Borttappade vårtecken

Tog en promenad i vårsolen och tänkte att jag kanske skulle se några vårtecken så jag tog min lilla kamera med mig. Det första som liknade lite åt vårtecken till var redan då jag kom till Nockeby torg, inte de vårtecken som jag hade i tankarna då jag gick ut. Kan det vara vårvärmen som fått någon att ta av sig strumporna. Torde ha blivit lite kallt om fötterna än så länge.

Nästa vårtecken var av en lite annorlunda art och växte i buskarna, den blänkte i solskenet bland fjolårslöven.

Något förundraad över att någon tar sig tid och plocka upp för att stoppa in i en påse och sedan slänga iväg ut i naturen. Jag tror att naturen klara av att bryta ner det där innehåller bättre utan påse (om man nu absolut inte klarar av att lägga det i närmaste papperskorg). Har sett att numera finns dessa påsar i alla möjliga färger de skulle kanske lysa upp lite i naturen nu innan blommorna slår ut, men kan det vara så att de som köper de färgglada påsarna är ordentligare av sig, för det är inte ofta jag ser en rosa eller lila påse ivägslängd.

Sedan var det lite mer färgglada vårtecken som dök upp, den här arten finns i en mängd färger och varianter och har lite varierande växtsätt.

Tummen upp för den här.

En hjärtlig art.

Den här är lite ovanligare och ses mest i alpin terräng.

Om någon skulle känna igen de borttappade vårtecknen så gå mot den här kyrkan så kan ni plocka dem. De är inte fridlysta.

För att se de verkliga vårtecknen fick jag gå in på min egen tomt. Fast den här är lite fusk för den såg jag redan för flera veckor sedan, innan snön kom. Den har bara vilat sig lite under snötäcket. Så den är inget nytt vårtecken.

Men här har vi något nytt.

- Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

De svarta runt om den lilla rabarberknoppen såg intressant ut, ska kanske ta min stora kamera och botanisera lite där en annan dag.

Färgat eller avfärgat?

Förr innan färgfoto var allas vardag så var önskan att få en färgbild stor. Det här är den allra första bilden på mig, tagen av min mor då vi bodde i Forsbacka.  Hon hade nog aldrig ens tänkt tanken på att det skulle vara färgfilm i kameran.

Mycket troligt att den är tagen med den här kameran eftersom det var familjens enda kamera. Borde kanske ha varit en svartvit bild på den eftersom det endast suttit en enda rulle färgfilm i den och på den rullen blev det bara skrutt av bilderna. De hamnade i papperskorgen. Inte någon digital papperskorg. Det var med den kameran som jag, som åttaåring, upptäckte tjusningen med foto .

Den här bilden är tagen när jag var 5-6 år och var ängel i ett luciatåg. jag skulle gå längst fram men hade  lite för bråttom och kom upp på scenen alldeles själv. En påpasslig reporter på den lokala tidningen tog bilden i svartvitt.

Hmm svartvitt?

Men det är ju en färgbild.

Nä det är faktiskt en svartvit bild men den är färglagd i efterhand  för hand. Inte i photoshop utan med färg och pensel. Vips så hade vi en färgbild. Svartvitt blev färg.

Så stolt jag var då på 50-talet när jag fick den här bilden. Jag kom med i tidningen också, men den bilden var inte i färg och det klippet har försvunnit för länge sedan. Men den här bilden var en förstoring och i FÄRG och det är kanske minnet från den bilden som gör att jag helst använder mig av färg.

Numera tar vi en färgbild...

...och om vi inte tycker att det är tillräckligt spännande då tar vi bort färgerna.

Så nu när alla har tillgång till färgfilm, eller färgbilder som det kanske heter när man fotar digitalt, då avfärgar vi istället.

Det var bara lite tankar om färg...

En trött Pixel.

Är man en liten Pixel med överskottsenergi så det nästan rinner ut genom öronen och så snabb så man knappt blir med på en bild...

...då är det inte så konstigt om energin plötsligt tar slut och man slocknar i ett hörn.

-Ville du något?

-Leka? Nä, jag orkar inte!

-Fast det kliar lite.

-Får jag ligga nära dig Wilma? Det känns så tryggt här.

Bilderna har några år på nacken, jag höll på och städade och sorterade bilder i mina externa hårddiskar och hittade de här. Pixel är vuxen nu och Wilma har gått till de sälla jaktmarkerna. Hon blev 14 år.

Vi tar lite Hedesunda också.

När jag pustat ut efter promenaden på Hälsans stig så for vi till Hedesunda.

Inte var det bättre väder där inte.

