När kvällen den kommer...

...och solen gått ner.

Vi fortsätter vår resa med Hurtigruten, det är kväller och vi är på väg mot Berlevåg.

Vad kan passa sig bättre då än att passa på att ta ett litet dopp i poolen.

Havet ligger ofta hårt på Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare fick ta sig över i en mindre båt för att ta sig in till kaj. År 1975 blev emellertid de nya vågbrytarna färdigställda och därefter kan man lägga till i hamnen.

Vi tänkte oss en liten kvällspromenad där. Här blippar man hyttkortet när man går av och även när man kommer tillbaka. Bra för personalen på fartyget att veta om man akterseglat någon.

Vi är lite försenade till Berlevåg och medan vi väntar på att komma i land får vi en trevlig pratstund med en norrman som berättar om sitt liv som fiskare och även som räkfiskare uppe i Svalbard.

Fast nu var vi så försenade att stoppet i Berlevåg bara blev en minut, vi avstod från enminutspromenad och kollade in stället från promenaddäck i stället.

Sedan blev det natt.

Birka och Birkastaden.

Tog en lunchpaus på Björkö i går. Mätta och styrkta av den goda vikingagrytan ska vi nu kolla in vad Birka har att bjuda på. Programmet vi fick vid ombordstigning såg digert ut. Vi börjar med att titta in i museet. Det fanns inte då jag var här senast. Utanför museet satt en dam och visade och sålde fårfällar, från egenuppfödda får.

Uppe vid taket ute fanns det en häst med ryttare tillverkad i något nätmaterial.

Inne på museet kan man se och läsa sig till öns historia. Fina modeller där man kan se hur de tror att Birka såg ut. Birka var en handelsplats och anlades på 700-talet men hade en kort historia som boplats för den övergavs redan på 900-talet, ingen vet riktigt varför. Stad är också lite överord i den bemärkelse som vi kallar stad numera, men Birka brukar nämnas som "Sveriges första stad".

Man vet inte vilken kung det var som lät anlägga Birka, men på Adelsö som ligger mitt emot Björkö har man hittat en kungsgård, Hovgården. Därifrån kunde kungen övervaka handeln.

Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor. Så vikingarna var inte bara ute på vikingatåg och rövade till sig varor.

Vi ska senare få en guidning i Birkastaden så nu går vi och tittar på den stad de byggt upp för att visa lite av hur det såg ut förr.

Vi blir varmt välkomnade. De här husen är byggda där det var sjöbotten, på den tiden Birka var befolkad.

Vi får till och med hälsa på hemma hos folk och se hur de bodde förr, eller som vi nu tror att de hade det.

En del bodde lite enklare.

Ser ju lite mysigt ut.

Fast man får passa sig, för ser man inte upp kan det hoppa fram en stridslysten viking runt nästa hörn.

Bra då att båtarna ligger startklara vid bryggan, så att flyktvägen är säkrad.

Krukmakarens bostad ser ju riktigt trevlig ut...

..med liten kryddgård vid husknuten.

I bagarstugan doftar det gott.

Men nu är det dags för en rundvandring med arkeologen Hampus som guide.

Han berättar med inlevelse om hur det var här förr och vilka fynd som gjorts i gravarna vid utgrävningarna. Här finns ca. 3000 gravhögar varav ungefär 1000 är utgrävda.

De flesta lyssnar andäktigt på hans fängslande berättelse, men de minsta barnen har lite spring kvar i benen och tumlar runt på kullarna...

..och jag kan inte sluta le då en pappa plötsligt fylls av leklust och också börjar rulla runt tillsammans med barnen.

Vi får veta att det finns flera olika gravtyper  representerade här, de innehåller  brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön. Några gravhögar är även barngravar och förmodligen är det barn från mer välbeställda familjer. Vi förflyttar oss så att vi kan se var den gamla Birkastaden låg.

Den låg där nere där fåren nu betar och det är det området som kallas för "Den svarta jorden". Ett ca sju hektar stort område som under ungefär 250 år var en stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har gjorts i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. Utgrävningarna som Riksantikvarieämbetet företog mellan 1990 och 1995 omfattade cirka 350 m², ungefär en 1% av staden.

