Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning

På väg mot nya mål.

Den här gången startar vår resa i Glasgow i Skottland, men staden Glasgow var lite utöver själva resan så till den återkommer vi senare. Vi tar och börjar med en bussresa och ser var vi hamnar i dag. Åker man buss så blir det inte så många fototollfällen. Visserligen får man se det vackra skottska landskapet förändras där utanför bussfönstret och några minnesbilder vill jag ha.

Vi ser ett ganska kargt landskap och en del vackra sjöar som Loch Lomond eller Loch Laomainn som den heter på gäliska. Det här är Storbritaninen största sjö.

Här kan det passa att klicka in och lyssna på "The Bonnie Banks O' Loch Lomond ".

När vi åkt ungefär halvvägs av dagens etapp ser vi ett vackert slott. Det är Inveraray Castle. Här låg tidigare en fästning  men under 1740-talet byggdes det här slottet i fransk châteaustil. Ingen dålig bostad för hertigen av Argyll och hans familj. Om det är någon som tycker att det ser lite bekant ut så kan du ha sett TV-serien Downton Abbey fast då kallades det för "Duneagle".

 I dag är det någon form av bilträff vid slottet och vi möter en hel del fina bilar.

Själva byn Inveraray ligger vackert vid en havsvik, eller  en fjord som de säger i Norge. Har man tur så kan man få syn på båder sälar, delfiner och brugd här. Vi ser inga men beundrar den gamla stenbron på "The Old Military Road".

Inveraray är ett vackert litet samhälle som tydligen drar till sig många turister.

Men här kan vi inte stanna hela dagen, vi ska vidare. Vi far igenom den här portalen och vår buss får precis plats.

 Vi kan inte klaga på vädret, det skotska vädret bjuder på mycket solsken.

Plötsligt får jag lite vibbar från barndommen och min brors mekanobyggen. För visst ser det ut som om någon byggt med Mekano här fast i lite större skala.

Det vi ser är Connel Bridge. Från början var det enbart en järnvägsbro men senare kunde man även få över bilar genom att köra upp dem på en "charabang" en slags vagn som kunde köra på räls och ta en bil i taget.

Vi tar en sista titt på det vackra landskapet och de blommande ärttörnen.

Så har vi kommit fram till dagns mål, nämligen Oban.

 An t-Òban heter staden på gäliska och det betyder "Den lilla viken".

Högt uppe på höjden syns McCaig's Tower. Namnet har det fått från  John Stuart McCaig som lät bygga det som ett monument för sin familj och även för att ge arbete till de lokala stenhuggarna under vintermånaderna. En imponerande byggnad där han hade stora planer med konst och statyer av sig själv och släkten men en hjärtinfarkt satte stopp för dessa planer. Tornet blev bara ett skal. 

Men Oban var bara början på vår resa och nu när vi komit fram till starten för äventyret, tar vi farväl av vår skottske guide. Han förklarar att mönstret i kilten som han har på sig inte är hans släkts mönster utan det är guidernas färger.

Efter diverse små bestyr med tull och inspektion av fartyget från myndigheterna i Oban, får vi äntligen gå ombord. Trots att vårt fartyg M/S Quest kom hit för två dagar sedan, har de fått ligga på redden och vänta till säkerhetsproceduren med att ställa upp ett litet staket på kajen var klar.

Men när staketet är på plats är det bara att visa upp passet och några i vårt sällskap blir utvalda för säkerhetskontroll och det känns bra att få gå ombord och inspektera vårt nya hem för de följande åtta dagarna.

Det ska bli spännande och trevligt att bekanta sig med medresenärerna och fartygets besättning. Innan vi får kasta loss och lägga ut har vi den obligatoriska säkerhetsgenomgången med flytvästar och livbåtar men sedan så är det äntligen dags.

Nya vyer öppnar sig.För att få lite storleksordning på landskapet så förstora gärna så att du ser huset nära stranden. Det ligger framför den stora klippan.

Och efter middagen sänker sig kvällen över Hebriderna. Än så länge är vi i de Inre Hebriderna.

Tar en till på "whiteboardtavlan" för att se vad som väntar i morgon. Det ser givande ut.

Medan solen förvandlar hav och himmel i nya färger, kryper vi till kojs. Drömmer förhoppningsvis om trevliga landstigningar i en spännande arkipelag i både de innre och yttre Hebriderna.

Fortsättning på resan