9. Äntligen....... PINGVINER!

Så kommer vi till höjdpunkten på utfärden, det är det för mig i alla fall. Pingviner gillar jag och här hade jag kunnat stannat resten av dagen. Tyvärr så hade jag en buss som väntade och tiden var begränsad.

Den första som jag såg här vid Boulders beach satt och såg lite längtansfullt ut över havet.

Den sydafrikanska glasögonpingvinen är 60-70 cm hög och väger ungefär 2,5 kg.  År 1982 kom det två par häckande pingviner hit. De upptäckte tydligen att det fanns gott om mat på platsen och sedan dess har kolonin ökat till att vara ca. 3.000 st. som mest. Eftersom deras fiende i Antarktis, leopardsälen, inte finns här så är det miljöförstöring och oljeutsläpp som gör deras art hotad nu.

Pingvinerna här är inte inhägnade utan det är snarare befolkningen på orten som blivit inhägnad.  Guanostanken och pingvinernas skriande fick markpriserna i det fina bostadsområdet att sjunka i rekordfart. Man gjorde försök att flytta på kolonin men pingvinerna simmade bara tillbaka till favoritstranden, då gav man upp och hägnade in området. Nu är de uppskattade grannar till lokalbefolkningen och man kan ju tänka sig att det inte var särskilt populärt att få besök inomhus av en liten pingvin. Även om den är mycket söt och charmig så är de inte speciellt rumsrena och kan även nypas till ganska rejält med sina små näbbar. Men jag måste medge att om man varit i Antarktis och sett pingviner där så ser det lite konstigt ut att se villorna runt omkring här.

Såg även lite ovant ut att se dem i grönskan.

Bakom det här lite kärleksfulla paret sitter en pingvin som ruggar. Vid ruggningen stannar de på land i 3-4 veckor tills de fått ny fjäderdräkt.

Den sydafrikanska pingvinen skrapar upp fördjupningar i marken med fötterna, där de lägger två ägg.

Ungarna matas av föräldrarna och är  färdigruggade först om tre månader då de kan ge sig ut på egna simmturer. Den här ungen stod på stranden och väntade och väntade på sin föräldrar fick sig ett och annat tjuvnyp av  andra vuxna pingviner då den kom för nära, det var inte lönt att försöka få sig ett skrovmål där inte.

Vår tid på stranden var nästan ute och jag hade börjat packa ihop kameran för att återvända till bussen, då plötsligt hände det något och ett helt gäng pingviner kom simmandes in mot land och klev upp ur havet rena och fina efter doppet.

De vaggade in på stranden och jag förmodar att många små ungar blev glada över att få återse sina föräldrar.

Det var tydligen matdags för ytterligare ett gäng dök upp från havet.

och en liten eftersläntare.

För att inte bli akterseglad av bussen, skyndade jag mig därifrån, men som sagt, där hade jag velat stanna i flera timmar och kommer jag till Kapstaden fler gånger så är det här ett måste att återvända till.

Färden går vidare utefter kusten passerar städer och badorter.

För att som sista dagsmål hamna på Kirstenbosch National Botanical Garden, mer om den senare.

8. Stormarnas udde.

Vår utfärd går vidare och på väg mot Godahoppsudden träffar vi på några strutsar, måste erkänna att det är lite ovant att se dem med havet som bakgrund. Honan är lite brungrå till färgen.

Hanen är svart och vit. Jag hade tidigare hört historien om hur strutsen stoppar huvudet i sanden och då tror de att de inte syns, men jag visste inte att de var så nyfikna av sig att de även kikade upp ur sanden.

Målet nu är Godahoppsudden. År 1487 lämnade Bartolomeus Dias Lisabon med tre skepp och seglade iväg. Kan anta att de kände sig ganska stolta då de passerade den stenpelare som rests på den sydligaste platsen dit portugiser tidigare lyckats ta sig, de fortsatte sin färd söderut och det bar sig inte bättre än att de hamnade i en fruktansvärd storm som blåste dem söderut i 13 dagar. När stormen mojnat styrde Dias kosan österut för att vad han trodde nå Afrikas västkust, men inget land dök upp utan bara tomma havet, då styrde han norrut och nådde Bahia de Vaquieros, som ligger ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden. De hade förstås inga sjökort och Dias visste inte att han rundat udden. Efter vissa incidenter med befolkningen så började besättningen tröttna och vägrade att vara med på Dias tankar på att fortsätta färden för att nå till Indien. De övertalade Dias att återvända till Portugal. På återvägen upptäckte Dias udden och döpte den till "Stormarnas udde" efter de stormar han råkat ut för. De återvände i alla fall till Portugal och berättade för den portugisiske kungen vad de upptäckt. Kungen tyckte att Stormarnas udde inte var något bra namn och beslutade att döpa den till Godahoppsudden eftersom det nu fanns gott hopp om att hitta vägen till Indien.

