Grande Finale Mongoliet med Prezewalskis vildhästar.

Det sista äventyret i Mongoliet var att leta efter Prezewalskis vildhästar.  Vi beger oss till Hustai nationalpark.

I Mongoliet finns det alltså en hästras som kallas för Prezewalskis vildhäst och den är den enda äkta vildhästrasen. Hästrasen upptäcktes av Nikolaj Prezewalskis 1879, därav namnet på dem. Fast det finns dokument om hästarna redan på 1400-talet. Hästrasen finns inte med i Linnés "systema natura" och var länge okänd i västvärlden. Under 1897-1903 kom det utländska expeditioner till Mongoliet och de fångade in 88 föl som sedan transporterades till Europa, 54 stycken överlevde transporten. Men det var bara 12 som hade den rätta avelslinjen. På grund av jakt så dog hästarna ut i Mongoliet, men tack vare de som fraktats till Europa så kunde man sedan återbörda dessa vildhästar till Mongoliet. 

På vägen dit träffar vi på några jungfrutranor (Grus virgo) som är den minsta i familjen tranor. De här har två ungar.

Men undrar just om de är tvåhövdade.

Hallå, barna vart tog ni vägen.

Tittut!

När vi kommer fram till nationalparken får vi först en föreläsning om vildhästarna och tittar även på en utställning om vad vi kan se i nationalparken. Här får jag även ta en närmare titt på hur den där flygande gräshoppan ser ut, den som jag försökte fotografera flygande tidigare under resan, utan att den bara flyger iväg.

Sedan beger vi oss iväg ut i nationalparken, jag har berättat att om jag får en bild på Prezewalskis vildhästar så ska den bilden vara med på en utställning i Finland. De på nationalparken tycker att det är så viktigt att vi får en ranger med oss som hjälp för att hitta hästarna.

Vi stannar och spejar av området med jämna mellanrum, rangern med sin kikare och jag med telet på min kamera. Men vår ranger berättar att det finns ingen garanti att få se dem för de håller sällan till nära vägen och här får man inte köra ute i terrängen. 

År 1992 återfördes 15 hästar till Mongoliet och genom noggrann avel så finns det nu ungefär 350 stycken, en del av dem lever i Hustai Nationalpark. Vi kuskar runt och letar men hästarna lyser med sin frånvaro, fast på långt håll ser vi en flock gaseller.

På vår jakt efter vildhästarna kommer vi till Ungutstenarna, som är från 600-800 talet.

Vi stannar där en stund och begrundar dessa stenar och vilka som en gång i tiden placerade dem där.

Det finns dessutom en lång rad av stenar som leder fram hit, eller om det är bort, som är flera kilometer lång.

Vi fortsätter leta vildhästar, stannar då och då och spejar, Titta på området ovanför de mörkgröna träden.

Där långt borta upptäcker jag tack vare kameran och telet att det går några hästar. Jag zoomar in och vår ranger bekräftar att den bakre hästen är en vildhäst. Den har slagit följe med några mustanger.

De är alldeles för långt borta för att få någon vettig bild. Den här är kraftigt beskuren från en bild tagen med 400 mm.

Vi fortsätter kuska runt och hoppet om att få se dessa hästar på lite närmare håll börjar ge vika, en steppörn seglar ganska nära oss så den får vara med på bild.

Men vår ranger ger inte upp så lätt, han vet en plats där det brukar kunna finnas hästar, så vi lämnar bilen och beger oss på väg fotledes upp i bergen. Hoppas, hoppas!

Uppför och uppför drar han iväg, jag pustar och kämpar på för att hänga med.

Hade nog gett upp, om det inte visade sig att man kunde se spår av att hästar varit i området för inte så länge sedan.

Svettig och andfådd så jag tror jag ska tuppa av, då plötslig. I dalen bakom berget, där är de. En hel flock vildhästar.

Vi fick inte gå för nära och störa dem, men med 400 mm så har jag nu mina bilder på vad som anses vara världens enda riktiga vildhästar.

Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bildar ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Vi lämnar hästarna och beger oss ner till bilen igen.

Där nere blir det ett plötsligt stopp och vår ranger rusar iväg visslandes i sin visselpipa, en bil har kört ut i terrängen. Han får stopp på dem och det blir en böteslapp. Man får inte köra ute i terrängen här.

Här i nationalparken finns det en hel del murmeldjur också, men de är inte så villiga fotomodeller. Fort, fort kilar de ner i sina hålor då man närmar sig.

Några bilder fick jag ändå, men inte på någon av de största.

På väg hem träffar vi på jungfrutranorna igen, kan vara samma familj som på hitvägen, men då har de hunnit förflytta sig en bra bit.

Ulaanbaatar

För att få en överblick över staden kan man bege sig upp till Zaisan memorial.  Monumentet ligger högt uppe på ett berg och även om man kör bil upp till övre nivån...

...så har man 300 trappsteg att gå upp till själva monumentet.

Det här är ett minnesmärke som hedrar de allierade mongoliska och sovjetiska soldater som dödades under andra världskriget.

Byggnadsstilen på det här monumentet  ser väldigt ryskt ut.

Här uppe får man en panoramautsikt över staden och man ser hur UB brer ut sig på kullarna runt omkring.

Vi är inte ensamma om att titta på utsikten.

En jättestor Buddhastaty ståtar där nere.

Fåglarna ser ut att undra om det inte är dags att göra något all rök där nere.

För de uppskattar inte all rök som de stora koleldade kraftverken spyr ur sig.