Jägarna hade tydligen haft jaktlycka. När jag ser jägarens jaktlycka kan jag  inte låta bli att tänka på den vackra Mickel räv som kommer var kväll och hälsar på vid vår tomt där hemma.

Sedan for vi och hälsade på svärmor som fyllde år och firade henne med tårta och blommor. Hon bor på Ängslyckan. Visst är det ett fint namn.

PS. Tårtan var god och kom från Södra brunn. DS.

Hälsostig med personligt rekord.

Det var en riktig gråvädersdag i Gävle, solen lyste med sin frånvaro och det kändes inte som en dag man vill ut och lufta kameran på, men det var den dagen jag var i Gävle och då fanns det inte så mycket val. Kameran fick följa med ut på en promenad.

Inte så långt från vårt hotell och alldeles bredvid järnvägstationen ligger den här pampiga byggnaden. Det är sjömanskyrkan som byggdes 1890-91. Namnet ger en liten ledtråd till vad byggnaden var tänkt till, en tillflyktsort för gästande sjömän. Där fanns förutom gudstjänstlokal även bostad för kyrkans pastor och lokaler för sjömansmissionen, läs- och skrivrum samt bibliotek.

En period under 60-70 talet skulle kyrkan rivas för att ge plats åt en ny trafikled. Som tur är blev det ändrade planer för jag tycker det är en pampig byggnad och väl värd att bevara. Sedan 1981 är den ett byggnadsminne. Numera används det som ett allaktivetitetshus och kallas för Musikhuset.

Vi promenerar åt samma håll som kvällen innan men går nu på andra sidan om Gavleån och kommer fram till Rådhuset. Det var kung Gustav III som både lämnade ett bidrag på 4.500 riksdaler och gav till uppdrag att bygga ett rådhus här. Efter den stora stadsbranden 1869 återuppbyggdes rådhuset igen och fick några förändringar därför har rådhuset en blandning mellan olika stilar nu.

Mellan ån och Rådhuset är det en liten park som heter Kung Kristoffers park, det namnet är en hyllning till kung Kristoffer av Bayern som gav Gävle stadsrättigheter 1446. Här ser vi en fin staty men jag hittar ingen information om vem det föreställer. Den lättklädda damen som inte ser ut att frysa i snön bär i alla fall ett ymninghetshorn. Jag har googlat och letat runt men kan inte hitta någonstans vem hon är.

Vi kommer ner till Kungsbron och ser att det är någon form av räkning på gång där. Kvällen innan stod det "IDAG 17" men nu idag är det 59 som är räknade. Gissar och tror att det har något med cyklister att göra och att det är de som räknas men vet inte. Kanske någon gävlebo vet.

Då vi kommit över till andra sidan om ån hittar vi en pampig skylt om att vi nu befinner oss på "Hälsans stig". Det låter hälsosamt så jag föreslår för min make att vi ska ta och gå den. Han ser lite tvivlande ut för rundan är 6 km och sååå långt har jag inte testat att gå efter min fotoperation ännu. Men jag kan gå nu, även om jag linkar lite och inte går så fort, så jag är villig att testa min förmåga. Vi kommer fram till att om det inte fungerar så kan jag stanna dit där jag klarat att gå så kan maken hämta mig med bilen om det inte skulle fungera.

Sagt och gjort vi traskade iväg.

Åt det här hållet var det vi gick..

Strax kom vi fram till en skylt med information om slottet. Intressant att läsa men eftersom vi var på baksidan av slottet så var det inte lika intressant att fotografera det. Men bra att de har skyltar som berättar  att "Du är här".  Då behöver man inte vara tveksam om var man är om man känner sig lite vilsen i tillvaron. 

Vi kommer till Gammelbron där änderna tror att det är mat på gång.

Så här ser villorna vid ån ut i dagsljus, fast dagsljus var kanske lite att överdriva gråljus är mer med sanningen överenstämmande.

Vi går förbi en vacker blå dörr. Den tillhör någon av de fina villorna vid ån.

Enda stället där det är lite svårt att hitta är då man passerar under Kvarnbron och kommer fram till konserthuset, där hamnade vi på fel sida av huset och fick lite extra träning i backen upp bakom huset. Såg på spåren i snön att vi var inte de första som gått fel där. På alla andra ställen fanns det sådna här tydliga skyltar som visade var man skulle gå.

Nästa intressanta plats vi kommer till är Strömvallen. Den är från 1903.  Då Adolf Ahlgren, (han med Läkerol) som var bror till Fredrik Ahlgren (han med Ahlgrens bilar) hänger ni med?, skänkte ytterligare mark kunde Strömvallen  byggas ut. Ytterligare bidrag till bygget  fick man genom att skolbarn sålde "tegelstenar", kuponger tryckta som tegelstenar, för 25 öre.