Runt hela staden fanns det även en stadsmur, den hade sju ingångar och av det har man dragit slutsatsen att muren inte var till för att beskydda staden utan den avgränsade var man skulle börja betala skatt. Här uppe där vi är nu, låg det en borg. Man kan se lite rester av den i terrängen.

Även på andra sidan om staden finns det en hel del gravkullar. Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna . En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje. Men som sagt, man vet inte varför.

Om vi går högst upp på berget intill gravkullarna, så finns det också ett annat minnesmärke som påminner om vår historia.

Där uppe står Ansgarkorset. Det restes 1834 som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.

Det finns också mer som påminner oss om Ansgars besök på Birka. Ansgar och hans medhjälpare munken Vitmar, följde med en konvoj av köpmän för att kristna de hedniska Svearna, men hans mottagande blev inte så vänligt utan halvvägs blev de överfallna av vikingarna och både de biblar som de hade med sig och Ansgar själv blev kastade i havet, de värdeföremål de hade med sig för att muta kungen med, tog vikingarna hand om. Ansgar och Vitmar klarade sig och fick ta sig till Birka till fots, där blev de väl mottagna och en liten församling bildades. Till 1100-årsminnet av Ansgars första besök uppfördes ett kapell. Ansgarskapellet invigdes 1930. Det ligger en bit in på ön, men vi ser det ända härifrån.

Eftersom jag var med i Ansgarsjuniorerna som ung och vi åkte ut hit några gånger på 60-talet för att ha märkesupptagningar vid kapellet så vill jag gärna gå dit och titta. Minns hur vi tågade dit på grusvägarna. Nästan så att jag klämmer i med sången "Röda stugor tåga vi förbi", då minnen från den tiden dyker upp när vi nu går här igen.

Vår väg kantas av söta får.

Som bräker ett glatt litet bää när vi går förbi.

Birka är inte öde, utan det finns några gårdar och bofasta här ute.

Fast den här herren såg inte lika välkomnande ut som fåren gjorde, men jag kunde inte tolka hans muttrande så jag vet inte om det var välkomnande eller ett sätt att be oss att dra därifrån.

Vi kommer fram till kapellet efter en fin promenad. När det är gudstjänst, slås de stora portarna upp och församlingen sitter utanför på träbänkarna.

Till min glädje så går det att få komma in också.

Vi går in och fler minnen vaknar, och jag minns när jag i 13-14 årsåldern stod där med darrande ben som fanvakt. Kul att få återse kapellet även på insidan.

Portarna är pampiga och berättar lite om Ansgars levnad.

Tillbaka vid hamnområdet ser vi hur några vikingalekar gick till, lite burleska kanske men det är bara stenar som de försöker prick kannan med.

Det är gott om vikingar här i dag.

Det finns en hel del aktiviteter att ägna sig åt, till exempel träna bågskytte.

Skeppssättningen  av stockar, kan man ha till balansövningar.

Kul att få leka arkeolog.

Och göra ett fynd.

Efter en mycket givande och trevlig dag återvände vi till våra båtar och for hemåt. Väderleksrapporten hade hotat med regn och ruskväder, men vi hade sol och fint hela dagen ända tills hemfärden. Då visade sig vädergudarna från sin allra värsta sida och regnet öste ner så det fullkomligt studsade mot vattenytan. Skön att sitta inne då och ta en fika och även se hur Slagstafärjan  lägger ut.

Birka på Björkö

Hoppar in med lite nutid i reportaget om Hurtigruten. Jag började blogga redan på resan eftersom vi hade fritt internet, men det var lite svajigt och att ladda upp bilder i blogginläggen var så segt så jag gav ganska snabbt upp. Jag ville inte heller bara sitta vid datorn utan vara med och uppleva resan så det fick bli fortsättning hemmavid. Men verkligheten fortsätter här hemma och i går var vi bjudna av banken på en härlig utflykt till Björkö. Tar det samtidigt som Hurtigruten i bloggen.

Dagen började 8:30 vid Stadshusbron kajplats 3 Där två båtar låg och väntade på oss. Väderleksrapporten hotade med regn men när vi tuffade ut såg det lovande ut vädermässigt.

 Flaggan bak i aktern vajade lite svagt.

Vi passerade två morgonpigga kanotister.

Området borta vid Lux på Lilla Essingen såg inte ut att ha vaknat ännu.