Vi går in och tittar på den cirkelformade minnestavlan som visar scener om vänskapen mellan folket i Sovjetunionen och Mongoliet.

När vi tittat på alla bilder och utsikten tillräckligt går vi ner igen, men väljer nu att gå ner hela vägen till botten av kullen och dit där klättringen upp började innan bilvägen byggdes. Solongo berättar att hit går man för att fira sin examen och då hon var klar med sin fanns inte vägen upp utan de fick gå alla 612 trappstegen uppför.

Jag räknade stegen ner och fick det bara till 608, undrar var de 4 som jag missade var. Här nere står ett tanksminnesmärke. Det är en sovjetisk tanks från en brigad som betalades av det mongoliska folket, på sockeln finns en karta över den väg som brigaden tog från Moskva 1943 fram till Berlins fall 1945.

                                                                                        föregående   --- nästa

Bogd Khan och Vinterpalatset.

Bogd Khan var en tibetansk lama. Han kröntes till Khan av Mongoliet 1911 efter landets självständighet från det kollapsade kinesiska riket. En Khan är landets politiska och religiösa ledare.

Envåldshärskare hann han inte med att vara så länge, för 1919 invaderades Mongoliet av kinesiska styrkor som försökte säkra Kinas anspråk på landet. Man påstod att uppdraget var att försvara Mongoliet från bolsjevikerna och Bogd Khans makt försvann helt.

Men under Bogd Khans tid svängde det snabbt, för 1921 besegrades de kinesiska styrkorna av ryska vita gardet. Då återinsattes Bogd Khan som absolut monark, men han fick ingen makt. 1921 var det dags igen då besegrades vita gardet av mongoliska kommunister, med understöd av ryska Röda armën.  Kommunisterna införde en konstitutionell monarki och Bogd Khans inflytande fortsatte vara inskränkt till hans död 1924, då monarkin avskaffades och Mongoliska folkrepubliken utropades. Den revolutionära regeringen proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle få hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan.

Men hans vinterpalats finns kvar och det passade vi på att besöka. Det här är stora porten in till palatset.

Den porten används inte längre och framför själva infarten har den här muren ställts upp.

Vinterpalatset byggdes 1893 och hade sex tempel och en mängd konstverk som skulpturer och thangkas.

Fast när vi kommit så här långt så dök det upp en vakt som påpekade att man inte fick fotografera här, hon bad oss radera bilderna. Men skrivs de inte över så finns de kvar ändå.

Här utanför boningshuset var det tillåtet att fota.  Där inne var nu samlingar av leksaker, uppstoppade djur som Bogd Khan fått  under sin levnad och en mängd olika prylar.

Här utanför satt det en fjäril av bekant sort.

Den gamla sidenvägen gick rakt genom stan och det är klart att vi måste besöka monumentet över den.

Utanför väderlektjänsts kontor hittar jag några pingviner.

                                                                föregående --- nästa

Kvällsunderhållning

Är man i Mongoliet får man ju inte missa att lyssna på strupsång. Den kallas också för övertonssång.

Strupsången grundar sig på en mycket låg och utdragen ton, som kommer från långt nere i luftstrupen på vilken det läggs högre toner genom att sångaren placerar tungan i olika positioner i munnen. På detta sätt kan en sångare sjunga två toner samtidigt.

För att få fota här inne på konserten fick jag betala 80 skr,  så lyssna gärna  på strupsång HÄR

Efter den inledande strupsången var det den traditionella hästfiolens tur.

Med den fiolen kan de åstadkomma så att det låter både som hästtrav och hästgnägg 

Konsert utan musik blir liksom bara bilder, ett litet potpuri över kvällens föreställning.

Den här gamle manen dyker upp lite varstans.

Som avslutning musik som lät lite mer bekant för oss här

Sedan drog vi oss tillbaka till hotellet. 

 Dags att hoppa i säng och hoppa i säng fick en riktigt bokstavlig betydelse här, för att komma i säng så var man verkligen tvungen att ta sats och hoppa upp.                                                                             

föregående        

nästa

Åter till UB och transibiriska.

Vi lämnar lantlivet och återvänder till storstadslivet. På vägen åter ser vi järnvägsspåren för transibiriska järnvägen.

Vi stannar med bilen vid en liten järnvägsstation,  för vår guide tror att det ska komma ett tåg snart.

Inget tåg kom från Peking...

...och inget från Moskva heller.

Så vi beger oss in till centralstationen i UB i stället.

Ganska tyst och lungt även där.

Ett stort lok finns det här, det är från 1949, en fin gammal årgång. 

Men när vi är på väg att gå därifrån så kommer i alla fall ett lok tuffandes.

Efter besöket på järnvägsstationen beger vi oss till Gandantegchinlen klostret istället. Det tibetanska namnet på klostret betyder "Great Place of Complete Joy" och har ungefär 150 munkar boendes där. 

Det här klostret har även ett eget universitet.

Vår guide Solongo ville gärna hit för att tända ett ljus, för sin mor på hennes dödsdag.

Solongo visar oss också listan över vad man kan be munkarna att be för, vid en disk lämnar men in sin önskan om bön och betalar efter tariffen på den här tabellen.

Mongolisk variant av food truck.

Duvorna på torget utanför klostret  också lite heliga och man gör en god gärning då man ger dem lite mat.

Dags för lunch och så här fin är lekhörnan på den restaurangen vi åt på. 

                                                                                    föregående