Systrarna Brontë

Resan närmar sig sitt slut men lite till hinner vi med innan det är dags att åka till flygplatsen och checka in och flyga hem.

Ett sista besök på puben och en sista pubmåltid får man inte missa, vet inte när det blir nästa gång.

Vi är i Haworth och då får man inte missa att besöka prästgården där systrarna Brontë växte upp på 1800-talet. Haworth är en lantlig liten by i västra Yorkshire. Familjen bestod av fem systrar och en bror Patrick Bramwell, men två systrar dog i ung ålder och Patrick blev inte heller så gammal. Han missbrukade alkohol och opium och dog vid 31 års ålder. Här i butiken köpte han sitt opium som var det som användes som smärtstillande på den tiden. Numera sälj här betydligt hälsosammare produkter.

Det var en industististad, ingen hälsosam plats att leva i eftersom medelåldern på den tiden bara var bara 25 år. Nu ser den ut så här.

Här i huset bredvid kyrkan bodde familjen. Ingen i familjen, förutom fadern, blev speciellt gamla han överlevde både hustrun och alla barnen.

På kyrkogården som ligger alldeles bredvid huset kan man se bevis på att dödligheten bland de unga var stor. Simeon 1 år, Susy 4 år, Nancy 20 år ......

Grav efter grav och sten efter sten med namn, på mycket unga personer.

Det var ett hårt liv på den tiden och troligtvis var det tuberkulos som tog de flesta liv.

Men nu åker vi hem. En stor del med att resa är att få komma hem igen och få sova i sin egen säng, om man inte reste bort skulle man inte få glädjen av att uppleva det...;)

Så nu reser jag till Brasilien för att sedan få komma hem.

Världens vackraste väg och Hadrian´s Wall

I dag ska vi ta en sväng in i Skottland, vi åker förbi sjön Ullswater där Donald Campbell satte hastighetsrekordet på vattnet 1955 med 325.53 km/h. Vi ska åka Världens vackraste väg också men den bedömningen kan diskuteras.  Visst var det vackert i det här området men för att utnämna den till världens vackraste då måste man nog vara engelsman. Vi stannar till vid Kirkstone Pass som är Lake Disticts högst belägna pass för biltrafik.

Titta till höger uppe på kullen här så står det en spetsig sten, det är den som är den sk. kyrkstenen.

Om man följer den slingriga vägen åt andra hållet, ner i dalen så syns sjön Ullswater där nere.

Även här uppe betar fåren, tala om att smälta in i omgivningen för det här fåret.

Färden fortsätter och vi stannat till ibland för at ta lite bilder, för visst är det vackert.

Vintrarna här uppe kan var snörika, därför sitter det svartvita permanenta snöpinnar vid vägkanten.

Sedan är det dags för en ny bensträckare i Alston. Kul med den gamla vägvisaren i muren. Där kan man se hur långt det är till de olika orterna men inte åt vilket håll de ligger.

Den gamla skolan ser ut att ha blivit brandstation, såg att den sponsrades av de lokala handlarna.

En stad där man så här snabbt blir "bästa kund" den måste man bara tycka om.

Vi åker vidare till Birrdoswald för att se och känna på Hadriane´s wall. Något jag länge velat göra. Jag trodde innan att muren var mer eller mindre intakt men så är det inte. Vissa sträckor syns den bara som en långsmal ås i naturen. Stenen har används till annat, återvinning med andra ord. Här har det tidigare varit ett romeskt fort.

Muren är byggd på en naturlig ås, praktiskt i försvarssynpunkt. Svårt att se höjdskillnad på bild men det är ganska långt ner till dalen här.

Här finns också en altarsten från romartiden. Numera är den inmurad i nyare mur.

Men muren då, var är den.....

Vi följer pilen och där är den. Från början var muren 5 meter hög och hade också vakttorn på flera ställen.

Jag hoppar upp på muren för att verkligen känna historiens vingslag och även stå på gränsen mellan Skottland och England.

Sedan besökte vi Skottlands mest berömda by, Gretna Green. Blev lite besviken på den så det här är enda bilden därifrån.

