Alcatraz

Tidigt en solig morgon i San Francisco begav vi oss ner till Fisherman's Wharfområdet och kajen där båten går ut till The Rock.

Vi kom med på första färjan.

Tuffade ut ur hamnen och förbi de morgontidiga arbetarna i hamnskjulen.

Nu med sikte inställt på den omtalade fängelseön, som figurerat i så många filmer.

Jag vet inte om det är riktigt men det sägs att Alcatraz betyder pelikan och syftar på de första invånarna på denna branta klippö. Från början samsades pelikanerna med en indiansk begravningsplats. Men när ön såldes till de vita, år 1859, uppförde USA:s arme en fästning här som skyddade San Francisco Bay fram till 1907 när det blev militärfängelse.

Eftersom vi kommer med första färjan är det ganska tomt på kajen.

När vi kommer iland välkomnas vi av en ranger i typisk parkvaktsmundering, han är där eftersom hela ön är nationalpark.

Vi får strikta förhållningsorder om var vi får gå och inte gå. Det är många fåglar som häckar på ön så de flesta grönområden är avspärrade för oss besökare. Han berättar också att 1934 blev det här ombyggt till ett av världens rymningssäkra fängelser. Rymningssäkert på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar och hajar. Innan vi släpps iväg för att utforska ön och fängelset får vi träffa fånge #1259. Nämligen William G. Baker. Vad han hade gjort för att först hamna i fängelse berättade han inte, men för att hamna på Alcatraz så hade han misskött sig på det första fängelset och då kom man hit. Ville man veta mer så kunde man köpa hans bok.

Efter den genomgången traskar vi iväg, förbi fångvaktartornet som med sin byggnadsställning mer liknar en pagod.

Kan tänka mig att man som nykommen fånge hade många tunga tankar då man traskade uppför den här vägen.

Vi vet att vi kan återvända med nästa tur tillbaka till fastlandet.

Hade fången otur så var det här slutstationen, det är nämligen bårhuset.

Då är den här gamla lastbilen vackrare att titta på.

Vi går in i själva fängelsebyggnaden.

Här blev fångarna försedda med kläder och annan utrustning.

Vi har tur som är här tidigt och slipper köa så länge för att få vår audioguide. Kan tänka mig att kön kan ringla sig lång här igenom duschrummet. Guiden finns på en mängd språk och jag passar på att fråga om en svensk, men får svaret att "ni svenskar är så intelligenta att ni kan engelska", så jag får nöja mig med en engelsk (eller amerikansk).

Vi går uppför trappen till våningen där cellerna är.

Fortsättning följer...

Släpp fångarne loss...

När vi var i Gävle så passade vi på att besöka fängelsemuseet. Skylten här inunder är därifrån men det var inte riktigt så som Gustav III hade tänkt sig då han liberaliserade strafflagstiftningen och begreppet fångvård sedan myntades.

Länsfängelset i Gävle öppnades 1847, det representerade en ny och humanitärare fångvård med separata celler för varje fånge. Tanken med de nya cellfängelserna var att internerna skulle isoleras från varandras skadliga inflytande och istället tillbringa sin tid i isolering och tystnad. I cellen skulle de begrunda sina brott och komma på bättre tankar.

Fängelset är byggt efter det så kallade Philadelphiasystemet med celler placerade längs ytterväggarna på ömse sidor om en ljusgård som går genom hela byggnadens höjd. En fångvaktare höll koll på hela anläggningen i pass om fyra timmar.

Fängelsemuseum är inrymt i tio celler på fängelsets andra våning. Man vandrar genom fängelsets historia. I första cellen möter vi en kvinna som sitter där och begrundar sitt öde. Med sig i cellen har hon sina två barn. Det ena är ett litet spädbarn som gråter i sin korg.

Museet har en bra audioguide som gör att man kan klicka sig fram och gå och titta och lyssna i sin egen takt.

Jag frågade om jag fick fotografera och fick svaret "fota så mycket du vill", så här kommer en liten del från vårt besök. I en av cellerna träffar vi på Carl Johan som bara är 17 år, han sitter inne för stöld och han har fått förmånen att ha verktyg och ska lära upp sig till skomakare på de fyra månader han sitter inne. Det här är 1916 och begreppet fångvård har realiserats. Fångarna isoleras visserligen fortfarande i ensamceller och ledordet i det moraliska förbättringsarbetet är Disciplin, Övervakning, Omvändelse och Fostran. Tanken är att kriminaliteten ska minska och antalet fängelser därmed bli färre. Inte bara färre utan man tror att om fångarna får utbildning och fostran så i framtiden ska vi inte behöva några fängelser mer.

Det gick kanske inte så som myndigheterna tänk sig, för här är vi framme vid den sista cellen och det år som det här fängelset stängde, 1986. Killen i den här cellen är en återfallsförbrytare som börjar bli van att bo här.

Vi vandrar vidare och tittar på alla museiföremål. Skarprättarens bila ser inte så trevlig ut.

Det här museet är två museer i ett så vi  går över till den äldre delen som kallas för slottshäktet.

Det ligger inrymt i en källarlokal och är inte så ljust och fint som i det andra huset. Kan tänka mig att det var både kallt och fuktigt. Här fick de sitta och vänta på sitt straff som ofta var väldigt grymma eller att visas upp för den övriga befolkningen till skam och vanära i stupstock och liknande.

