Harpan

 I hamnområdet Austerhöfn i Reykjavik ligger ett väldigt speciellt hus, nämligen konsert- och  operahuset Harpan. Det huset började byggas 2007 men så kom finanskrisen och bygget stannade upp och länge stod det där som ett stålskelett och påminde reykjavikborna om den jobbiga tiden.

Men så beslutades det ändå att huset skulle byggas klart. På tomten bredvid kan man se och ana lite rester av de övriga planerna med att bygga bland annat ett stort hotell, lägenheter och butikslokaler.

Bra att de beslutade sig för att bygga klart för det är en mycket speciell byggnad med vinklar och vrår så man undrar om det finns några raka väggar där inne.

Vi går in i huset och tittar efter.

Väggarna är en stålstomme med geometriskt formade glasprismor.

I taket hänger det lite fåglar.

Jag kilar upp en våning till.

Kan inte sluta beundra och även fotografera mönstret i väggarna.

Jag tar och kikar på utsikten.

Som synes så byggs det väldigt mycket i Reykjavik. Härifrån kan jag även se skulpturen "Solfara" som mest ser ut som ett vikingaskepp men den liknelsen vill inte konstnären Jon Gunnar Arnason hålla med om. Han säger att det är inget vikingaskepp.

"Är det kappsegling? Nej det är lördag"

Kul att gå runt här och se hur det lutar åt olika håll och hur det bildas linjer som förändras efter hur man förflyttar sig.

Tar mig upp på den allra översta våningen och får en fin överblick av våningarna nedanför.

Här finns det så många spännande mönster, skuggspel och linjer att det är svårt att sluta titta och försöka fånga det på bild också. Verkligen ett spännande och annorlunda hus.

Jag går ner igen för att se hur det ser ut åt andra hållet.

Svårt att slita sig från detta spännande hus med linjer, speglingar och oändliga mönster. Många bilder blev det för jag vet ju inte när jag får se något liknande igen.

Konstverk? Nej det är ett trasigt fönster utanför harpan.

Geysir och Strokkur.

Vissa platser på Island är bara ett måste även om det är en regnig dag som i dag. Förutom alla vackra vattenfall på Island så var det en sprutande gejser som jag var väldigt nyfiken på att få se. I Haukadalur finns det möjlighet till det. Här finns det två stora gejsrar och även några mindre.

Den största heter Geysir är den som gett namn till fenomenet med dessa heta vattensprutande skådespel. Tyvärr så har storebror Geysir lagt sig att vila, det beror på att sprickan ner till underjorden täpps igen av kiselavlagringar. En period kunde man få den att komma igång och spruta vatten igen genom att hälla i 50-100 kilo såpa. Sommaren 2000 var det ett större jordskalv och då vaknade Geysir igen för att somna in igen.

Det är ganska mäktigt att se den ändå för det ångar rejält från vattnet på ytan.

Men den aktiva lillebrorsan som bara ligger några meter därifrån är desto mer aktiv. den heter Strokkur och sprutar upp vatten 60-70 meter upp i luften. En mäktig känsla att stå där och vänta för skådespelet händer ungefär var 3-7 minut.

Regnet öser ner när jag står och väntar och försöker skydda kameralinsen mot att bli helt nerstänkt av regnvatten. Inte lätt att vara med då sprutet kommer, för plötsligt så sprakar det bara till och vatten forsar upp i en mäktig stråle.

Att vara beredd och försöka få en bild på den allra första lilla aktiviteten är inte lätt. Jag flyttar mig runt till andra sidan av gejsern där jag kan se ytan och hur vattnet liksom kokar.

Poff! och så sprutar det där också utan att jag hinner med så mycket mer än att få några bilder vattenstrålen.

Killen som står bredvid mig och filmar ser ändå ganska nöjd ut och börjar stoppa ner sin kamera i fickan och då får Strokkur för sig att agera på direkten. Det kommer ett rejält sprut bara några sekunder efter. Vi skakar uppgivet på huvudet och jag bestämmer mig för att trots att alla andra i min grupp redan gått till bussen så vill jag utnyttja all tid vi fått här och stannar för att vänta in ett till utbrott. Jag vill ha den där bubblan, som föregår sprutet, på bild. Så jag struntar i regnet och står beredd med kameran  framför ögat och fingret på avtryckaren och väntar och iakttar hur bubblandet i vattnet ökar.

 Jag ser hur aktiviteten ökar och nu kommer det nog snart.

Nu är jag verkligen beredd och tänker inte missa sekunden innan bubblan spricker....men vad händer då...det blir ingen bubbla.

Den har lurat mig och sätter fart och spruta på direkten.

Ja ja man kan inte få allt.

Jag fick ett fint skådespel ändå. Dessutom stod jag på rätt sida om gejsern och slapp bli blöt av mer än regnet.

Genomblöt skyndar jag mig tillbaka till bussen men hinner fånga Litli-Geysir på bild också. Den sprutar inte så högt, puttrar mest bara och får iväg några stänk.

