fina landskapet visar sig.

Det är berg, sjöar och fjällbjörk.

Ibland små hus och snö.

Ibland är det en hissnande utsikt.

Och rätt vad det är så kommer det en tunnel, ja tunnlar är det gott om på denna sträcka.

Men på andra sidan tunneln är det lika fint.

Även de lite rundade bergen har sin skönhet, de liksom böljar fram i landskapet. I dag lite snöpudrade.

I Katterat är det några som stiger av, ser ut som de ska iväg på en skidtur. Inte utan att jag blir lite avundsjuk, dagen med vit fin snö och sol är som gjord för att vara ute på skidor.

Mera berg, sol och snö.

På Norska sidan finns det en hel del hus.

Snöskydden kan nog behövas då det blåser och snön driver här uppe på fjället.

Vid Riksgränsen ligger järnvägsstationen delvis i en tunnel, jag hinner få en skymt av den norska flaggan på berget inne i tunneln innan vi kommer ut i ljuset igen. Här vid Riksgränsen kom tullarna på och gick igenom vagnarna när vi var på väg till Norge, men inte på återvägen till Sverige.

Men Hotellet vid Riksgränsen kunde vi se efter att ha passerat stationen.

Även Vassijaure har en pampig stationsbyggnad, ser att högspänningsledningen går in i det här huset också, som i Abisko. 

Här vid stationen står det en minnessten, ser att det står "Till minne, Sven Sjöberg, som gav sitt liv till fosterlandets försvar. Årtalet är svårt att se men 1940-talet  är det. Men vet inte vem han var.

Vi har kommit till Torneträsk, eller Sjumilasjön som den också kallas, ser att några skotrar är ute på sjön. Säkert fiske på gång.

Även några arkar är ute på isen, fast de här ser ut att vara av modernare slag än de i trä.

Vi närmar oss Kiruna och även här har solen lockat ut pimpelfiskare.

Även nu känns det som om vi kommer in helt fel, men gruvans karakteristiska utseende känner jag igen. I dag skiner solen på den.

Vi ska bo på Scandic i Nya Kiruna och får åka buss dit, men får en liten rundtur i Gamla Kiruna först. Trots det fina vädret så känner jag en klump i mage och känner mig lite sorgsen när jag ser området som ska flyttas och rivas. Hotellet Ferrum, många danskvällar från ungdomstiden blev det där och senare har vi bott där flera gånger. Det står tomt och övergivet nu. 

Husen som Erskine ritat, de rivs nu. I folkmun gick de under namnen Snusdosan, Spottkoppen, Mullbänken och Berlinmuren.

Kyrkan står ännu kvar, men den ska flyttas.

Vi åker till Nya Kiruna och checkar in på hotellet och får ett rum med utsikt.

Det är Valborgsmässoafton och den ska vi fira i Jukkasjärvi vid ishotellet, det kommer i nästa inlägg.

Vildmarkståget 2023. Gällivare - Narvik.

Ny dag och start från Gällivare där vi sovit på Grand Hotel Lapland, det hotellet ligger väldigt nära järnvägsstationen bara att gå över gatan.

I dag ska vi inte åka med vårt fina tåg utan med Vytåget till Narvik. Jag trodde att namnet Vy skulle innebära att det var stora fönster för bättre utsikt, men så var det inte. Man satt ganska trångt i jämförelse med vårt gamla tåg.

När vi kommer till Kiruna blir jag alldeles förvirrad, vi kommer in från, i mina ögon, fel håll och Luossavaarabacken känns som om den flyttat på sig. Fast det är förstås stationen som är flyttad.

Rallaren  måste förevigas.

Jag tar en bild även jag. Den statyn heter egentligen Rälsbärarna den är flyttad hit till den provisoriska stationen från gamla järnvägsstationen.

Vi är nu på Malmbanan och det märks för med jämna mellanrum ser vi malmtågen på väg till och från Narvik.

I Abisko Östra blir det ett kort stopp, där hinner vi ut för att ta några bilder.

Abisko Östra har ett väldigt pampigt stationshus, det ligger i samma stora tegelbyggnad som den ursprungliga elstationsomriktarstationen, som byggdes i samband med elektrifieringen av spåret 1915. Högspänningsledningen från Porjus gick in på tornets ena sida och ut på den andra. Huset är nu klassat som byggnadsminne.

Skylten måste förevigas, så man vet var man varit.

Vädret är ganska disigt och utsikten inte mycket att fästa på bild, men i Gällivare fick vi en lunchpåse och den kan vi fördriva tiden med. Renklämma är gott.

Blev inte mycket av att titta på utsikten i det vädret, men fram till Narvik kom vi och traskade iväg till vårt hotell. 

Lite viktig information innan vi går iväg till Krigsmuseet som ligger väldigt nära hotellet. 

