Naturkunskapslektion.

Jag såg en hel del rovfåglar flyga omkring på den här skåneresan, jag är inte bra på att känna igen vad det är för sorts fågel men är väldigt bra på att beundra dem. Upptäckte också att det är bra med bil utan tak då det kommer fåglar strax ovanför och man vill fotografera dem. Den här flög omkring då vi körde på en slingrande väg, jag sträckte mig efter kameran och fick en bild. Kan det vara en slags glada?  Jag är tacksam för hjälp med artbestämningen av er som kan. Bilden går att förstora.

Många fina väderkvarnar har jag också upptäckt att det finns här i Skåne. Det här är Övraby mölla.

Här stannar vi för en bensträckare.  Vi står och beundrar kvarnen då kommer det en till bil, personerna i den bilen visar att kvarnen är öppen och att man får gå in där. Klart vi passar på att se hur det ser ut där inne. Det här är en kvarn som används ibland. Då kan man man köpa nymalet mjöl här. Jag går en trappa upp och kikar hur där ser ut.

Min make passar på att gå alla våningarna upp och titta på hur kvarnen är konstruerad, själv nöjer jag mig med en våning. Går jag högre upp så vet jag inte hur det kommer att gå, att gå ner sedan. Min krånglande fot klarar oftast bra av att gå uppför, värre är det nedför. Men på den här våningen finns det mycket att titta på också.

I skolan kommer jag ihåg att vi tragglade hur de fyra sädesslagen såg ut och att det var lite svårt att komma ihåg. Här kunde jag testa mina kunskaper, små buketter var upphängde och med namnskyltar till. Prova att se hur många du minns utan att tjuvkika under bilden.

Det här var vete.

Sa du råg, så hade du rätt här.

Här var det havre.

 och till sist korn.

Den franska metoden att jaga mullvaden på flykt.

Färden går först till Simrishamn, där kommer jag ihåg att jag både läst och sett att det ska finnas hus som har kanten på takpannorna målade i vitt. Det skulle vara som hjälp för sjömännen då de närmade sig staden. När jag var där för många år sedan minns jag att jag både såg det och fotade, nu kunde jag inte hitta något hus med vita kanter på takpannorna. Ändå letade vi en hel del. Däremot så ramlade vi in på Krämarmarknaden.  Många höll på och packa upp sina varor och öppna stånden med det var mest krimskrams så vi for vidare. Fina blomsterplantor såg jag att det såldes förstås men inte lätt att frakta dem på resa.

Vi styr kosan lite längre söderut och hamnar vid Sandhammarens fyr. En fin Heidenstamfyr. Det vallfärdade folk dit, men av packningen de hade med sig så var det inte fyren som lockade besökare utan snarare badet.

Stax därefter hittade vi Backåkra och det ville vi naturligtvis se.

Det var Dag Hammarskjöld som köpte stället 1957 men han hann aldrig bo där. Han var i alla fall förutseende och hade testamenterat gården till Svenska turistföreningen. Tanken var att enligt testamentet skulle Svenska turistföreningen skapa en samlingsplats för natur och kulturvård och andra ändamål som tjänar FN:s syften. Även Svenska akademin hade möten här och ett museum öppnades. Tyvärr så tog pengarna slut och 2011 stängdes gården och är fortfarande stängd.

Det var lite speciellt att komma dit för jag kommer ihåg den där dagen i september 1961 då jag fick höra om flygolyckan.  Tråkigt att det är stängt och vi inte kan få gå in och titta, vi får nöja oss med att kika in genom fönstret. 

I närheten finns det en meditationscirkel och även fina strövområden. Ser också att det är gott om mullvad här. På vårt gästis fick vi en liten tidskrift som heter PåÖ och där läste jag ett kul kåseri av Lars-Martin Grewin där han bland annat berättade hur man skrämmer bort mullvad.

Han hade fått sitt tips av franska vänner och tipset var att man först tar bort jordhögen för att hitta hålet. Sedan tar man en tom vinflaska och kör ner i hålet. Tar upp den igen och rensar flasmynningen från jord och  stoppar ner den igen i hålet. Då sprids ett ljud nere i gången från flaskan när vinden blåser lite och det gillar inte mullvadarna.  Smart va?