Så här såg udden ut då vi var där, ser inte så stormigt ut den här soliga dagen.

Men jag kan föreställa mig hur det är en riktigt blåsig dag, med tanke på hur det en stilla dag, ser ut på skäret där skarvarna håller till.

Vågorna slog ganska så högt även i dag.

Många rev som kan ställa till problem, ser det också ut att finnas.

Alla ville fotografera sig vid skylten för att bevisa att de verkligen varit här. Jag stod länge och väntade att det skulle bli tomt vid skylten, lyckades till slut men insåg att bilden gjorde sig nog bättre med någon människa med på den.  Själv så visste jag att jag varit där så någon bild på mig själv vid skylten avstod jag från...:)

Vid lunchpausen träffade jag på en vilande gorilla.

Kanske bara min fantasi som skenade men nog ser stenbumligen ut som en gorilla som ligger där och beskådar omgivningen.

7. Cape point.

Nu ska vi  besöka de sydligaste delarna av Capehalvön.  På slingriga vägar tar vi oss fram utefter kusten.

Stannar till för en bensträckare där vi har en fantastisk vy över Hout Bay.

Vägen vi ska fortsätta åka på syns där uppe i klyftan som sprängts fram i berget.

Vi fortsätter färden.

Efter lite möten med babianer är vi framme vid dagens första mål. Cape Point.

De flesta har väl hört talats om "Den flygande holländaren" (Flying dutchman). Ett legendariskt spökskepp som flera gånger ska ha försökt runda Godahoppsudden. Kapten Vanderdecken lär ha svurit på att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen var emot honom. Gud tolererade inte en sådan hädelse uten dömde kaptenen och han skepp att intill domedagen segla på världshaven.

 Som tur är ska vi inte segla med det skeppet, utan det är bergbanan upp till Cape Point som döpts efter det fartyget.

Bergbanan tar oss högt upp men vill man beskåda utsikten uppe vid fyren så är det ganska många trappsteg kvar att klättra upp.

Trött?...Jag? Nejdå, jag ville bara stanna till och beundra utsikten och ta lite bilder på hur vackert det är här...:)....PUST!!!

Här uppe vid fyren ser båtarna ut som små barkbåtar nere i havet. Det är 8.360 km till sydpolen härifrån.

Kan föreställa mig hur det är här en stormig dag. I dag har vi solsken och vackert väder men ändå så blåser det ganska så kraftigt här upp. Ser hur havet brusar vid reven. Bakom berget där nere är den nya fyren byggd.

På den här bilden ser man den som en liten vit prick.

Och där uppe har vi den gamla fyren.

Härliga vita sandstränder alldeles folktomma, viken där nere kallas för Dias Beach och vägen som försvinner iväg bakom berget leder till Godahoppsudden.

I dag sparar jag på stegen och tar "Flying dutchman" ner till parkeringen. Där nere får man passa sig för babianerna, de är ganska närgångna och fräcka. Har du något ätbart så är de genast framme och knycker det. Fast i dag är de tydligen någon annanstans för vi ser inte en enda här.

Nästa delmål i dag är Godahoppsudden.

6. Bo-Kaap, District six och Township

Många vi träffade på i Kapstaden uppmande oss att göra ett besök i Township, inte på egen hand förstås utan med en guide, så lydiga turister som vi är så bokade vi in en tripp dit. Resan började i den mycket färggranna delen av staden som kallas för Bo-Kaap och ligger på sluttningen till Signal Hill (baken av Det liggande lejonet). Hit flyttade frisläppta slavar.

Jag lovar, jag har inte förstärkt färgerna, det är så här färggrant. Vår guide Jinka visade oss runt och berättade historien om området.

Vi hade hört flera versioner om hur det kom sig att husen hade så rikliga färger men Jinkas version var nog den roligaste. Han berättade att de fick en del av lönen i alkohol och kom hem tämligen på lyran, då var det lite svårt att hitta till rätt hus. För att inte missförstånd skulle uppstå och att man hamnade i fel hus och fel säng så målades husen i olika grälla färger. Nu var det inga problem att hitta hem.