Krigsmuseet är helt klart värt ett besök, tråkigt att det finns orsak till att det ska behöva finnas museum om krig, men viktigt ändå.

Ja, man kan undra.

Lite regnigt och trist väder men är man på tur så

Lite Narvik.

Kvällen ska avslutas med en gemensam buffémiddag på hotellet, men är man i Narvik och har spanat in en fiskrestaurang, vi smiter iväg och går dit.

Vi äter fantastiskt god  fisk där. Det blev kveite, eller hälleflundra som det heter på svenska.

Och fish and chips.

Norsk öl är också god.

Sedan sov i alla fall jag gott, nästa dag går färden till Kiruna. Hoppas vi fåt bättre väder då och fin utsikt över fjällandskapet.

Vildmarkståget 2023. Arvidsjaur - Gällivare.

I dag på vår fjärde dag med Vildmarkståget lämnar vi Arvidsjaur, vi vandrar ner till stationen och kliver på vårt tåg igen. I dag har vi samma lok som i går, dieselloket från 1962. Dieseln som driver loket är 100% fossilfri.

Dagens första stopp blir vid Piteälvsbron. Jag vet att när jag var barn åkte vi där med bil på väg upp till mormor och morfar. Då var det sommar, nu har vi vit fin snö. 

Piteälvsbron är en   kombinerad väg- och järnvägsbro över Pite älv vid Hundforsen,  Bron ligger mellan Moskosel och Varjisträsk, ungefär 60 kilometer norr om Arvidsjaur. Bron används både av Länsväg BD 630 och Inlandsbanan. Den är en av de två kvarvarande broar som ännu är kombinerade för både väg- och järnväg, den andra finns i Sveg.

Bron har bevakats med brovakter vid olika tillfällen och därefter av tågpersonalen innan all brobevakning försvann under 1960-talet. Här går vi av tåget för att få bilder då tåget kör över bron.

När ett järnvägsfordon närmar sig bron startar ringningen i vägskyddsanläggningen, men det är lokföraren som manuellt måste se till att bron är tom och fälla bommarna innan färden kan fortsätta över bron.

Det  fotograferas, både tåg och älv.

Piteälven är inte helt istäckt.

När bro, älv och tåg är tillräckligt fotograferad så kliver vi på igen...

... och far vidare.

Nu börjar spaning efter ren igen, lite förvarningar av spår och någon som skymtat ren har det varit men ännu inga renar som vi sett.

Men vi spanar inte förgäves...

Självklart får vi se renar. Fast Tomas, en av reseledarna, berättar att om man får se en vit ren så medför det tur. Tur vill alla ha så vi fortsätter vår spaning.

I Kåbdalis stannar vi inte men jag hinner få en skymt av skidbackarna där. Varje år hålls en skidtävling i Kåbdalis som heter Guldspiken, namnet härstammar nog med all säkerhet från att det finns en historia om en guldspik som slogs i 1937 som sista spik då järnvägen sammanfogades där. Invigningen av Inlandsbanan skedde med pompa och ståt av dåvarande kronprins Gustav Adolf, och i och med det var den 130 mil långa järnvägen klar 

Det var SJ:s dåvarande generaldirektör Axel Granholm som slog i spiken. Många har letat den där spiken, men än har ingen hittat den.  Fast någon kan förstås ha hittat den i smyg. I Kåbdalis brukat svenska alpina landslaget ha sin träning.

Nu blir det en ny bensträckare, vi stannar vid Norra Polcirkeln. De flesta vill ut och fota, fast snön ligger djup och Heike jobbar sig svettig för att få fram trappen.

På andra sidan tåget ser vi den gamla skylten och även de stolpar som utmärker var polcirkeln går.

Sedan kommer vi till Jokkmokk, där stannar vi lite längre. Vi ska bl.a besöka Ájtte fjäll- och samemuseum.

Ett trevligt museum med många fina föremål.

Wille hittar en fin ren också.

Fast jag tror han och många fler uppskattade filmen som man kunde se i ett litet bås, där flög vi fram över fjällvärlden.

Sedan tog vi en liten promenad i Jokkmokk, Såg Timmerflottaren.

Kyrkan.

Och tack vare Tomas så hittade vi till Stoorstålka.

Där köpte jag resans enda souvenir. Ska bli roligt att sticka dem sedan.

Upp på tåget igen och vidare mot Gällivare, men först hinner jag få en skymt av Harsprångets kraftstation.

 Och i Porjus hänger vi alla ut genom fönstren för att vinka åt en liten, liten tågentusiast. Den lilla kilen bor där i Porjus och älskar tåg, han blir så glad då folk ombord vinkar till honom.

Sedan är det snart kväller och efter middagen är vi framme i Gällivare, där vi ska sova i natt och vi ska träffa en mycket god vän som vi inte sett på 14 år. Blev ett hjärtligt möte. 

I morgon rullar tåget mot Narvik, fast då måste vi byta tåg.

Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.