I bilden ovanför syns en liten mörk kant i golvet. Det är en lucka ner till källaren och där nere ligger någon som tydligen fått ett straff under väntan också.

En hel del straff och pinoredskap finns samlade här och på brottssnurran kan vi se att man kunde bli straffad även efter döden.

I ett annat litet rum träffar vi Sigrid Olsdotter  Granlund.

Hon sitter där med tom blick och man undrar vad som rör sig i hennes huvud och vilket straff hon kommer att bli dömd till. 

Predikanten Erik Jansson ser inte lika bekymrad ut.

Han sitter här och läser för någon lite mer eländig person som krupit ner under säckväven. Han funderar nog på sin förestående flykt över till Amerikat.

Länk till Fängelsemuseets hemsida hittar du här.

Vi hade tur med vädret.

Vi fortsätter promenaden i Högbo i det fina vintervädret. Solen letar sig högre och högre upp och ibland värmer den dessutom lite.

Träden ändrar färg av solens strålar.

Isen ligger på sjön men lämnar en liten spegel öppen...

...så att det går att få en spegelbild också.

Vi lämnar speglingarna och fortsätter promenaden. Mysig skog här.

Lite kyligt, så som det ska vara en riktig vinterdag.

Solen silar fram genom trädstammarna.

Spåren leder ut över sjön, den lilla sjö där jag för en del år sedan lärde mig flugfiske. Så kul det var.

Vi kommer ner till dammen vid smedjan, där forsar vattnet fram och isen som bildas där får mig att, av någon underlig anledning, tänka på blodplättar.

Långa skuggor mot parkeringen.

Det var trevligt att återse Högbo och få uppleva det i vinterskrud. Fast nu åker vi tillbaka till Gävle.

Så härligt att få uppleva riktig vinter.

Bryter in med lite vinterbilder, så San Francisco får vänta ett tag. Svärmor uppe i Hedesunda fyllde 90 år och när vi ändå var så nära tog vi lite vintersemester i Gävle. En av dagarna for vi över till Sandviken och Högbo och där fick vi uppleva lite riktig vinter. Vi kom dit när solen började leta sig upp över trädtopparna och det ångade rejält från ån.

Jag hade hoppats på att få träffa på strömstaren men det var bara änderna som var på alerten där. De var desto piggare och var övertygade om att vi hade något gott till dem.

Lite grann hade vi med oss och änderna insåg snabbt att det gällde att vara på hugget för att få med en smakbit.

De kom med sådan fart så att jag nästan blev omkullflugen.

Tjoho, här kommer jag, var har du maten?

Det märktes att de var vana att få mat när det kom någon, och inte var de blyga av sig heller.

Om jag lägger huvudet på sned och ser riktigt söt ut, kan jag få något då?

Ja, men det är ju klart. Ser du så rar ut så.

Hur gjorde du? Berätta, jag vill också ha.

Brödet vi hade med tog slut och änderna ledsnade på oss så vi tog en promenad istället i det fina vädret.

Coit Tower - San Francisco.

I förra blogginlägget vandrade vi den backiga vägen till Telegraph Hill och nu tänte jag att vi skull gå in i Coit tower och åka upp för att beundra utsikten. När jag kom in så upptäckte jag att väggarna på bottenplanet var dekorerade med målningar. 

Det är lokala konstnärer och studenter som gjort dessa målningar 1934.

Det intressanta med dessa målningar är att de visar arbetande människor och vanligt folk,  inte en massa politiker eller framstående människor.

Det var ganska skumt där målningarna är, så jag trodde att jag skull bli tvungen att använda blixten för att få några bilder, men det gick bra ändå.

Målningarna här i tornet berättar ingen sammanhängande historia utan skildrar olika enskilda arbetssituationer.

En lustig detalj i den här målningen är mannen i de gröna jackan, han plockar ner Marx Kapitalet ur bokhyllan. Ser man dessutom att en av männen bakom honom läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York. Riveras målning innehöll en bild av Lenin och förstördes därför, det hände just som de här målningarna kom till och konstnärerna ville dra sitt strå till debatten om konstens frihet.

Ser du ficktjuven i bilden här under.

När vi tittat på målningarna så beslutade vi oss för att åka upp och se på utsikten, det lönar sig att vara senior 3$ i rabatt.

Hade läst någonstans att utsikten här uppe var så fantastisk så man tappade andan och nog tappade man andan allt, men det berodde mest på att vinden utanför fönstren sög andan ur en. Men bra att de öppnat vissa fönster så att det gick att fotografera.

Men det stämde också att det var en fantastisk utsikt, här mot Oakland Bay bridge.

Här mot Financial District, kul att se skillnaden mellan den låga bebyggelsen och de ihopklumpade höghusen.

Det enda stället i stan som jag upplevde att det var en storstad var när man var bland dessa höghus. Där sticker Transamerica Pyramid upp som ett landmärke över de andra höghusen. Det är stadens högsta byggnad med sina 260 meter.

Raka gator och låga hus.

Golden Gate bridge.

Fishermans Warf.

Alcatraz.

Sedan drog vi vidare mot nya mål. Några papegojor, det fick vi inte syn på trots ivriga spaningar bland träd och buskar.

_________________________________________