En annan berättelse om färgerna var att slavarna fick bara bära gråa kläder och när de nu fick egna hus tog de skadan igen och målade sina hus så här färgrikt.

De flesta och så stor del som 90% av befolkningen i det här området är muslimer. Det beror på att merparten av de slavar som Holländarna förde över hit kom från Indonesien, Sri Lanka, Malaysia och Indien och de var muslimer. Därför finns det också flera moskeer i området.

En tredje version av hur det blev så färgrikt var att det var en del av frigörelsen, nu fick man bestämma själv och då målade man i de färger man tyckte om.

Här hade jag kunnat vandra runt med kameran hela dagen.

Vi far vidare till ett område som ligger längre ner i staden, den kallas för "District Six". Då Nationalistpartiet kom till makten år 1948 klassificerades alla områden efter raser och som en del av detta bestämdes att det att District six skulle rivas eftersom det var ett område för svarta och färgade. Här skulle bara vita få bo.  Många protesterade men det hjälpte föga, 1965 kom stora bulldozer och mejade ner allt. Över 60 000 innevånare blev hemlösa.  Numera ser området ut så här, kullar och backar är inte naturliga utan det är raserade hus och människors tillhörigheter som de inte kunde eller hann ta med sig.

Det enda som de inte revs var kyrkor och moskeer.

Så här såg det ut innan.

och här är samma gata som det ser ut i dag.

Vi far vidare mot Langa, det är en bosättning som ligger lite längre utanför själv staden. Det är den äldsta av Kapstadens förorter. På väg dit ut berättar Jinka om hur uppdelningen vita, färgade och svarta definerades och indelades. Hur de gick till väga för att bedömma om man var svart eller färgad, bl.a hur bredden på näsan mättes. En variant hur man  fastställde ras var att sätta en penna i håret och sedan be personen böja sig frammåt, satt pennan kvar var man svart.

Langa är mest känd för att vara platsen för mycket motstånd mot apartheis. Många människor dödades här den 21 mars 1960, samma dag som Sharpevillemassakern ägde rum.

Här är bebyggelsen mycket blandad men mest med riktiga hus.

Men även många enklare bostäder finns det här.

 Jinka berättar och visar på minnesmonument hur folk bodde här förr.

Han berättade även om hur skolbarn skjutits ihjäl vid en fredlig demonstration mot att regeringen ville införa africaans som ett enhetligt språk i skolorna.

Efter den historielektionen far vi upp på motorvägen igen för att ta oss ändå längre ut från staden. Nu ska vi till Township. Här är bostäderna mycket enklare och här bör man inte gå runt på egen hand om man är vit. Området är enormt och vi ser redan från motorvägen att det ser mycket enkelt ut. Här bor ungefär 1,5 miljoner människor.

 Vi blir mottagna med sång och dans vid Ilso Care center. Ni ser huset bakom sångarna.

Många barn har också kommit för att både se på oss och även lyssna på sången.

 Några av dem är lite blyga.

 Andra spexar glatt framför kameran och vill väldigt gärna vara med på bild.

Vi välkomnas in i huset där hjälpverksamheten håller till, det är inget stort hus men gästfriheten är desto större. Vi får höra hur de hjälper till i området med att ta hand om barn som blivit övergiva eller där föräldrarna är sjuka. Även information till kvinnor om bröstcancer och hur man ska skydda sig mot AIDS tillhandahåller de.

Efter informationen tar vi en gemensam promenad runt i området. Vi är inte så många bara sex vuxna och två barn så vi väcker inte så stor uppståndelse men är man vit i det här orådet så sticker man ändå ut en hel del.

Husen är mycket enkla, el finns indraget men vatten får man hämta ute och toaletterna ligger på rad där tjugo familjer får dela på en toalett. Inte tjugo personer utan tjugo familjer. Kan bara tänka mig hur kön ser ut där på morgnarna. Här är en av vattenstationerna och även en rad av toaletter.

 Följ med på vår promenad.

I det här huset bor det en kvinna som försörjer sin familj med att sälja små chipspåsar för en rand styck (en rand är ca en krona). Jag hade en femma i fickan så det blev fem påsar. Påsen med chips hänger där på väggen, under fönstret.

Mr. Bumper säljer resevdelar till bilar.

