Det var inte dakarrallyt som kom farande.

Vi fortsätter vår färd i öknen, sanden synes oändlig och jag gör mitt bästa för att försöka få några bilder av den skumpande färden. Det svänger än hit och än dit och mitt försök att luta kameran mot instrumentbrädan misslyckas helt. Det är bara att försöka hålla den så stilla som möjligt och skjuta av.

Ser på bilspåren i sanden att vi inte är de första som åkt här. Även om vinden gör sitt bästa med att sopa bort dem och skapa nya mönster så syns de ändå.

Många fina mönster blir det i sanden.

Vi gör ett nytt stopp och här är det plats så att vi kan hoppa ur bilen.

Även om öknen verkar sträcka sig hur långt bort som helst och aldrig ta slut så ser jag här att det finns en ände. Långt där borta skymtar ett bergsmassiv fram.

Långt där borta kan man även se ett oljeborrtorn.

Plötsligt händer det något, vi står där och njuter av ödsligheten, tystnaden och lugnet och även känslan av att vara mitt ute i ödemarken med bara sanden och några kameler som sällskap. Då plötsligt känns det som om någon har flyttat motorvägen rakt ut i öknen och det är nästan som att ha hamnat mitt i en Åbergfilm. Som i Snowroller då skidgänget från Hökarängen plötsligt dyker upp och förstör friden. Visserligen skriker ingen, "Bästa svängen - Hökarängen". Fast om de skriker något så hörs det inte ut ur bilarna. Jag kan i alla fall se att det är ett gäng glada människor inuti bilarna.

Och som i ett slag är hela öknen fylld av bilar som svänger mellan sanddynerna.

Det var alltså inte något Dakarrally som drog fram även om man skulle ha kunnat tro det med all sand och farten de hade. Vissa bolag har bokningar i grupp och då är det en större samling bilar som drar iväg. På ett ögonblick var det över och bara några eftersläntrare syntes.

Tystnaden lägrar sig åter och kvar är bara spåren.

Vi drar vidare och det är fascinerande att se hur färger och skuggor förändras i de olika väderstrecken.

Vår förare Yousof berättar att nu ska vi åka och hälsa på hans gode vän som har en get och kamelfarm.