Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Större Fregattfåglar
När vårt fartyg är i rörelse så kommer ofta de stora fregattfåglarna och följer oss, de seglar i vindarna bakom båten.
I bland som svarta silhuetter mot himlen.
Ibland så nära att de inte får plats i sökaren.
När de är så nära ser man den röda påsen som de kan blåsa upp för att imponera på damerna.
De är lite speciella dessa fåglar, för när de befinner sig över hav vilar de samtidigt som de flyger genom att sova i omgångar av tolv sekunder, ibland med en hjärnhalvan åt gången. Tänk om vi kunde göra så också, så mycket man skulle hinna med.
Med hjälp av denna metod sover de i ungefär 40 minuter under en 24-timmarsperiod, vilket gör att arten ibland kan flyga oavbrutet i flera månader åt gången.
Istället för att vila gör vi oss i ordning för resans första snorklingstillfälle. Utrustning provas ut.
Bara att välja bland alla storlekar.
Så där, alla har fått sitt, nu ger vi oss iväg.
Med råd och tips från vår expeditionsledare Adam, så gick snorklingen riktigt bra för mig nu. Var så otroligt häftigt att glida omkring och se alla fantastiska fiskar och varelser under ytan. Sjölejon, sköldpaddor och hajar kom och var nyfikna på oss. Det enda som kändes frustrerande var att bara kunna titta, tänk att kunna fotografera där under.
Landleguanerna på Galapagos.
Ser du den?
-Nä, kunde just tro det.
Förstorar man bilden och tittar in i riset till höger så går det att se ett öga som kikar fram där.
Från sidan syns den lite bättre. Men när jag får se min allra första landleguan så måste den förevigas, finns ju ingen garanti att det finns fler. Så här på långt håll ser den inte så imponerande ut, men den är ganska så stor.
Vi träffar på en till och med grenarna går det att få till en fin inramning .
Fast flyttar jag på mig så syns hela leguanen. Den ser ut att ha det ganska så skönt där i solen.
Jag tycker om att ha några bilder som även visar miljön där djuren lever. Ser ut att vara gott om leguaner här, men än så länge har vi bara sett hanar.
Men det är även kul att zooma in och se dem på lite närmare håll. Visst är den söt.
Om de skulle få för sig att krypa ner i sina bon, fick vi inte se så mycket av dem.
En härmtrast prasslar omkring bland grenarna.
Titta en galapagosfink till, en hona den här gången.
En stor och vacker landleguanhona.
Den ligger nästan mitt på stigen och vi bör undvika att gå i terrängen, därför så vi börjar smyga förbi den. Trots ett försiktigt tassande så reagerar den och börjar resa sig upp.
Men vi oroade den inte för mycket, den kollar in oss och börjar lägga sig ner igen när vi passerat.
Det är inte bara sällsynta djur som lockar att åka till Galapagos, även naturen är värd en resa hit.
Träden som ser helt torra och döda ut, de vilar sig bara tills regnsäsongen, då väcks de till liv igen och grönskar.
En del intar mänskliga former.
Medans andra är riktigt ståtliga.
Innan vår promenad är slut träffar vi på ytterligare en leguan. Den här låg och spanande in en vacker hona, men hon verkade något avvisande och kröp in och gömde sig i en tät buske.
Dags för återfärd till vårt fartyg.
Coral I och Coral II följs åt eftersom vi fått samma rutt. Här väljer man inte vilka öar man ska besöka utan de olika fartygen blir tilldelade rutter som de följer, samma rutt får inte användas två veckor i sträck. Allt för att minska på slitaget på öarna. Vi är bara 13 passagerare på vårt fartyg, Coral I är lite större så de är fler ombord och de har samma rutt som vi, men vi anpassar landstigningarna så att vi sällan träffar på de från det andra fartyget när vi är iland.
Första landstigningen.
Äntligen börjar det riktiga äventyret och vi ska få uppleva det som jag föreställt mig vara Galapagos. Vi ska iland på Cerro Dragon.
Naturen här ser lite annorlunda ut än hemma.
Färgranna krabbor. En Sally Lightfoot-krabba.
Uttrycket krypa ur sitt skal, får en mening här. Darwin visar hur krabborna fullkomligt gör så när kostymen blivit för trång. Sedan gäller det att krypa in under en sten ( ännu ett talesätt vi använder) och ligga där och vänta tills skalet stelnat så man inte blir mat till fåglarna.
Här på stranden kan man passa på att ta sig ett gratis fiskpeelingfotbad också. Bara att stoppa ner fötterna i en liten vik på stranden och låta fiskarna ta för sig.
Lite längre bort på stranden står en Great Blue Heron och spanar ur över havet.
Vi hinner inte gå så många steg innan vi nästan snubblar över en landleguan.
Tittar upp från leguanen och ut över den lilla sjön, där vandrar en styltlöpare omkring.
Tittar ner igen och ser att det är inte bara en havsleguan som vilar där på stranden utan en flera stycke.
Styltlöparen vandrar på och kommer lite närmare,
Hägern ser ut som om den fått telefon och jag börjar nynna på låten "Växeln hallå, hallå!
I ett tränd i närheten sitter en Galapagosfink, hane.
Vi kommer fram till ett vägval och måste bestämma om vi ska gå till höger eller vänster.
Ska vi följa i Darwins spår eller Romans.
Vi har gjort vårt val och följer med Roman och nu är vi sugna på att få se de stora landleguanerna.
Santa Cruz
Efter besöket på forskningsstationen tar vi en liten promenad i Santa Cruz. Här har t.o.m pingvinerna blå fötter. I alla fall de i presentbutiken.
Charles Darwins ande vilar över staden.
En väggmålning klarar jag inte av att gå förbi utan att fota .
Bommulsträd, blomman liknar en hibiskusblomma.
Innan hon vände blad trodde jag det var en skyltdocka, måste ha varit en bra bok som fångade hennes intresse så.
Plötsligt, mitt framför mig sitter en pelikan, mitt i stan.
Den uppskattade inte mitt sällskap så värst mycket, utan lyfter och landar i ett närliggande träd.
När jag så ser mig omkring, upptäcker jag att det där inte var den enda pelikanen.
Flera stycken håller till där vid den lilla hamnen som fiskebåtarna brukar komma in. Pelikanerna flyger en sväng och kommer även åter.
Trotts att det finns gott om grenar att slå sig ner på väljer en som kommer för nära rivalens gren.
När revirstriden är över putsar segraren fjädrarna, tur de kan vrida halsen nästan helt runt.
Förloraren, söker sin tillflykt till busshållplatsens tak.
Gråter kanske inte men ser lite slokörad ut.
Lite längre fram möter vi en liten filur som ser ut att ha ett skrämmande smil...
...skulle inte behöva mask på ett Halloweenparty. Men den var inte farlig, havsleguanerna verkar leva ett stillsamt liv.
Hittar ytterligare en väggmålning.
Nu har vi fått nog av stadsliv och under den nedåtgående solen återvänder vi till havs och vårt väntande fartyg.
Charles Darwins forskningsstation.
Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.
På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.
Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.
Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.
Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd
En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.
Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.
Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.
Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.
Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.
Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.
Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.
Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna någon gång mellan 1900 och 1959. Han hittades i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.
För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.
Nu är han pappa till över 800 barn.
Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.
De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.
Kaktusstam.
Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.