Skulpturen framför Strömvallen heter Löparen sattes upp 1947 för att hedra Gunder Hägg.  Gunder Hägg var ett naturbarn som kom från en liten by i Jämtland. Han började han träna löpning på skogsstigarna hemma  i Albacken där pappa Nils Henrik skötte tidtagningen med familjens väckar­klocka. Hoppas de hade sekundvisare på den klockan. I 1940-talets Sverige var det strängt förbjudet att tjäna pengar på idrott, lite svårt att tro i dag. Gunder Hägg fick några hundra­lappar i en tävling i  Eskils­tuna och det blev ett himla liv.  Han stängdes av från allt tävlande i åtta månader. Ingen trodde att han skulle komma tillbaka efter den avstängningen men tji fick de för han kom tillbaka och redan i första tävlingen efter slog han nytt världsrekord på en engelsk mil. En stor idrottsman som trots att han slutade tävla innan jag var född så minns jag att hans namn levde kvar i många år.

Nästa hus som vi kom till på vår promenad är Silvanum. Det är ett skogsmusseum. Ser att Marie-Louise Ekman har en utställning där just nu men tyvärr, det är stängt. Kanske lika bra det för då hade jag inte testat min förmåga på att gå.

Inte så långt ifrån Silvanum ser vi en vit vacker byggnad det är Hälsinge regementes soldathem.

Den är så vacker så den får vara med från andra hållet också. Den som är intresserad och vill veta mer om det så har de en egen hemsida här.

Klockstapel har de också.

Nu viker Hälsostigen av från gatorna och vi kommer in på mer parknatur. Vi är inte helt ensamma ute och går trots det gråa vädret.

Någon ville tydligen rosa området.

Se där vilken fin bro.

Vi ska tydligen över den. Lite knepigt med de hala trapporna ner till bron, med det gick bra.

Mycket bilder? Javisst men håll i er, vi har bara kommit halvvägs ännu.

En del fuskade och tog cykeln istället för att gå.

På andra sidan ån ser vi ett till vackert och pampigt hus. Hittar en skylt som talar om att det är Vall som var Valbo sockens prästboställe. Intressant för i mitt pass står det att jag är född i Valbo trots att jag aldrig bott i själva Valbo utan i Forsbacka. Fast det här huset övergick redan på 1600-talet att bli Kungsladugården Vall. Det här huset är tydligen byggt på 1800-talet och var en lantbruksskola tills regementet tog över området och översten bodde här. Tyvärr finns det ingen information om vad huset används till i dag.

Kan tänka mig att det är många som slår sig ner här med en picknick på fina sommardagar, i dag är det tomt och bara grått. 

Promenaden fortsätter och vi kommer till Gustafs bro.

En pampig minnessten står mitt på bron. Det är okänt när den första bron på platsen byggdes. Man vet att Valbo sockenmän och stadens borgare hade att gemensamt svara för underhållet av var sin brohalva och att en äldre träbro hette Gavelbron. Det kan även ha funnits en bro här redan under vikingatiden.

Stilla flyter ån.

Det är en fin gammal stenbro, så bra att den fått stå kvar.

Nej, ditåt ska vi inte, det var därifrån vi kom.

Åt det här hållet ska vi. Gävleborna är tuffa människor, de skyr inte en gråvädersdag utan är ute och promenerar ändå. Det kanske är en hundvädersdag.

Även om man kan tro sig ha hamnat i Paris så är vi kvar i Gävle och vi har kommit till Boulognerskogen. Många gånger har jag åkt förbi och tänkt ta en promenad där men det har aldrig blivit av.  Som mest har det funnits fem stycken kaféer här nu finns bara Sommarro kvar. Läge för en fika men det är stängt.

Träffar på ett par som tar sig en svängom i snön.

Kan det vara deras blåa cykel som står parkerad där?

Vid en brokant sitter näcken och spelar. Lite svårt att få ögonkontakt med honom eftersom jag inte klarar av att klättra ner i slänten framför honom. 

Nu har vi gått ungefär fem km och jag börjar bli rejält trött men ännu har inte övervägt att be om bilhämtning. Jag SKA klara hela rundan men jag märker  så här efteråt att det blev tunnsått med bilder sista biten.

 Jag klarade HELA rundan och innan vi var tillbaka på hotellet hade jag gått sex och en halv (6,5) km. Känns så skönt att kunna gå igen och hade bara Skeppet varit öppet som förr i tiden hade det suttit bra med deras "Biff Greta" och något rött i glaset därtill för att fira.