Inte så mycket trafik på vare sig Essingeleden eller Tranebergsbron så här dags.

Ser att det är nya byggen på gång vid Gröndals strand.

Ser också de fina villorna på Stora Essingen, sällan jag får se det så här från sjösidan.

Vi passerar Ålsten.

Vid Solviksbadet är det aktiviteter på gång, en på stranden ser ut att leta med metalldetektor och någon har tagit sig ett morgondopp och verkar också söka något.

Spanar även hemåt, men kan inte se vårt hus mer än att det anas mellan träden.

Vi kommer till Kungshatt där har det sedan början av 1600-talet suttit en hatt på en stång uppe på Kungshattsklippans högsta punkt. Från början var det en hatt av trä som sedan ersattes av en av koppar, men när den blev stulen så många gånger ersattes den av en hatt i plåt. Hatten mäter 1,6 meter över brättena.

En sägen säger att den mytiske sveakungen Erik Väderhatt skulle ha tappat sin hatt här när han lyckades undkomma fienden genom att tvinga sin häst nedför de branta klipporna. Han klarade sig för att hästen kunde simma, men hatten tappade han uppe på klippan.

Det sägs också att man ska lyfta på hatten då man passerar här, har man ingen hatt så går det lika bra med en låtsashatt. Då får man också önska sig något.

Det är så sällan jag ser de här trakterna från sjösidan så det blev en hel del bilder på resan ut till Björkö. Adelsö kyrka ligger så vackert så det är klart att även den ska vara med.

Efter en fin båttur med både guidning och frukost så kan vi kliva iland på Björkö.

Jag har varit hit ut både på 60-talet och 1984, men sedan dess så har mycket hänt. Det har varit utgrävningar och en hel del hus har byggts för att serva turister. Restaurangen Särimner, där vi strax ska äta lunch fanns inte då.

Vi fick en mycket god rotfrukt och köttgryta, tillagad på vikingamanér.

Fast nu tar vi en liten lunchpaus och njuter av den goda maten och bloggen fortsätter i morgon med själva Birka.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

I dag ska vi vara Hurtiga.

Orsaken till att nästan hela klanen Cortés åkt till Kirkenes var att vi sedan skulle vidare med Hurtigruten och göra en födelsedagsresa tillsammans, för att fira min man som fyllde jämna år. Så efter frukost och en morgonpromenad tog vi våra väskor och traskade iväg till fartyget.

Vi hade upptäckt att det fanns en snitslad bana från torget och till fartyget. Vi lämnar hotellet och drar iväg med våra väskor.

Det är inte svårt att hitta för den snitslade banan var färgglada plastbaljor med blommor som någon fyndig person ställt ut och de visade hela vägen från vårt hotell till målet för dagen.

Det hade regnat innan vi kom till Kirkenes och ibland var det lite väl blött att följa den utmärkta vägen. 

Men man kan ju runda vattenpölarna och komma fram torrskodd.

Nu var vi väl inte så där ovanligt hurtiga, för promenaden tog bara en kvart, men målet för promenaden syns där framme.

Vi ska ut på en Hurtigrutenresa med Finnmarken.

Vi bordar fartyget...

...och får vår hytt.

Tar en sväng runt på fartyget för att kolla in hur där ser ut.

Vi lägger ut.

När vi checkade in så fick vi frågan om vi ville uppgradera hytten och först så tyckte vi väl att det var lite onödigt men när det gick att pruta rejält så slog vi till och fick bo lite lyxigare och eftersom resan var med barn och barnbarn för att fira min man som fyllde jämna år så var det fint att kunna samlas där.

Men nu börjar vi närma oss Vardö som är Norges östligaste stad. 

Lite regnmoln hänger över oss, men än så länge är det uppehållsväder.

Ser att det finns en fyr på den här ön.

Det är Vardö fyr som lyser 23 nautiska mil, den var bemannad från 1896 till 1991 då den automatiserades.

Det är kul att stå ute på däck eller på vår balkong och se hur vi närmar oss hamnen.

Ser att det grå huset som redan var förfallet när vi var här för sex år sedan har blivit mer changerat. Nu har det inget tak längre.

Snart dags att gå iland, men tar några till bilder på väg in.

Nu ska vi iland och utforska stan.