Australienresan fortsätter.

Jag tar upp tråden och fortsätter resan igen. Tappade sugen en aning på att blogga, men tog upp den och fortsätter.  Livet är så fullt av tappade sugar så det är väl onödigt att min ska ligga där och skräpa också. 

Vi ska nu till aboriginernas heliga område, Uluru–Kata Tjuta National Park. 

Upp i ottan för att ta ett väldigt tidigt morgonflyg till Ayers Rock. Jag hamnar vid nödutgången och får en närapå privat säkerhetsgenomgång.

Jag sitter tyvärr på fel sida för att kunna fotografera Uluru men på min sida har vi istället Kata Tjuta.  Mer om Kata Tjuta när vi har landat.

Flygplatsen vid Ayers Rock är inte stor, känns mer som en busshållplats i storlek. 

Lätt och smidig att få sina väskor och komma iväg mot nationalparken och det dröjer inte länge innan vi får en första titt på den mäktiga monoliten.

Lite annorlunda vägskyltar, missade tyvärr den som varnar för kameler.

Innan vi ska besöka Uluru så styr vi kosan mot Kata Tjuta eller The Olgas som den kallades förut. Nu har den fått tillbaka sitt ursprungliga namn.  Där på parkeringen träffar vi på några tofsduvor.

Hälsar på duvorna och går sedan upp till utsiktsplatsen.

Även där sitter det några tofsduvor.

De här satt så fint på rad.

- Titta vilken fin färg jag har på vingen.

Fast nu var det ju Kata Tjuta jag skulle titta på, Kata Tjuta  betyder de många huvudena och består av 36 kullar. Förr så kallades alltså de här bergen för The Olgas efter drottning Olga av Württenberg, men den 15 december 1993 antogs en dubbel namngivningspolitik som möjliggjorde officiella namn bestående av både det traditionella aboriginska namnet och det engelska namnet och därefter döpte Mount Olga om till Mount Olga / Kata Tjuṯa. Den 6 november 2002, efter en begäran från den regionala turistföreningen, reverserades ordningen för de dubbla namnen officiellt, till Kata Tjuṯa / Mount Olga .

Det finns många aboriginska legender associerade med denna plats och Uluru / Ayers Rock. Ett antal legender omger den stora ormkonungen Wanambi, som sägs leva på toppen av Kata Tjuṯa och bara kommer ner under torrsäsongen. Hans andetag sägs kunna omvandla en bris till en orkan för att straffa dem som gjorde onda handlingar.  Majoriteten av mytologin kring platsen avslöjas inte för utomstående, och i synnerhet inte för kvinnor. Om kvinnorna  skulle få vetskap om "mänens verksamhet", är de mottagliga för våldsamma attacker, till och med döden. Låter otäckt, så det är nog bäst att inte veta så mycket. 

En märklig plats är det dock, där växterna växer upp och ner.

Inte alla ser då ut att göra det, för de här blommar på rätt sida. 

Vi lämnar Kata Tjuta och far mot Uluru.

Men innan vi stiftar närmare bekantskap med själva klippan ska vi besöka informationscentret och fördjupa oss i historien om området.  Ett fint och informativt center där även omgivningen är intressant. 

Jag tar en liten promenad där och försökte få några skott på fåglarna som flög omkring, men fick nöja mig med bilder på några myror. 

Och en blomma.

Där borta har vi det heliga berget Uluru och dit styr vi kosan nu....

.....häng gärna med.

Tjapukai, där Australien börjar

Ytterligare en innehållsrik dag går mot sitt slut. Först har vi åkt guldgrävartåg till Kuranda, sedan linbana över regnskogen och nu ska vi få lära oss om aboriginernas historia.

Efter en god lunch med traditionell aboriginsk mat,  ska vi få se ett skådespel om Tjapukaifolkets andliga och traditionella övertygelse om hur Australien och människan skapades. Vi sitter i ett runt rum där levande skådespelare interagerar med gigantiska hologram. En fantastisk föreställning på tjapukaispråket som inte fick störas med fotografering.

Efter det får vi en till föreställning med dans musik.

Den här dansen liknar hur emun spatserar omkring.

Intresant att se hur de i danserna kundd återspegla olika djur.

Kan man göra upp eld med bara två pinnar? Det kanske fungerar. 

Ingen rök utan eld, säg det...

...och det stämmer ju också. Det gick ju bra att göra upp eld med pinnar.

I ån som vi går över simmar några barramundi, den goda fisken vi ätit vid flera måltider här.

Efter föreställningen ska vi få testa att kasta med kastspjut. Först en demonstration om hur det går till.

Sedan är det vår tur att prova.

-Hur var det nu man skulle hålla.

Och så iväg med spjutet.

Dags att kasta bumerang. -Rikta den ditåt.

-Ta sats...

...och så iväg. Gick ju bra det där.

Vår guide heter Vinden och han berättar om aboriginernas vapen, mat och musikinstrument.

Han är även duktig på att spela didgeridoo.  En "äkta" didgeridoo ska vara urholkad av termiter. Didgeridoon spelas genom läppvibrationer i en låg bordunton (brumbas), som man sedan utökar med ljud man gör med stämbanden eller tungan. När man spelar didgeridoo ska man helst använda sig av cirkulationsandning, andas in samtidigt som man andas ut.