Ska man tala om turistfälla så var det här nog den största av dem. Men historien om byn är intressant och går tillbaka till den tiden då äktenskapslagen stramades till i England. Alla vigslar skulle efter år 1754 ske i kyrkan och om paret var under 21 fick de inte viga sig utan föräldrarnas tillstånd. I Skottland gällde inte den lagen, där var och är fortfarande den lagliga åldern 16 år. Dessutom fick vem som helst viga paren. Alltså unga förälskade par for till Skottland och till den lilla gränsstaden Gretna Green för att gifta sig.

Den smedja som låg bäst till och tog upp kommersen med att viga finns fortfarande kvar och många åker hit även nu för att gifta sig. Inne i smedjan var det bröllop på gång och vi fick inte fotografera där. Utanför var det restauranger och souvenirbutiker i stort antal så jag nöjde mig med den där enda bilden.

Fast en skotsk kulle kan jag bjuda på.

...och fåren sprang förbi

.

Sen blev det kväller.

Till havs.....nej jag menar till sjöss.

Ambleside som vi bor i ligger alldeles invid sjön Windermere och bor man i Lake District så måste man väl ut till sjöss också. Regnet har inte upphört helt men nu ösregnar det inte längre men lite blött är det.

Vi ska ta en tur med Swan.

En svan som lots dessutom.

Ser ut som om vi får en fripassagerare med på resan.

Det regnar fortfarande lite så utsikten över bergen är ganska begränsad, men ser det inte ut som om det kommer en liten solglimt där borta över bergen.

Helt rätt regnet minskar mer och mer och en vacker regnbåge växer fram på andra sidan båten. Tittar man noga så är den t.o.m dubbel.

Regnbågen tonar sakta bort och solen flödar över både oss och landskapet.

Jag är imponerad över alla dessa stengärdesgårdar men inte nog med att de går över både berg och kullar, någon har lyckats få ett hjärta på sin äga också.

På andra sidan sjön, där någonstans bland kullar och ängar bodde Beatrix Potter en gång för länge sedan.

Vi går i land i Bowness-on-Windermere, där kan man se att Beatrix Potter fortfarande är mycket populär. Beatrix Potters värld finns här, men var stängt i dag, även flera butiker som sålde Beatrix Potters prylar hade de.

Är det någon som vet varför engelsmännen har sina vattenledningar på utsidan av husen?

Det är ju naturligtvis för att det ska vara lättare att laga dem då de fryser sönder.

Fast den egentliga orsaken är förståss för att det inte fanns vatten inne i husen förr och då drog man ledningana på utsidan.

Dove Cottage och William Wordsworth

I dag ska vi vara riktigt kulturella och besöka Dove Cottage i Grassmere. I den här lilla stugan som tidigare varit en pub bodde den berömde poeten William Wordsworth i åtta år. Det var hans mest produktiva tid i livet.

Stugan var fuktig och mörk men på gästfriheten var det inget fel. Trots att här bodde minst fyra vuxna och tre barn så hade de också ofta gäster som bodde här. "Plain living and high thinking" Är det någon som sagt om honom. Inne i huset fick jag inte fotografera och det hade nog inte blivit så bra heller för det var inte mycket ljus som spreds från eldstäderna. Ute i trädgården gick det bra att både vandra runt och fota. Mysigt att gå där, trots regn, och läsa på de små skyltar som satts upp i planteringarna.

Stugan låg vid huvudvägen från Ambleside, inte långt från sjöar och berg. Det kan t.o.m vara Scaffel Pike som skymtar där borta. Men jag är inte säker det fanns många berg att välja på.

Vid kyrkan i Grassmere var det inte så svårt att lista ut var Wordsworths grav fanns.

Många vackra  och gamla gravstenar finns det här.

Regnet fortsätter att ösa ner och jag fick syn på en äldre gentleman som försökte få på sig sina överdragsbyxor, det är inte lätt att balansera på ett ben så brallorna åkte både uppåt och nedåt. Efter mycken möda lyckades han till slut och utan att ramla omkull.

