The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta. 

Mangroveträsk

Mangroveskogen  är oerhört avgörande för Zanzibars ekosystem, vilket ger en livsmiljö för många ödlor, ormar och fågelliv samt förhindrar erosionen av kusten.

Att gå omkring här är inte så lätt...

Därför är det tur att de byggt upp gångbroar som vi kan gå runt på.

Rötterna som sticker upp där det är lågvatten tycker jag ser ut som småfolket från underjorden.

Två figurer i samspråk.

Hela familjen.

Ett och annat troll kikar fram över rötterna också.

Det är inte bara småfolket som lever här i träsket, det finns även en hel del små krabbor.

Vi ser några små fiskar också, needlefish.

Rötter.

Små skott faller ner och får fotfäste i leran.

Nu ska vi åka vidare till The Rock.

Jozani och attacken underifrån.

Vi vandrar vidare in i Jozani nationalpark och vår ranger berättar om alla växter och träd vi ser. Stolt visar han upp Mama Mtondoo, ett ståtligt mahognyträd som tros vara mer än 200 år gammal

Mest imponerande är dess "rötter" som kraftfullt slingrar sig iväg.

Här på trädet får vi också syn på den Afrikansk jättesnigeln den  kan bli hela 15 cm och är världens största.

En fin promenad får vi i den här täta och frodiga skogen.

Vår guide gör oss uppmärksam på de små hålen som finns i marken lite här och var, där lever det små krabbor. Det beror på att grundvattnet finns bara en halvmeter under oss, vår guide försöker få en krabba att bita fast i ett blad. Den här är inte så samarbetsvillig och mitt förslag om att han ska testa med fingret istället tycker han inte är någon bra idé.

På vissa ställen går grundvattnet upp i dagern och där trivs grodorna.

Den här ödlan borde jag inte ha stannat och fotat, för det var då som underjorden anföll. Det finns inte bara jättesniglar här utan även jättemyror och de angrep mig i samlad flock när jag stannade till här.

Det var inte bara en som attackerade mig utan hela släkten. De kröp in innanför byxbenen och bet sig fast. En myra som jag lyckades slita loss bet sig fast i fingret så hårt så det blödde och jag behövde hjälp för att få loss den. Myror tillhör de varelser som jag inte gillar och definitivt inte då de anfaller i samlad tupp innanför byxbenen. Jakten fortsatte ända tills jag kom till hotellrummet och hittade två till, men där slutade deras liv abrupt. De här myrorna kan bli hela 2 cm stora.

När jag höll på med min myrjakt och hoppade runt för att inte få fler på mig så dök de blå Sykes aporna (Tre Blue Sykes Monkeys) upp. Kärt barn har många namn och de kallas också för Diademmarkatta och blå markatta. De brukar vara svåra att upptäcka men vi fick se en. Nu var det inte så lätt att fota och samtidigt både jaga myror och undvika att stå stilla för att inte fler skulle ge sig på mig.

Gillar du inte myror, ser den här ut att säga.

Fast mest spanade den efter något att äta och brydde sig inte så mycket om oss fyra som beundrade den. De bildar flockar med 10 till 40 medlemmar men vi såg bara en enda.

Vi lämnar de afrikanska jättemyrorna, även om jag nu ofrivilligt tog med mig några därifrån, och åker vidare till mangroveträsket.

Jozani nationalpark - röda colobusapor

Det är fredag och eftersom Zanzibar är till 97 % muslimskt så är många finklädda i sina traditionella dräkter, så även vår chaufför. Vi ska på utflykt till Jozani nationalpark och se om vi kan få syn på de sällsynta röda colobusaporna. De finns inte på någon annanstans i världen, så det gäller att passa på.

Det här är Zanzibars enda nationalpark och vegetationen i den här skogen är mycket lik en regnskogs, även om det inte regnar särskilt mycket på Zanzibar. Det beror på att området har otroligt mycket grundvatten som förser skogen med vatten året runt.

Som på alla andra ställen i Zanzibar där det är inträde får man en egen guide som följer med och berättar och hjälper till att hitta de intressanta sakerna. Vi får också sällskap med ett brittiskt par. Det finns flera små stigar i skogen och lokala rangers är bra på att hitta djuren och förklara vilka djurläten vi hör under vägen. Det här ingen djurpark så därför finns ingen garanti att få se djuren.

Men vi hinner inte gå så långt in i skogen innan vi träffar på några colobusapor. Piliocolobus kirkii heter de på latin och det är också det officiella svenska namnet.

Men de kallas också Zanzibarguereza eller Zanzibars röda colobus. Det senare närmast en direktöversättning av det engelska namnet; Zanzibar red colobus. Det där med röd kommer sig av att de har rödbrun päls på rygg och nacke.

Vi tittar och fotar aporna och de tittar på oss.

Aporna bildar flockar med upp till 50 medlemmar. När de söker föda delas flocken upp i familjegrupper som består av en hanne, några honor och deras ungar. Vi träffade på en hona med en liten unge.

De här aporna äter främst blad, omogna bär och frukter eftersom de inte tål socker. De har fyra magar där bakterier fermenterar födan och bryter ner. Ibland äter de även kol för att underlätta matsmältningen.

Får ta en bild på högkant för att få med den långa svansen som är nästan en meter lång.

- Oh! Titta vilka konstiga varelser som är här och tittar på oss.

De har inga tummar, utan bara fyra fingrar på händerna, men på fötterna har de fem tår.

I ett träd som vi går förbi sitter en hane sover...

...eller om han bara vilar lite, för ibland kikar han ner på oss.

Ooooooooh.

Vi promenerar vidare in i skogen bland eucalyptus och mahognyträd.

Det kittlar så härligt mellan tårna.

Nere vid stranden är det svalkande och skönt. Att bara sitta där och njuta av tillvaron är så skönt.

Sitta på sanden och låta vågorna kittla sig mellan tårna är mysigt.