96:an till S:t Kilda och den 10:de.

Det är dags att hoppa på spårvagnen för att åka ut till S:t Kilda, vi har köpt kort  för nu ska vi utanför det centrala området där gratisspårvagnarna går. Folk har slutat arbetet och det är knökfulla spårvagnar, men vi lyckas klämma oss ombord ändå. Ute vid S:t Kilda är det också mycket folk, men en väldigt avslappnad stämning. Träffar på en del fotografer också, fast den här var lite svårflörtad och koncentrerad på sitt motiv. Gick inte att få ett vettig ord ur honom, så jag drog vidare mot piren.

Där borta är piren som är målet för kvällens aktiviteter.

Här vid stranden kan man ägna sig åt många aktiviteter, många solar och badar medan andra tränar. 

Kors vad det vimlar av segel i dag, man kan ju nästan tro det är lördag.

Men nu var inget av det här ovan orsaken till att jag promt ville hit ut till S:t Kilda på kvällen, utan det är då som dvärgpingvinerna kommer hit efter att ha varit ute och fiskat.

Du som inte gillar pingviner kan bläddra förbi, för nu blir det många pingviner. Det här är den minsta av de 18 pingvinarter som finns, den väger mellan 1000-1500 gr och blir ungefär 33 cm hög. Den här lilla filuren var den första jag träffade på när jag kom längst ut på piren. Det är bara att lyssna så vet man att det är någon pingvin där. De är små men de hörs.

Vill man se många dvärgpingviner som kommer upp ur havet, den så kallade pingvinparaden så får man åka ut till Philips Island men där är det inträde och man får inte fotografera. Här till piren är det bara att traska ut och vänta på att de små pingvinerna dyker upp och fota får man göra så mycket man vill, men utan blixt. 

-Bäst att göra sig fin innan alla beundrare kommer.

-Så här ser jag ut bakifrån.

-Här har ni min polare, eller om det är frun. Svårt att veta för hanar och honor ser likadana ut.

Här sitter två till och kikar ut mellan stenarna. Visst är vi söta.

Och gulliga mot varandra.

Efter en stund så kommer en till liten pingvin in efter sin fisketur. Fisket ser ut att ha varit lyckat för den är bra rund om magen.

Har man varit ute på fiskafänge så gäller det att göra sig fin innan man träffar sin käraste.

Fast att putsa fötterna var ganska svårt, den här ramlade vid varje försök.

Var sak har sin tid fotosejouren är över, den här pingvinen måste iväg. Men först så ska det ropas på sin käraste.

Näbben är bra att ha då man ska klättra.

Se där, det fungerade att ropa, där kommer hon.

-Vänta lite, en puss först.

Det kan vara svårt att förstå hur små de här pingvinerna är med bara mått och vikt som referens. Stenbumlingarna kan ju vara gigantiska, men med den här lilla tjejen med i bild så går det lättare att se storleken på dem.

Vi säger hej då till pingvinerna och lämnar dem innan det blir för mörkt för att fotografera.

Jag är nöjd och glad för nu har jag fotograferat min tionde art av pingviner i det vilda. Vi lämnar piren för lite kvällsliv.

Melbourne

Julen närmar sig med stormsteg så då kan det väl passa att börja med en julhälsning.

Fast nu blir det lite blandade bilder från Melbourne. Först en titt in i till Fitzroy Garden och Conservatoriet där.

Där inne var det en enorm blomsterprakt. Har aldrig sett så stora och praktfulla fuchsior. Rör inte stod det, men folk kunde inte låta bli att känna och då syns det ju också hur stora de var.

Här inne träffade jag på en beslöjad dam också, tunn fin och naturlig slöja.

Nästa besök blev på  Shrine of Remembrance  en minnesbyggnad över de som stupat i krigen.

På den här minnesplattan faller solljuset in varje dag klocka 12.00.

Uppifrån utsiktsbalkongen kan man se ut över själva staden.

men kasta inte ner några mynt under minnesceremonin, annars går det tydligen bra.

Kikar ner och det här såg spännande ut.

Skyndar ut för att ta en närmare till.

Där nere har skolbarn satt upp vallmoblommor som minne över krigets offer.

Vi hinner med att ta en sväng in i den lummiga botaniska trädgården, många skolbarn är här i dag. Skönt med en paus i trädens skugga.

Från det lugna och lummiga drar vi ut på stan, bland alla nya och höga hus hittar vi den här vackra byggnaden.

Stan är julpyntad trots att det bara är november, fast det är ju i alla fall slutet på november.

Spårvagnarna har mustasch i november.

Australien röstade nyligen igenom en lag om sammkönade äktenskap och på många ställen så uppmärksammas det.

Euroka Tower är en 300 meter högskyskrapa i Melbourne som är uppkallad efter ett uppror som var under den viktorianska guldrushen. Byggnaden har liksom en symbolisk guldkrona på toppen och den symboliserar guldrushen och den röda strimman symboliserar allt blod som spilldes under revolten.

Tyvärr så var det svårt att få fram guldfärgen i solljuset, det ser mest silvrigt ut.

Eftersom det här är Australiens näst högsta byggnad nu så tar vi och åker upp till utsiktsvåningen.

Det är fin utsikt här uppe, men lite svårfotograferat i det fina vädret. blir mycket speglingar och solblänk i fönstren.

Där nere ligger järnvägsstationen där den hemska olyckan skedde i dag. 

Fast nu tar vi en öl och åker sedan ut till S:t Kilda.