Nu var det inte bara kyrkogården som lockade ner oss hit till platsen, utan här finns en av de turistfällor som man inte får missa. Klart vi måste smaka på Sarha Nelsons berömda gingerbread. Har t.o.m Tom Cruise och Nicole Kidman handlat kakor här då måste de vara goda.

I närheten finns ett till av de hus som Willam Wordsworth bott i. Ett betydligt större och ljusare hus.

Här bodde han till sin död 1850 då var han 80 år och hade blivit utsedd till hovpoet. En stor vacker och lummig trädgård hör till huset. Förmodar att vid soligt väder strövar det omkring många i den och njuter av omgivningarna.

Nu satt de flesta med en kopp the inne i dottern Doras gamla skolhus.

Fast vi återvände till Ambleside för att leta reda på något trevligt ställe att äta lunch på. Tyvärr så var The Giggling Goose Café stängt, för ett ställe med ett så trevligt namn hade jag velat äta på.

Vi hamnade på ett annat bra ställe bakom den här lilla stugan, Bride House. Det huset användes förr till att förvara äpplen i och är över 300 år gammalt. Floden som rinner under heter Ghyll.

Avslutar med en av William Wordsworths berömda dikter.

Dafodills

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and
hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden
daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in
the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the
milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a
bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly
dance.

The waves beside them danced, but they
Out-did the sparkling
leaves in glee;
A poet could not be but gay,
In such a jocund
company!
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me
had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive
mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of
solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the
daffodils.

Älskog, får och landskap

Tv-serier, böcker och gamla slott är intressant att se på men det som fascinerade mig mest i den här delen av England var landskapet. Har nog aldrig sett så många får och så många och långa stengärdesgårdar förr. Ofta såg landskapet helt inrutat ut och tänk ett sådan slit med all denna sten.

En duktig stenläggare kunde lägga tre-fem meter på ett dagsverke och här fanns det gärdesgårdar mil efter mil.

Dessutom all sten till husen som här i Howes.

Vilket slit.

Jag gillar vattenfall, gamla broar och rost; inte dåligt att få allt på en och samma gång.

Inte bara här i Howes utan på många ställen hade de rejäla busskurer. Den här sparkar man inte sönder i första taget. Bara pyttelite klotter har  den här råkat ut för. T.o.m blomkrukan på muren får stå kvar.

På många murar ligger det stenar ovanpå, liksom på tvären. Det är för att vattnet ska rinna av och att inte fukten ska stanna kvar i muren.

Får är det gott om, mycket gott om.

Fåren har olika färgmarkeringar på sig de flesta är till för att se vem som äger fåret och lite andra färgsystem som bonden har. Men tittar man noga så ser man att en del får är gula eller röda på baken.

Det är den här killen, baggen, som är orsak till det. Han har en färgväst på sig och då han betäcker ett får får hon den dagens färg på rumpan. På så vis vet bonden om fåret är betäckt och när det är dags för lammning. Om man tittar på bilden här ovanför så är det ett får som är röd på nacken och huvudet......undrar just vad de har haft för sig.

På tal om bönder så är inte ensilagebollarna vita här utan gröna eller svarta.

Vi åker förbi Bolton Castel, där satt Maria Stuart fängslad i sex månader.

Vi är nu på väg till Lake District, ett av Englands tolv nationalparker. Där finns 17 sjöar och en kuggfråga i England brukar vara ," How many lakes are there in Lake District?" Svaret är en(1) Bassenthwaite Lake, för de andra heter något på water eller mere. Dessutom finns alla av Englands toppar som är nära 1 000 m.ö.h här  inom parken.

Men dit har vi inte kommit ännu, här ligger topparna på runt 600 m.ö.h. På några ställen kunde man även se djupa kratrar, såg nästan ut som någon meteor fallit ner där, men så var det inte, det var visst bara en skotte som tappat en penny.

Det drar ihop sig till regn...

...och kvällen närmar sig, bäst att åka till Ambelside (nej, det är inte vår bil, men man kan väl låtsas)

Här ska vi sova i natt. Ett förträffligt hotel med lantlig charm och god mat.