När inte ögonen räcker till...

...då är kameran bra att ha.

Jag hörde den där uppe i trädet och tog en bild. Hade bara lilla kameran med mig och som mest ett 50 mm objektiv.

Först när jag kommer hem och börjar gå igenom bilderna så ser jag att det var verkligen en fågel som satt där i trädet.

Ni som kan fåglar kan det där vara en rallhäger?

Tänk att en hotellfrukost kan vara så trevlig.

Varje morgon då vi kommer till frukost så får vi så trevligt sällskap. Personalen är förstås mycket trevliga och fixar alltid en extrastol vid bordet till min kamera men det är de övriga besökarna som gör morgnarna så där extra trevliga. Som den här Black Crown Heron. Den kom på besök varje morgon.

Den satte sig ofta en bit bort då den anlände och spanade bort mot oss om det var något av intresse på gång.

Ibland landade den på taket först.

Spanade nog efter fisk där uppifrån för att kasta sig ut och försöka fånga någon med ett plask.

Sedan var det dags att inta sin plats lite närmare oss för att se om vi hade något gott.

Men den släppte inte tanken på att försöka fånga en fisk ändå.

Lite för stora fiskar det där.

Men stirrar man riktigt ordentligt så går det kanske att hypnotisera dem.

Jag slänger i lite bröd till den.

Det tas tacksamt emot.

Men till min överraskning så gör den inte så som jag trott och äter upp brödbiten. Nä! Den smular sönder brödbiten i mindre bitar och släpps ner det i vattnet igen. Hägern fiskar med bete.

Det kommer fler frukostgäster, Ankorna har lockats hit av hägerns fiskande, men vår häger håller dem stången och de släpps inte fram till brödet.

Fast ankorna ger sig inte så lätt och en liten brödbit kan de sno till sig. Kvack kvack! Jag tog en bit!!!

Jag testar att slänga i en bit ost den passade tydligen bättre som hägermat.

För ostbiten slank ner och den slickade sig belåtet om näbben sedan.

Förutom osten som frukost så blev det även en liten fisk.

Innan vår vän tackade för maten och drog iväg.

Stenbrottet

Vi är alltså ute på en dagsutflykt, blir upphämtade vid vårt hotell av en fyrhjulsdriven LandRover som ska ta oss runt på ön Bali. Vi får en riktigt trevlig dag i sällskap av vår chaufför som också är vår guide och av två trevliga australiensare som heter Robert och Barbara. Trevligt att höra dem berätta om Australien.

Första stoppet blir vid ett gammalt stenbrott som är beläget på botten av en torr flodbädd. Där har byborna brutit sten i generationer. Redan när vi stannar möts vi av en av arbetarna som just kommit upp med ett lass av sten.

Stenarna hon bär på huvudet ska sedan huggas och slipas till sådana som står travade bakom henne, en sådan färdigslipad sten väger 9 kg, så det är ett rejält lass som damen har på huvudet.

Hon har jobbat hårt med att bära, har blivit en hel liten stenmur. Här träffar vi också på några till av byborna och tror först att de är arga men det visar sig att den äldre mannen är lite hörselskadad, inte så lite heller för de skriker rejält då de pratar med honom.

Bali kallas ju för gudarnas ö och det finns minst 20.000 tempel där, så därför är det inte så konstigt att det även på vägen ner till stenbrottet finns ett tempel.

Vi fortsätter vår väg ner mot stenbrottet, några bärare går före på stigen

Barbara och Robert får hjälp nedför trappen av vår guide, kan behövas med dessa ojämnt höga trappsteg.

Bambubron som vi ska över ser nygjord ut men fundamentet verkar vara riktigt gammalt.

Vi stannar här uppe och följer inte efter ner i den torra flodbädden, fast helt torr är den inte. Det sipprar fram lite vatten här och där och jag antar att det är ganska halt där nere.

Damen vinkar glatt till oss.

Bakom de torra palmbladen hörs det hammarslag och där bakom sitter stenhuggaren och hugger loss stenblock.

Dags att lasta på nya tyngder på huvudet.

...och påbörja vandringen upp till byn.

Trappan där vi fick lite hjälp av en stödjande hand forcerar hon som ingenting, svårt att tro att hon är 65 år.

Vi tar en liten sväng ner till byn för att titta på det nya templet som invigs i dag. Vi är inte ensamma om att skynda dit.

Alla är inte lika välkomna, den hungriga hägern schasas bort.

 Den burrar dock bara upp sig lite.

och försvinner in under bordet. Den har det nog inte så lätt för jag såg att den har bara en och en halv vinge.