Ut på stan igen

Vi tar en liten promenad på stan och tittar på vad mer det finns i Reykjavik. Hälsar lite på den danske kungen Christian IX där han står framför regeringsbyggnaden och lämnar över de danska lagarna.

Uppe på en höjd intill står Ingolf Arnason staty, han var den förste nordbon som bosatte sig på Island. Sägnen säger att när han närmade sig Island, kastade han i sina högsätespålar i vattnet och sa att där de flyter i land ska jag bosätta mig. Han ansåg att det var gudarna som bestämde var de skulle flyta iland. Han måste ha varit en tålmodig man för de trälar som han sände ut för att hitta pålarna behövde tre år innan de hittade dem. Den platsen kallade han för Reyjkavik (Rökviken).

Någon skämtsam person ville tydligen att han skulle vara lite röd om läpparna.

Något som tydligen islänningarna är glada i är varm korv. Vid den här korvkiosken som är stans populäraste var det alltid kö. Till och med Bill Clinton har stått där och köat för att köpa korv gjord på lamm.

Fortsätter promenaden.

Det finns en hel del målningar på både hus och plank.

Om man ställer sig på en handikapparkeringsplats här i stan av misstag, så måste man nog vara helt färgblind.

"I will not sell my friend!" sa Tómas Tómasson.

I floden Hvítá på Island finns ett stort och vackert vattenfall som heter Gullfoss, eller på svenska Guldfallet. När man ser det här vattenfallet så är det lätt att förstå varför det är ett av de populäraste turistattraktionerna i landet, även som när jag var här, en regnig dag.

Optimalt är att kunna pricka in en solig dag och få fallet med en vacker regnbåge och hur fallet rinner ner i den 32 meter djupa skrevan och får den guldiga färgen som är orsaken till fallets namn. Men även den här regniga dagen är fallet riktigt mäktigt. Det finns inget kraftverk men 1907 ville en engelsman köpa fallet för 50.000 IsKr för att bygga ett kraftverk men Tómas Tómasson som ägde fallet sa "I will not sell my friend!".

På 20-talet kom frågan om  ett kraftverksbygge upp igen men Tómas dotter Sigríður Tómasdóttir som   bodde på en gård i närheten och älskade Gullfoss som ingen annan, bestämde sig för att bevara vattenfallet och hotade med att kasta sig i vattenfallet om de skulle förstöra det med en dammbyggnad. Vet inte om den historien är helt sann men ovanför fallet finns det i alla fall en minnessten med Sigríðurs porträtt på.

Här uppe kan man även gå en vandringsled som följer den väg som Sigríður Tómasdóttir  gick barfota till Reykjavik  för att bevara fallet. Fram kom hon med blödande fötter efter sin protestmarsch på 120 km.

I informationen om vattenfallet så finns det några rader om att när man står här och vältrar sig i skönheten från den underbara naturen och dess upplyftande upplevelse så ska man känna mer energi när man lämnar fallet än när man kom. Håller med om att det är mäktigt att stå där och se alla dessa vattenmängder forsa ner, men jag tror nog att jag var mer blöt än fylld av energi.

Många ville gå ända fram till plattformen bredvid den övre delen av fallet, där hade man chans att bli ändå mera blöt.

Jag avstod och kikade på fallet från den översta utkikspunkten istället.

Här ser man hur det kastar sig ner i ravinen.

Säga vad man vill om serveringar på turistställen men här kan jag rekommendera maten. Vi åt en utsökt god fårsoppa med fårkött i som smälte i munnen. Är du där så passa på att äta den.

En värmande och god soppa var bra för både humöret och energin för om man tittade ut för att kolla hur vädret var så var det inte så lovande.

Hallgrimskyrkan

Ett besök i Hallgrimskyrkan känns som ett måste då man är i Reykjavik och det känns inte heller som något betungande måste, för det är en väldigt speciell kyrka.

Kyrkan är hela 74,5 meter hög och tornet används även för att ha radioantenner på. Arkitekten är Guðjón Samuelsson och han säger att han utformat kyrkan för att likna basaltlavaflöden. Det är en mäktig byggnad som syns över hela staden. Framför kyrkan står en staty av Leifur Eiríksson eller Leif Eriksson som vi kallar honom.

Statyn är gåva från USA till Island för att fira Alltingets tusenårsjubileum 1930. Om hans äventyr på resan till nordamerika kan man läsa om i Erik Rödes saga och även i Grönlänningssagan.

Bredvid kyrkan finns det en samling stenar som visar det danska rikets medelpunkt för många hundra år sedan.

Vi går in i kyrkan och ser en ganska ren och avskalad kyrka, vackert och enkelt.

De har lite finurliga bänkar där man kan vända ryggstödet och sitta med ansiktet mot orgeln istället för altaret. Sätter mig en stund på en bakåtvänd bänk och beundrar orgelpiporna.Jag har inte varit darrig på hand men jag suddade ansiktet på kvinnan som satt framför mig, hon var ledsen och jag tror inte hon vill vara med på bild, fast med mina skruttiga ögon så såg jag inte det då jag tog bilden