Eftersom jag inte har några mullvadar på min tomt så kan jag inte testa om de verkligen fungerar men han försäkrade att så var fallet. Champagneflaskor skulle vara strået bättre än vinflaskor.

Sveriges största bronsåldersgrav.

När vi smält frukosten och även morgonens upplevelser så beslutade vi oss för att åka till Kivik. Jag var nyfiken på om den berömda äppeltavlan som görs till Kiviks marknad fanns kvar för beskådan. Det kanske den gjorde men men vi hittade inte ens var den skulle finnas.

Däremot så hittade vi en praktfull bronsåldersgrav, Sveriges största från bronsåldern. Nämligen Kungagraven.

Den kallas också för Kiviksgraven eller bredarör - den breda gaven. Bred och stor var den verkligen, den fick inte ens plats på bilden fast jag hade 28 mm på kameran.

Det här röset byggdes för mer än 3000 år sedan. Havet var då tre meter högre och klimatet varmare än nu. Fast den här dagen var det väldigt svårt att tro på att de kunde ha det varmare då, vi var där mitt i värsta värmeböljan. Även om vi nu upplevde det här röset som väldigt stort så hade det ändå varit större. På 1700-talet förstördes röset då man började använda stenen till byggnadsmaterial, antagligen visste man inte riktigt vad det var för stenhög de hade där. Så fortgick ända till 1748 då två män som var där och letade sten föll igenom och hamnade i stenkistan.

Men 1931 plockades all sten bort och man fann hövdingen, när sedan alltihop restaurerades så anlades en gång fram till en dörr in till stenkistan. Där kan man tydligen få gå in och titta på hällristningarna som finns vid sidan av stenkistan. Tyvärr fanns det ingen information om när det är möjligt eller om det fortfarande går att få komma in. Hittade bara en skylt om att det kostade 25 kr. Senare forskningar har dock kommit fram till att det inte är någon hövding eller kung som är begraven här utan flera ungdomar.

Hur det än är med vems graven är så känns det lite spännande att veta att här var det aktiviteter för så länge sedan.

Vi hinner bara åka några hundra meter så kommer vi till ett stort gravfält, här finns en stor skeppsättning och flera mindre. Tyvärr så är informationstavlan så illa åtgången att det är lite svårt att läsa på den men jag ser ändå att området kallas Ängakåsen och att kåse betyder hamn.

Lite längre in på ängen finns det en rund stensättning och den har fått namnet Penningagraven. På bautastenen i mitten finns det 25-tal skålgropar där det lär ha offrats uti ända fram på 1900-talet.

Bortanför gravarna och ängen ser jag dessa stolpar sticka upp, såg liknande även borta vid Haväng och på flera andra ställen. Antar att det inte är humlestörar utan de har någon annan funktion. Skulle vara intressant om någon vet vad de används till.

Vi fortsätter en bit till på den här vägen och hamnar i Baskemölla och beundrar den här fina gården, det är Tjörnedalagården där finns det konsthall och café. Men efter en så rejäl frukost, som det är på gästis, så lockar det inte med fika ännu och konsthallen har inte hunnit öppna. Det finns fina vandringsområden här och jag beundrar dessa damer som kommer från vandrarhemmet på andra sidan vägen och tänker sig en rejäl vandring. Värmeböljan som var då i juli, var redan så här tidigt på morgonen tryckande och de såg redan svettiga ut.

Otroligt stora kungsljus växer det här.

Vi fortsätter vår färd och i dag går den lite söderut.

Haväng

Eftersom vi ändå var uppe på benen och ute så passade vi på att åka till Haväng också. Det var så svalt och skönt så det gällde att passa på. Solen hade hunnit upp en bra bit men ljuset kändes fint ändå.

Vi parkerar bilen och hittar en spångad stig som för oss ut mot havet.

Ser att vi inte är först på plats, en ensam fotograf står nere vid strandkanten och lite längre bort ser vi en person som brer ut sin handduk och försvinner ner i en sandgrop. Gissar att han kommer få en fin dag där på stranden.