Om det är någon som vill se när vi åkte Austrailan Grand Prix med F1-buss så finns det en länk här.

The Twelve Apostles.

Åker man Great Ocean Road så måste man bara stanna vid de tolv apostlarna. Det är en rad majestätiska kalkstensklippor som står som i givakt ute i havet. Vågorna rullar in mot klipporna och äter bitar av dem år för år.

Åt andra hållet.

Jag tittar från olika vinklar och försöker räkna klipporna men kan inte få det till tolv. Troligt är att det bara finns sju stycken kvar.

Vind, regn och kraftiga vågor från havet sliter hårt på dessa klippor så flera har redan blivit till små grushögar.

Vi fortsätter vår resa utefter kusten och har en formidabel utsikt på vår färd. Det är en del vägarbeten på den här sträckan och då går det inte att köra så fort så jag hinner ta några bilder på utsikten.

Vi kommer fram till Lorne och där finns det papegojor. Hittar en högt uppe i ett apsvansträd.

Jag ber snällt att den ska vända på huvudet för att man ska kunna se att det är en gultofsad kakadua.

Fast nu visar det sig att det här inte är den enda papegojan här, nere på ängen så finns det massor av dem. De promenerar på gräsmattan...

...sitter i träden...

...och promenerar runt med barnen.

Undrar om den här försöker anlägga skägg.

Jag ska precis återvända till bussen, då några rosenkakaduor landar framför mina fötter.

Vi har nu inte så långt kvar till Melbourne och närheten dit gör att tomtpriserna ökar och sommarhusen blir mer spektakulära än vackra. Som den här med sin udda utbyggnad.

Vackert blå himmel och fluffiga moln har vi haft på resan hitintills, men att få se ett moln som liknar en papegoja hade jag inte gjort tidigare.

Men nu är det kväller och vi är framme i Melbourne.

Den fascinerande berättelsen om Loch Ard-klyftan.

-

Vi har stannat vid Loch Ard-klyftan, den har fått sitt namn efter ett fartyg som förliste här 1878. Efter en strapatsrik resa från England så gick det inte bättre än att fartyget gick i sank vid den här kusten. Av de femtiofyra passagerarna var det bara två som överlevde, den ena var en femtonårig pojke vid namn  Tom Pearce och en irländsk sjuttonårig flicka  som hette Eva Carmichael. Båda två spolades i land på den här platsen.

Här finns en liten grotta dit de två sökte skydd, Eva som var klädd i bara nattlinne stannade kvar i grottan när Tom gav sig iväg för att försöka få hjälp. Grottan ser inte så stor ut och jag hade gärna velat ha en person där inne i grottan för att visa storleken, men man fick inte gå in dit.

Tom lyckades få hjälp av lokalbefolkningen och räddade Evas liv. Nu var det här på 1800-talet och eftersom man tyckte att Tom sett Eva så lättklädd så borde de gifta sig. Tom friade men Eva avböjde frieriet. Hon återvände sedan till England; får väl hoppas att hon hade släkt kvar där eftersom resten av hennes familj omkom i förlisningen. Tom däremot stannade kvar i Australien och kallades ofta för en hjälte. Här finns också två klippelare som tidigare var sammanbundna och kallades för Arch Archwaybågen men den delen rasade 2009. De här två pelarna kallas nu för Tom och Eva.

Det var lite lockande att stanna kvar där nere vid stranden, men det finns mer att se här så jag tar trapporna upp igen, får syn på lite blommor halvvägs upp, stannar för att ta någon bild på dem. Borde jag inte ha gjort för där ligger nu mitt bakre linsskydd. Lite för billigt att riskera livet för att klättra ut och hämta.

Är man utrustade med stor kassa kan man flyga helikopter över området.

Vi går över till Razorback eller rakbladet istället. Det är en klippa som väder och vind sliter hårt på.

Klippan är ganska stor och det går inte att komma till någon annan vinkel än den här för att fota, inte ens mitt 16 mm tar in hela klippan. Det får bli ett litet albumblad med delar av klippan.

Har du sett filmen Pirates of the Caribben så kanske du känner igen dig för delar av den  spelades in här.

Vi är nu bara några minuter från De tolv Apostlarna och dit ska vi så klart.

Kan man ha det så mycket bättre.

Resan genom Australien var inte bara att hinna med att se så mycket som möjligt utan det fanns även tid för att njuta i solen mellan allt fantastiskt. Fast ibland kunde det vara skönt att slå sig ner i skuggan under ett träd och njuta av en glass.

Bara få doppa tårna i havet och gå och tänka på de söta koalorna som vi nyss fick se.

Hej, hej! En avstressad Magnus vandrar förbi oss där under trädet.

Jag åt ett äpple och blev genast uppvaktad av en som ville smaka, den fick äppelskruttet och var nöjd med det.

Fast nu har vi kopplat av tillräckligt och vill iväg, vi ska nu åka längs den vackra och vilda kusten på Great Ocean Road. Första stopp blir för att se hur havet har skapat den här kusten. Hur hav, vind och vågor skulpterar fram kustlinjen i dessa sandstensklippor.

Kustlinjen fortsätter att dra sig tillbaka med två cm per år.

Inte bara alla dessa klippor som fascinerar, även växtligheten är vacker och ny för mig.

Lite svårt att få fram rätta färgen på den här växten, den skimrade i silver.

Fast det visade sig att man kunde ha ändå skönare och bättre dagar, men det är en senare historia.