Snart är det slut.

Vi är nu tillbaka i Isfjorden, längst in i den fjorden ligger vårt slutmål Longyearbyen. Vi ska inte dit ännu för vi har hela dagen på oss för utforska delar av den här fjorden. Solen skiner där bakom molnen och vi har ankrat vid Alkefjället

Alkefjället ligger vid den yttersta viken av Isfjorden. Där är det vackert med det höga fågelberget, många renar brukar hålla till där och jag har sett både polarräv och blåräv på det stället, men i dag ligger dimman tät. Så tät att vi efter ett tag ger upp och söker oss till en annan vik.

Vi lättar därför ankar och åker vidare.

Kommer till Skansbukta. Imponerande berg gör att viken här är skyddad från vindar från flera håll och vädret är både vackert och behagligt. Här gör vi en landstigning. Isbjörns vakter ställs ut så att vi tryggt kan sprida ut oss över udden och utforska den.

Här har det funnits en gipsgruva.

Vi kollar in resterna efter det.

Kikar in i gruvöppningen. Man kan inte komma så långt in i den för längst in i gången är den igentäppt med is.

Landskapet är bedövande vackert...

...även om järnvägen mer ser ut som något som skulle passa på Liseberg.

Längre bort på stranden ligger det ett vrak.

Även här finns det små växter.

För nio år sedan var jag också hit och då såg vraket sig ganska likt ut, förmultning går mycket långsamt i de här trakterna.

Vår isbjörnsvakt är på väg upp på berget. Hittar du honom?

På berget i bakgrunden har snön bildat fint mönster.

Ser nästan ut som om någon försökt rita in konturerna.

Här finns också en jaktstuga. Vid mitt förra besök träffade vi på två jägare där, de hade blivit tilldelade att skjuta två renar, men hade inte fått någon.

Berget bakom stugan ser ut som en pampig borg och är det inte en port som anas där uppe.

Jag tittar lite närmare på resterna från gruvtiden.

Mycket skrot som inte får röras eller städas bort.

Det mesta förevigas.

Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.

Nathorstglaciären.

Nathorstglaciären ligger längst in i Van Keulenfjorden och är en ovanlig glaciär. Den är 35 km lång och är så ovanlig att den växer. Dessutom är den uppkallad efter en svensk, polarforskaren Alfred Gabriel Nathorst.

Det sägs att den "surger". det är ett cykliskt fenomen och inträffar med 30-500 års mellanrum.

Då det händer kan glaciären komma upp till en hastighet av 1000 gånger fortare än normalt och den spricker fullständigt upp då. Det märks, för det ser ut som om någon jätte varit här och lekt och krossat glaciären och även stuvat om den rejält.

På grund av permafrosten rör sig glaciärerna långsammare här än på fastlandet. Den långsamma rörelsen gör att glaciären inte klarar av att frakta allt snööverskott i glaciärens övre del, fort nog nedåt. Långsamt blir därför glaciärens längdprofil allt brantare, den bygger upp sig och blir brantare och brantare och kommer så till en kritisk punkt då glaciären lossnar och börjar glida fort nedöver, alltså den surger. På Svalbard kan en cykel ta upp til 500 år.

Det har alltså inget med den globala uppvärmningen att göra.

Den här glaciären har flyttat sig 15 km ut i havet. Såg lite kul ut på sjökortet.

Vi lämnar den märkliga glaciären och går mot Fleur de Lyshamna.

Bellsund och sneda huset.

Vi har upplevt ännu en gungig natt när vi rundade Wedel Jarlsbergland, kikade ut och såg att vågorna var i jämnhöjd med vårt hyttfönster och ändå så låg vår hytt en våning upp från havsytan. Men som sagt ligger man ner så känns det inte så mycket. Sov ganska gott ändå.

