Åka tåg

Är man i Sri Lanka så hör det till att man ska passa på att åka tåg, det är lite speciellt där och man färdas genom vacker natur.

Fast först stannar vi i Nuwara Eliya, det var en populär ort för britterna att slå sig ner på under kolonisationstiden. Speciellt för att det inte var så tryckande varmt där men också på grund av att klimatet är området också det enda i landet där "europeiska" grönsaker, frukter och blommor kan odlas.

Staden ser väl inte så brittiskt ut, men det här hotellet har en klar brittisk prägel.

Men förutom att där finns bevarat ett postkontor som byggdes 1894 av britterna så känns inte staden speciellt brittisk.

En brevlåda av välbekant modell har de.

Fast nu skulle vi ju åka tåg. Järnvägen anlade britterna under senare delen av 1800-talet för att få ut sina teskördar till utskeppningshamnen i Colombo för vidare transport med fartyg till teauktionerna i London. Från början ville britterna odla kaffe. Men katastrofala svampsjukdomar slog i ett nafs ut hela kaffesektorn. Så te fick bli räddningen och den nya inriktningen. 

Längre än så här får du inte komma utan biljett.

Ingen digitala tidtabeller här inte.

Nu är det bara att vänta in tåget.

Tågresenärerna börjar samlas på perrongen .

Till slut så kommer tåget och alla vill ha en bild på det då det tuffar in på stationen.

Resan kan börja. Vi hittar till och med sittplatser på det tämligen fullpackade tåget. En del står nästan hela sträckan på 2,5 timmar och andra turas om med att sitta. 

Alla vill fota tåget, jag passar på att göra det genom det öppna fönstret, men en hel del vill ta tågresan till ett äventyr...

...och hänger ut genom de öppna dörrarna. Ganska vanskligt syssla eftersom en hel del träd växer nära spåret.

Tåget tar oss högre och högre upp i landskapet, teodlingar kantar vår väg.

Ett och annat vattenfall skymtas .

När vi är vid tågresans högsta nivå, blir det svalare och moln och dimma driver in.

Inga automatiskt styrda bommar här, utan en person har fått arbete och sköter dem manuellt.

                                                                                                        föregående  -nästa

Smycken, stenar och batik

Att det bryts och finns gruvor för ädelstenar i Sri Lanka är nog mindre känt än att det finns teplantager. Den blå safiren är den mest kända och exporterade ädelstenen från Sri Lanka. Eftersom det finns en hel del ädelstenar på ön så är de också naturligt att det finns en hel del duktiga hantverkare också.

Vi fick tillfälle att besöka ett ställe för ädelstensslipning och smyckestillverkning. Riktigt finlir och pillerjobb är det för att slipa en sten på rätt sätt och låta dess lyster komma fram.

Det gäller att vara stadig på hand också när stenen ska fästas i ringen...

...eller i örhänget.

Kronan som den här mannen håller på med, är nog inget nybörjarprojekt.

Efter att några i vårt sällskap stillat sin köplust i smyckesbutiken drog vi vidare till ett ställe som gjorde batikarbeten.

Det var ingen enkel knytbatik som tillverkades här, riktigt pillerjobb med att vaxa ytorna för att få fram önskade mönster.

Mycket jobb innan den här blev klar.

Lite annat hantverk, skräckinjagande figurer i trä.

Den snidade elefanten karvar man nog inte fram på en eftermiddag.

Elefanten ger skön skugga till hunden och även folket bakom.

Nyvaken,!

Vi lämnar alla hantverkare och tänker åka tåg istället.

                                                                                        föregående    -  nästa

Ceylonte

Är man i Sri Lanka, forna Ceylon och färdas förbi grönskande teplantage så kommer det sig ganska naturligt att man vill besöka en tefarm med tefabrik.

Vi lämnar Kandy och reser vidare genom höglandskapet. Vi  befinner oss på relativt hög höjd, runt 1900 m.ö.h, så den tyckande värmen vi hade nere i Colombo är inte lika jobbig här uppe, men det känns definitivt inte kallt ändå. Vi stannar vid Glenloch, som trots att namnet mer påminner om en skotsk whiskeyfabrik än en tefabrik så är det ändå te som framställs här.

En tjusigt klädd kvinna hälsar oss välkomna och ska bli vår guide och berätta allt om hur de nyplockade tebladen blir till det te vi dricker.

De stora och långa banden för torkning och luftning lockar fram kamerorna. Blir trevliga motiv.

Här läggs bladen för torkning.

Folk jobbar för fullt med att flytta om blad.

Och luft släpps på för att få bladen att cirkulera.

Teet torkas i stora fläktar så att ungefär hälften av vikten försvinner. Sedan hackas det, sorteras, separeras och förpackas. Mycket av maskinparken i fabriken kommer från början av 1900-talet. Men maskinerna går än. Man kan säga att av fem kilo teblad blir det ett kilo färdigt te. Så väldigt, väldigt mycket går bort.

Det är ganska mörkt inne i fabriken, så med min lilla Sonykamera som inte är så bra i mörker blir det bara några minnesbilder.

De som jobbar ute på fälten och plockar tebladen är kvinnor, det sägs att de är flinkast i händerna och att männen klarar inte av att plocka lika snabbt.

Varje plockerska ska få ihop 20 kilo teblad om dagen i den klassiska korgen de har på ryggen. För det får hon ungefär 60 kronor.

Fördelen med te är att det kan skördas året runt. Man ger bara den just plockade busken en vila på en vecka. Därefter är den plockbar igen.

Tefält.

                                                                                        föregående - nästa