På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.

Övervakad i Ludvika.

Till slut så hamnade vi i Ludvika. Fick lite avbrott i det fina vädret och regnet öste ner. Det blev en blöt kväll i Ludvika.

Ett märkligt ljus spred sig över staden när kvällen sänkte sig och strax innan de stora åskmolnen tornade upp sig. Bilden som  jag tog ut från hotellrummsfönstert liknar mer ett foto från sekelskiftet i sina färger.

Jag har aldrig testat att fota blixt och åskväder tidigare, men eftersom det då jag var i Ludvika blev ett otroligt åskväder och vi hade rummet så att det gick att fota genom det öppna fönstret så ville jag testa. Jag hade inget stativ med mig men la kameran på fönsterbrädan, med en handduk och hand som stöd, så gjorde jag ett försök. Fick inga mästarbilder men en av de blixtar som jag fångade var lite speciell. Det ser ut som om någon kikar ner från himlen och övervakar oss. För nog ser det ut som en profil i övre högra hörnet.

Åskväder och regnbåge på samma gång har jag inte sett förut.

För övrigt fanns det inte så mycket att visa från Ludvika, många, många butiker hade slagit igen och affärslokaler gapade tomma. men om någon nu vill övernatta i Ludvika så kan jag rekomendera Hotell Rex. Ett litet och ganska enkelt ställe men med mycket charm och framför allt då den lilla italienska damen som ägde hotellet och skötte allt helt själv....och då menar jag ALLT! Hennes italienska temperament och charm var härligt. Utsikten från hotellet var väl inte den charmigaste men det fanns lite att titta på.

Fönsterputsning.

Morgonfika.

Och lite byggjobbare.

Sedan for vi mot Säter. Man ska ta det lugnt på vägarna för annars är olyckan framme. Här var det en motorcykelolycka. Det såg inte bra ut och jag avstod från att ta någon bild på själva olyckan för de drabbade var kvar i väntan på ambulansfärd.

Porten till Dalarna och Klenshyttan.

Vi åker igenom en viadukt och är i Dalarna.

Tar en bensträckare vid Klenshyttan och tittar på de gamla fina byggnaderna.

Vacker plats där det säkert var mycket aktivitet i början på 1900-talet.

Så här såg det ut 1918.

Det här är vad som finns kvar nu.

Även delar av kalkugnen finns kvar,

Det här är Hällefors.

Efter en lååång nedförsbacke är vi i Hällefors...

Jag kanske överdrev en aning det fanns en hel del mellan Arvika och Hällefors men det var det enda som fastnade på bild innan vi var i Hällefors.Backen var så brant så det fanns varningsskyltar för lutningen.

...och så kom vi till Hällefors.

Samma hus i flera bilder? Nej, de låg där på en lång rad, det såg ut som om arkitekten fått slut på idéer.

Sedan blev det lite variation.

Kiosken var stängd.

Och Hamburger Hill igenspikad.

Inte så konstigt när korven på macken kostade en tia.

Så såg det ut i Hällefors då man åkte igenom...Så vi for vidare ...

Det här är Charlottenberg.

Börjar med Norskegården, som om jag inte fått helt fel uppgifter var ett övernattningsställe för tågpersonal.

Tomt och öde.

Järnvägstationen.

Ja, ungefär så där ser det ut i Charlottenberg. Folktomt för alla stannar vid de stora varuhusen vid infarten.

Det här är nya handelshuset, det är hit alla norrmän beger sig. Om det ser ut som om det är gott om parkeringsplatser så beror det bara på att det inte har öppnat ännu.

Å så en liten sväng in i Norge.

Jag lovar jag har inte förstärkt färgen...

Visst är vi vänner, eller venner som de säger på andra sidan gränsen.Det är inte jag som slängt den.