Nu har vi tuffat in i Bellsund, fortsätter man längre in i den fjorden så hittar man Sveagruvan där längst in. Gruvdriften där startades av AB Spetsbergens Svenska Kolfält 1917 och som mest bodde här ungefär 2000 svenskar. Men 1925 var det en svår brand här och gruvan stängdes. Senare såldes gruvan till "Stora Norske". Många är sugna på att få gå dit, men de vill inte ha oanmälda turistbesök.

Vi tar en glaciärtur istället. Ingen dålig ersättning för ett gruvbesök.

Vi är vid Recherchebreen, en 16 km lång glaciär.

En hel del fåglar har samlats här.

Det flyter omkring mängder med isflak och is som lossnat från glaciären.

Den här vackra fågeln simmade omkring i det kalla vattnet, jag fick namnet på den men har tyvärr gömt det. Är det någon här som vet så tar jag tacksamt emot upplysningen på vad det är för art. (har fått tips om att den heter teist på norska, men vet inte vad det är på svenska)

En del is är turkosblå...

...annan is alldeles svart.

Andra isbitar är glasklara.

Vi kajkar runt ett tag här och bara insuper atmosfären.

Luften är sval och känns nästan riktigt krispigt ren.

Glaciären sliter med sig en hel del från marken och vissa bitar ser lite sandiga ut.

Finns nog troll i de där bergen. Ser ut som ett här i alla fall.

Fina formationer flyter omkring oss.

Som skulpturer.

Vi drar oss lite närmare glaciären.

Ser ut som en motorväg där  uppe.

Det kan se ut som om vi är farligt nära men vi håller säkerhetsavstånd även om glaciären skulle börja kalva.

Människan ser ganska liten ut mot glaciärkanten.

Efter en fin tur bland isflak och fåglar lämnar vi glaciären.

Vi tar en tur över till fjordens andra sida och det "Sneda huset".

Det huset hade byggts som hotell, men framgången för den turistverksamheten var inte så lyckad.

Vi måste hjälpa till att stötta upp det så att det står några år till.

Ute i fjorden ligger ett ryskt fiskefartyg.

Här har det också varit gruvbrytning en gång i tiden, nere vid stranden ligger det rester från gruvbrytning.

Isbjörnsvakten är på plats.

Livet var tufft här uppe för dessa pionjärer, inte alla som kom hem igen.

Ibland blir allt svartvitt.

Under natten har vi nu rundat Spetsbergens södra udde, Sørkapp. Det var tur att vi gick där på natten och kunde sova bort tiden med den värsta sjögången. När vi vaknar har vi gungat i 18 timmar och det gungar  fortfarande, så pass mycket så att frukosten får flyttas fram flera gånger. Det är liksom lite oreda i köket och även på flera andra ställen.

Om någon på de efterföljande turerna med Quest undrar varför det är en mycket stor fläck på mattan uppe loungen så är det bara kaffemaskinen som flög loss från sin ställning och allt kaffe rann ut på golvet. 

Det är inte det bästa vädret efter frukost heller, dimma och regn och det mesta ser ut som svartvita fotografier där ute.Svårt att tro att det här är ett färgfoto.

Vi ankrar i Hornsund och de som inte är rädda för att bli blöta tänker gå ut på en zodiaktur.

Jag nöjer mig med att gå ut på däck och få lite bilder av landskapet.

Det här berget heter Luciakammen.

Vi fortsätter vidare till Samarinvågen och det dimmiga vädret håller i sig.

Många små isflak från Samaringlaciären flyter omkring här.

Den här glaciären uppe på berget, ser nästan ut som om någon tippat ut en hink med vit färg.

Lite glaciärbilder.

Några tappra som inte tyckte att det räckte med blötan på förmiddagen drar iväg på en liten vandring.

Efter middagen förbereder vi oss på en till gungig natt och vi gör vårt bästa med att förankra våra prylar eller lägga dem på golvet redan innan det börjar gunga. Vi ska nu vidare mot Bellsund.

Förstorar man så stämmer färgerna bättre, men det vet du nog redan. ;)