Tvätten sköter man ute vid gatan.

Här doftade det gott, tyvärr hann vi inte stanna och äta.

Frisersalongen och skoreparatören har stängt i dag, annars håller de till i den här containern.

Även matbutiken är inredd i en container.

De flesta hus som vi promenerar förbi är mycket enkla.

Men det byggs även lite finare hus här, det finns ett hjälpprojekt där man ibland får spara ihop till hälften av kostnaden och staten skjuter till resten, andra kan få mer hjälp. Det bedöms från fall till fall.

Måste bli enormt varmt på sommaren i dessa plåtskjul och kallt på nätterna om vintern så jag hoppas att fler kan få bo så här.

Jag trodde att man samlade ihop byggmaterialet till de skjulliknande byggnaderna men även till dessa finns det mesta att köpa.

Kontrasterna är stora mot den stora stadens skyskrapor, visserligen gör sig de här husen bättre på bild, men nog vore det önskvärt om alla kunde få bo lite bekvämare.

Vårt besök i verkligheten för många männsikor går mot sitt slut och vi kliver in i bilen igen och vinkar farväl till folk....

...och hundar.

 Hej då!

5 Camps Bay och solnedgång på Taffelberget.

Vi hoppar på sightseeingbussen igen och far nu mot den södra kustvägen, men först en tur upp mot liftstationen vid Taffelberget. Den första linbanan öppnades redan 1929. Platån där uppe är 3 km lång.

Berget ser verkligen imponerande ut då man står här nere på parkeringen. Högsta punkten är Maclear's Beacon 1086 m.ö.h. med en vidsträckt utsikt över omgivningarna.

Även här nere vid parkeringen har man fin utsikt. Vi spar färden upp till platån tills solnedgången i kväll. Här på bilderna ser man både huvudet och baken på det Liggande lejonet och i svanken kan man skymta Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.

 Här syns ön lite bättre.

På sluttningen nedanför berget finns det en överenskommelse om att inte bygga höga hus för att det skulle se enhetligt ut, men någon lyckades kringgå det och byggde dessa tre höghus ändå. De ser något malplacerade ut bland alla de låga husen.

I folkmun går de under benämningen Salt, Peppar och Senap.

 Vi fortsätter färden mot Camps Bay.

Här brukar innefolket hålla till, inte så mycket för att bada för det är kallt i vattnet. Även om det är mycket varmt i luften så blir vattentemperaturen sällan över +10°C. Klippan ute i vattnet med det runda hålet i kallas för "Bakugnen".

Med den vattentemperaturen så är det nog förståndigt att ligga under parasollet och läsa en bok och lyssna till vågornas brus.

Eller bara stå på stranden och spänna musklerna.

Även en lugn dag som den här så slår vågorna högt.

Någon verkar älska den här stranden.

Brott lönar sig inte. Brottslingar får passa sig eftersom vakterna är beväpnade.

Vänder man blicken bakåt så ser man bergskedjan som kallas "De tolv apostlarna",  som är en fortsättning på Taffelberget.

Utefter kustvägen finns det många vikar.  I Clifton är de så många att man inte gett dem namn. De heter kort och gott 1st Beach, 2nd Beach o.s.v.

När vi kommer till Sea Point uppmanas vi att vända oss om för att se de dyra och fina villorna som klättrar uppför berget. Somliga har egen hiss som går upp till villan från gatunivån.

Det påstås att mäklarna försöker hävda som säljargument i Three Anchor Bay att det inte blåser där, men om man ser på träden är det nog lite svårt att tro det, så som träden där hukar för vinden.

Det börjar närma sig kvällning och  hotellets BMW är redo för oss för färd till Taffelberget och solnedgången där. Vi tar linbanan upp.

Lite svårt att fota från linbanekorgen eftersom golvet vrider sig runt så att alla ska få utsikt men jag lyckas ändå få en bild ut över stan. Den stora runda byggnaden där nere, som ser ut som ett rymdskepp, det är stadion som byggdes inför fotbolls-VM. Står nu mest oanvänd och kostar en massa pengar.

Solnedgången uppe från Taffelberget var väl inte så mycket som fotoobjekt men jag måste medge att det var fint ändå att vara där uppe och känna stämningen.

 Det är tydligen ett populärt utflyktsmål, vi var inte ensamna om att ha valt den platsen den kvällen.

Sedan blev det väldigt mörkt och vi åkte ner och tog en taxi tillbaka till hotellet.