Strandfynd.

Sådant man hittar och ser på stranden, helt enkelt.

I en liten by.

Den lilla byn uppe i bergen på Kreta verkade sova eller vara helt tom på folk. Jag tog en promenad och den enda jag träffade på var den lilla tanten som bjöd mig på valnötter. Det såg till och med ut som om bilarna hade tagit sig en slummer.

Druvorna var färdiga för skörd för länge sedan.

Oliverna var solmogna.

Jag såg inga löss på fikonkaktusen men jag vet att av dessa löss görs färgämnet som man använder att färga läppstift och de röda gelegodiset med. Frukterna har oerhört lömska taggar så jag avstod från att smaka.

Byn var bebodd men många hus såg mer ut som om det övergivits för länge sedan.

En liten kyrka hade de också  i byn.

Byn utan namn.

Det är klart att den lilla byn på Kreta har ett namn men jag vet inte om jag någon gång hörde dess namn eller om det är så att jag bara glömt bort det.
Men den lilla byn hade en liten restaurang. Den var inte stor men när de fick höra att det kanske kunde komma lite turister till deras lilla by så ställde hela byn upp och lånade ut bord och stolar.

Eftersom jag inte kommer ihåg var den lilla byn ligger så kan jag inte tipsa om var den finns och om den goda maten där. Men jag kan garatera att det var mycket gott. Ser väl inte så där speciellt ut och mina medresenärer rynkade lite på näsan när maten kom fram men man ska inte dömma "hunden efter håren". De smakade och jag kan lova att faten var länsade ganska så snabbt. Vad det var för kött? Lamm förstås!

 I köket var det hemtrevligt med trasmattor på golvet.

Krögaren själv var en godmodig man.

Mer om den lilla byn.

I en liten by på Kreta.

För en tid sedan var jag på Kreta, en dag hamnade jag i en lite by uppe i begen. Där träffade jag på en liten charmig tant. Inte för att vi kunde konversera så värst mycket eftersom min grekiska inte är speciellt bra. Ja egentligen sträcker den sig bara till "kalimera". Men att hälsa på grekiska är väl alltid en början och det blev början på vårt lilla samtal.

Fast så mycket till samtal var det inte heller, tanten log mest. Men hon ville något och jag var förstås nyfiken och ville veta vad hon hade på hjärtat. Hon stoppade ner handen i sitt ihopknutna förkläde, plockade upp något och pekade samtidigt på ett av träden i närheten.

Så visst kan man kommunicera med annat än ord, och leenden är ju lika på alla språk. Jag började förstå vad det var hon ville visa. Hon hade varit och plockat valnötter och ville visa mig hur de växte och hur man knäckte dem.

Och se det behövs ingen specialutrustning för valnötsskörd. Det räcker gott med ett förkläde och en stabil käpp.

Sedan räckte hon över de öppnade nötterna till mig så att jag skulle få smaka. Strax efer dök det upp en till turist som också fick smaka fast hon missade öppningsproceduren.

En charmig och söt liten tant var det, den lilla byn var inte van vid att det brukade komma turister dit.

Så fick jag ett leende...

...och sedan gick tanten.

Lite synd att jag är allergisk mot just valnötter men tanten märkte aldrig att jag smugglade ner mina nöttter i fickan. Tur att det kom en till turist som distraherade henne.

Jakten på J.

Fortsätter på vår lilla biltur från i går, en fin dag i solen.

Vi styr kosan till Nacka strand. Där står Carl Milles skulptur "Gud Fader på Himmelsbågen". Den skapade egentligen Milles som ett fredsmonument för att stå utanför FN-byggnaden på Manhattan. Skulpturen visar Gud stående högst upp. Bågen föreställer himlavalvet och vid dess fot står en ängel och räcker stjärnor till Gud Fader, som placerar ut dem på himlavalvet.

Båttrafiken är livlig här nere vid Nacka strand och det är många som vill njuta av det fina vädret i skärgården.

Kaptenen på den här båten skojade till det lite och jag tror nog att de som står längst bak blev lite fuktiga.

Fjäderholmsexpressen drar förbi.

Sedan for vi hem.

Jakten på J då, den blev resultatlös.