_____________________________________________________________

Kuranda och en tur ovanför regnskogen.

Kuranda är känt som byn i regnskogen och har lockat till sig besökare, främst för att beundra de mäktiga Baronfallen. Fast i dag var de inte så mäktiga. Även många hantverkare lockades till den här platsen för dess skönhets skull och här finns nu en liten hantverksby.

Många butiker har samlats här och bland det vanliga souvenirvarorna finns en hel del konsthantverk.

Den här guldsmedsbutiken hade en lite annorlunda utgång.

Vi promenerade runt lite och träffade på den här lilla killen som hade med sig sitt husdjur. Han berättade vad det var för sorts orm, men det har jag glömt. ;)

Här finns även ett litet baptistkapell.

Satte mig där en stund, skönt med lite tystnad och stillhet.

Det fanns en hel del fåglar här också. En Australisk fikonfågel.

En dubbelögd fikonpapegoja hoppade runt i trädet bredvid där vi hade slagit oss ner för att få en god fruktsmoothies, de serverade underbara sådana här i Kuranda.

Den mumsade glatt i sig från trädets frukter.

Dags att dra sig ner till linbanestationen.

Den är 7,5 km lång och går över McAlister Range och Barron Gorge National Park. Den här linbanan byggdes utan att förstöra naturen. Före byggandet undersöktes platsen för att säkerställa att utrotningshotade och sällsynta arter inte skulle påverkas. Den övre jorden och lövskrädet samlades in och återinfördes när konstruktionen var färdig. Växtplanter som avlägsnades under byggandet omplantades på sina ursprungliga platser.

Arbetarna måste sterilisera utrustning och skor innan de kom till byggplatserna. Ryska Kamov-helikoptrar användes i stor utsträckning för att bära utrustning, material och cement till tornplatser och regnskogsstationer. Helikoptrar transporterade 900 ton stål, cement och byggmaterial bara till Barron Falls Stationen. Eftersom inga vägar byggdes under byggandet gick arbetarna varje dag till tornplatserna med sin utrustning.

Vi glider iväg över Barron River.

Och våra korgar hänger några meter över regnskogens trädtoppar.

Mäktigt att sitta här och titta ner på trädtopparna medan vi sakta glider fram.

Där har vi Baron Falls som vi såg vid tågstoppet.

Här uppifrån ser man hur träden liksom klättrar på varandra för att komma upp till ljuset.

Lite svårt att få med det hisnade djupet på bild, men lite kittlade det i magen då man kikade ner.

Svårt att se ända ner till marken i den täta vegetationen.

Vid Red Peak Station kliver vi av för att gå runt och se på växtligheten. Vill man, så  finns här guider som visar runt berättar och svarar på frågor.

Men vi hade vår egen Magnus som berättade med inlevelse om vad vi såg.

Fin utsikt över området.

Ormbunkar som växer ovanpå träden.

Träd som tar hjälp av varandra för att klättra uppåt.

En liten bagge träffade vi på också.

Nu är vi snart nere i Smithfield.

Där ute är Stora barriärrevet.

Här i Smithfield kan man åka vattenskidor på en kabeldriven bana.

Det hade kanske varit kul att testa men vi ska få lunch och veta mer om hur det var där Australien började.

Guldgrävartåg till Kuranda.

I dag ska vi bland annat åka tåg. Det är den berömda järnvägen, Kuranda Scenic Railway, som slingrar sig upp i berget från Cairns till Kuranda. Järnvägslinjen byggdes för att kunna forsla förnödenheter och till guldgrävarna och nybyggarna uppe i bergen. Den 10 maj 1886 togs det fört spadtaget för att bygga den här järnvägen och 18 månader senare var den klar.

Vi startar vår resa i Freshwater.

Tidigare hade man bara haft floden och en mycket sumpig och hopplös väg från Port Douglas för transporter.

Numera är det en trevlig turistattraktion att åka med det gamla och fina tåget.

Charmiga vagnar i gammal stil.

Tåget tuffar på i sakta mak uppför backar och genom regnskog.

Järnvägsarbetarna fick slita hårt vid bygget av den här järnvägen och många arbetare dog.

Sträckan har 15 tunnlar och det här är tunnel nummer 11.

Den mest spektakulära platsen på resan är nog Stoney Creek bridge.

Den går över ett vattenfall.

Jag försökte ta en bild på bron på håll, men det gungade och skakade en hel del men det går ändå att se lite hur bron ser ut på håll.

Vid Baron Falls  stannar tåget i 10 minuter för fotografering.

Fin utsikt ner mot dalen och havet.

Jag skyndar mig upp till utsiktsplatsen för att få bättre blick över vattenfallet .

Här är vattenfallet.

På andra sidan dalen kan vi nu se linbanan som vi ska åka ner med.

En kort sträcka till med tåget och vi är uppe i den lilla konstnärsbyn Kuranda.

Innan vi ska åka ner med linbanan så hinner vi med att ta en promenad där, men det tar vi i nästa inlägg.