Äntligen har han förstått.

Vi hade en ekorre som var ovanligt klipps och smart. Han hade födgeni och visste hur man öppnade lock för att förse sig av fågelmaten.  Men under vintern måste det ha hänt något med honom för den ekorren finns inte kvar.  Men vi har fått två nya och jag gissar att de är ättlingar till vår förra ekorre eftersom de också är lite gråa i pälsen som han var året runt. Jag fick tips av Lena Holm om att det finns speciella ekorrmatare och har fixat en sådan. Men vår nya ekorre verkade inte fatta vad det rörde sig om, inte ens när jag la en pinne under locket så förstod den hur man skulle göra......ända till härom dagen. Då jag kikade ut så såg jag att nu hade tioöringen trillat ner. Nu satt han vid den nya mataren och verkade undersöka hur det skulle gå till för att få tag på den frestande maten där inne.

Undrar vad det här är för något!

Jag tror jag tar och kikar in.

Får ta huvudet till hjälp.

Mums här fanns det ju godsaker.

Jag tar hela famnen full.

VA! Var det jag som skrämde iväg honom?

Sicken fart han fick!

Nu blir det tyst från mig ett tag, så hoppas ingen har irriterat sig på att det kommit inlägg lite väl tätt från mig de senaste dagarna. Ville få Finlandsresan klar innan jag drar iväg på nya äventyr.  Men mer om det  senare.

Fick fint besök.

Ronja kom och hälsade på.

Vi tittade på fåglarna och lekte med favoritleksaken.

Hörde och såg att vi hade finfrämmande vid fågelbordet också. Steglitsen, som jag bara brukar få syn på när det är vår, var här. Den skränade och bråkade med de andra fåglarna så det var svårt att missa den. Men när den tyckte att jag blev för närgången så flög den sin kos.Inget stativ med ut så någon skärpa lyckade jag inte få.

Ronja och jag lekte med hennes favoritleksak, en fender. Jag kastade och Ronja hämtade.

Fast jag vet inte vem som tröttnade först, verkar som om Ronja försöker säga "Ska du bara slänga bort den hela tiden så behåller jag den då".

Listig som en ekorre.

På min altan har jag en liten hink med solrosfrön, jag har sett att någon liten listig individ har lyckats lista ut hur man gör för att öppna locket och få sig ett skrovmål men var inte säker på vem det var, även om jag anade vem frötjuven var. I dag hörde jag lite oväsen från altanen och kikade ut och fick syn på en liten svans som stack upp ur hinken.

Mycket riktigt det var den lilla filuren som jag misstänkte. Jag ville se hur den bar sig åt för att komma in i hinken så jag knackade på fönstret och ut kikar en liten söt ekorre. Jag har sett den ofta här på tomten och den är gansk orädd och brukar hoppa runt på gräsmattan även om jag är ute men vågar sig inte upp på altanen då.

Med fönstret som skydd är den lite modigare.

Den får syn på mig innanför fönstret och tar det osäkra före att bli fångad i hinken och hoppar ur.

Hur är det får jag äta här eller?

Ekorren kollar in mig noga och verkar undra om det är fritt fram att ta sig ett skrovmål till.

Bäst att dra sig undan lite.

Men hungern suger i magen och det var nog lite för gott för att ge upp så lätt, ekorren gör ett nytt försök trots att jag står kvar inanför altandörren. Nu får jag se hur den lyfter på locket.

..och hoppar in igen.

Lite grynigt och oskarpt blev det eftersom det var ett fönster emellan mig och ekorren och jag är kanske inte så stadig på benen ännu utan mina kryckor. Men kul att se vem som var där och åt och hur den bär sig åt. Jag kunde ha dörren öppen men gick jag ut försvann den som ett rött streck så det blev bara bilder genom en fönsterruta och med min lilla G10.

Zürich - på två timmar.

Nästa anhalt på resan blev Zürich. Där behövde vi inte övernatta men på grund av uppehållet i  São Paulo hade vi lite tid över mellan planen och passade på att ta en taxitur även här.

Vi startade med en tur upp till en utsiktpunkt med det var så disigt så utsikten var något begränsad.

Vi for ner till stan istället. Tog en liten promenad medans vår taxichauför berättade om det vi såg.

Sedan...åkte vi hem.

Ushuaia - Tierra del Fuego

Kikar ut över kajen och ser att längst bort ligger Kapten Chlebnikov, ett fartyg som jag gärna skulle ha velat flytta över till, för jag vet att det är till Snow Hill och kejsarpingvinerna den ska iväg. Tyvärr så lyckades jag inte komma iväg på den resan innan den lades ner, isbrytarna tjänade mer på att bryta is till oljeletarna uppe Arktis.

Vårt bagage lastas iland och snart får vi följa efter Adam nedför landgången och få passen stämplade och komma in i Argentina.

Eftersom vi har några timmar på oss innan flyget går till Buenos Aires, så passar vi på att ta en liten rundtur i Tierra del Fuego som Eldslandets nationalpark heter. Den är 630 kvadratkilometer stor så vi hinner bara se en liten, liten del av den.

Här har vi världens sydligaste postkontor, fast det måste väl vara det sydligaste på fastlandet. Det som jag såg i Grytviken borde ligga betydligt mer söderut. Om någon undrar varför det är kö in så var det några som ville posta vykort från denna sydlig utpost ...

...och om du var riktigt snäll så kunde du få en så här fin stämpel i passet.

Gullig brevbärare de har här.

Längre ut än så här fick man inte gå ut på bryggan för att beskåda Beaglekanalen men det gjorde inget för här var ingen sugen på att bada och kondoren som flög förbi såg vi ändå.

En magellanräv smög förbi.

En ibis visade sig en kort stund.

Den här märkliga frukten kallas för indian bred.

Och det här är falsk mistel.

På vissa utvalda ställen hade gångvägar i trä byggts för att spara på naturen och att folk skulle få komma fram och beskåda utsikten.

Den var väl värd att beskådas.

Det var inte alla som kunde läsa och hoppade runt helt obekymmrat på gräset.

För att förstå den här skylten behöver man inte kunna läsa.

Vi avslutade rundturen på en restaurang med utsikt ut över Ushuaia, ser att vår Professor Multanovskiy ligger kvar och väntar på nya passagerare som ska ut på äventyr.

Ombord på Professorn satt vi vid väggfasta långbord, så när det var dags för avdukning skickade vi tallrikarna längs bordet så de hamnade längst ut och någon kunde plocka bort dem lättare. Vid lunchen på utflykten satt vi också vid långbord. Inte väggfasta och det här var en restaurang med servitriser, vår vana trogen så gjorde vi likadant som på båten och skickade tallrikarna till ena änden av bordet. Därav de glada minerna här och den något snopna och lite generade servitrisen.