Solen har tagit sig en liten bit ovanför horisonten och brer ut sin solgata över vågorna.

Den lågt stående solen målar även resterna efter beredskapstiden i guldskimmer.

Borta vid "backarna" var det bara kornas råmande och fågelkvitter som störde tystnaden, jo jag hörde och såg en GB-glassbil som for förbi också. Den extrema värmen då gjorde väl att det behövdes fylla på i glassförråden lite varstans. Här är det mer ljud, vågorna brusar in och rasslar rytmiskt omkring i stenarna på stranden.

Vågornas avslut slätar ut sanden och polerar stenarna mjuka och rundade, lite lockande att ta av både skor och strumpor och vandra i vattenbrynet. Men havet är kallt och solen värmer inte så mycket så jag avstår.

Även här ser jag en del fåglar som flyger över ängarna, fast de är långt borta.

De söker kanske sällskap med tältarna där borta, eller har de spanat in deras matförråd.

Solen lyser upp ängarna alltmer och det är spännande att se hur ljuset förändras i de olika fälten.  Åt ena hållet ser gräset gult ut och åt andra hållet skiftar det mer i rött.

 Vi spanar också in Havängsdösen.

På många ställen finns det informativa skyltar om vad det är man ser och så även här. Visst är det trevligt att få veta lite historik om platser man aldrig varit på. Här är skylten också välbevarad och helt fri från klotter.

Morgonen börjar nu övergå i dag så vi beslutar oss för att återvända till vårt gästis.

Just som vi tänker åka därifrån får vi syn på att det rör sig på ängen, först ser man en och när man tittar närmare så vimlar det av kaniner på ängen.Finns minst elva stycken på den här bilden.

Står man alldeles stilla så kunde man efter ett tag se dem kika upp ur hålen för att speja om kusten var klar.

En alldeles vanlig häst...som är alldeles ovanligt vig.

Sedan åkte vi tillbaka till Brösarps gästis, vilade en stund innan det serverades en riklig frukost.

Brösarps backar.

Eftersom vi bodde i Brösarp så var det väl mer ett måste att besöka Brösarps backar.

Nu behövde vi inte ta ljuset som det var då vi kom fram till platsen utan kunde välja tidpunkt. Sagt och gjort när jag så vaknade redan vid fyratiden, märk väl utan väckarklocka ens en gång, så drog vi iväg till backarna. Eftersom det här var i juli mitt i värsta värmen så trodde jag inte att det skulle vara någon dimma.

Vi hann dit innan solen kommit över horisonten och det fanns även lite dimma i svackorna.

Undan för undan blev himelen färgad i ett rosa skimmer.

Med solen i ryggen blir det en annan färg. Vi tar stigen upp mot backerna.

Jag har full sjå med att hinna med att kolla in alla väderstreck för att få se hur ljuset ändras.

Ser hur landskapet ändras allteftersom som solen kommer högre upp på himlen.

Jag spanar ut över nejden.

Hör hur ett gäng gäss kommer flygandes och har lite svårt att bestämma sig för vem som ska vara ledargåsen.

Runt omkring mig hör jag hur rödhaken och andra fåglar sjunger sin morgonsång, men de vill inte vara med på bild. Gömmer sig i buskarna.

Ljuset kommer mer... ...och mer, och förändras med riktningen man tittar åt.

Det finns en hel del kor här, man får hålla koll på var man sätter ner fötterna eftersom de har en förmåga stt lämna lite visitkort här och där.

Kommer du och stör mig i frukosten.

En blomma som liknar en snöflinga, hundkäx har jag för mig att det är.

Vad gör du?

Lovar, vi ska inte ta dina blommor.

Muuuu

Kalvarna är lite nyfikna på oss och blir mer och mer närgångna.

Jag sa hit, men inte längre!

Innan vi lämnar stället vänder jag mig om och ser förändringen sedan vi kom.

Sedan ger vi oss iväg för att hinna upptäcka lite mer innan det blir för varmt och för mycket solsken men på väg tillbaka efter vår morgontur ser jag den här kossan som betar på en egen kulle.