Templet verkar inte vara helt färdigt ännu för det pågår en hel del aktiviteter där inne. Ser ni tempelhunden?

Han ser ut att vara på sin vakt.

Här kommer ingen förbi!

Kan det vara offergåvorna framför templet som han vaktar. Det var i alla fall dem som hägern ville åt.

Hunden på andra sidan ingången är inte lika alert, han verkar mest trött.

Jag har mitt 28-300 mm på kameran och det ser väl lite stort ut så vår guide skrattar lite och undrar om jag jagar lejon, innan han klättrar upp på taket för att hämta ner lite vatten till oss som är törstiga efter den lilla vandringen.

Nästan som att sitta vid Råstasjön.

Att äta frukost på Bali är nästan som att sitta vid Råstasjön, fast lite varmare förstås. Vi slår oss ner med vår mat och det första som dyker upp är två duvor.

Lite i smyg föser jag ner några smulor på golvet till dem. Fast jag hade inte behövt göra det i smyg för personalen matade också fåglarna och ibland fick vi gammalt bröd att mata dem med.

Nästa som dyker upp är en lite blygare fågel, den sitter uppe vid takbjälkarna och spanar. Liknar lite vår nötväcka med sitt svarta över ögonen men den här är större.

Den är lite försiktigare av sig och gör bara en störtdykning efter smulorna och iväg, så för att få en bild på hela fågeln får jag ta den borta i buskaget. Är det någon som vet vad det är för sort så berätta det gärna.

Nu har även ankorna vaknat och kommer kvackandes i en lång rad och vill ha mat.

Det är bara jag och maken som har kommit till frukostmatsalen än så länge, så vi blir flitigt uppvaktade av de söta ankorna.

Det var inte bara fåglarna som tiggde godsaker här, även fiskarna var duktiga på att tigga.

Fick de något så kom det genast ett helt gäng som ville ha.

De fullkomligt simmade ovanpå varandra. Vi fick veta att en av dessa fiskar var 20 år gammal.

Men sedan får vi finbesök och känslan av Råstasjön blir mer påtaglig, för även om den här hägern är en aning mindre än de i Solna så påminner den om gråhägrarna där.

Personalen kallade den för Black Crown Heron, så om det stämmer ska det vara en natthäger.

Det kommer fler till frukost och det är inte bara människor som är hungriga, även fågellivet utökas.

De här fåglarna fick vi sedan sällskap och mycket nöje av under vår vecka och jag återkommer till dem senare när jag hunnit gå igenom fler bilder.

Majsmysteriet.

När jag kom ut till sommarstugan härom dagen så tyckte jag att småfåglarna skulle få lite gott att äta. Solrosfröna var slut men i frysen hade jag lite majs. La några högar med majs på altanräcket för dit brukar både småfåglar, ekorren och måsarna hitta och där har jag dessutom  chans  att få lite bilder på dem.

Men den här gången kom det inga fåglar, ingen ekorre dök upp. Ekorren som brukar komma så fort vi kommer dit, inte ens måsarna verkade vilja ha majsen.

Men trots det så försvann majskornen ett... ...efter ett.

Till slut låg där bara ett korn kvar.

Mystiskt tyckte jag och beslöt mig för att spana och försöka lösa mysteriet med den osynliga majstjuven. Jag la upp några nya majskorn och slog mig ned på altanen med en kaffekopp, en bok och beväpnad med kameran. Nu skulle tjuven avslöjas.

Döm om min förvåning när jag ser hur ett majskorn plötsligt liksom får fötter och börjar vandra iväg utefter räcket... och sedan försvinna ner över kanten.

In för att byta objektiv till makrot för här var det inga fåglar eller osynliga spöken som hämtat majskornen. Det måste finnas en förklaring och mycket riktigt det var någon mindre varelser som gillade mina majskorn.

Starka små kryp, som jag egentligen inte tycker om men nu var det intressant att titta på hur de bar sig åt. Först greppade de majskornet med sin lilla käft som mer liknar en gripklo.

Inte undra på att det gör ont när de biter sig fast i huden på mig.

Starka är de också för det var med en rasande fart de drog iväg med majskornen och även klarade av att bära dem nedför altanstolpen.

Myror var ju riktigt trevliga att studera bara jag slipper ha dem på mig.

De baxade och kämpade med majskornen, hoppas de fick uppskattning och tack då de kom till stacken för dit var det lång väg genom mossa och blåbärsris.

Jag var tvungen att testa filmfunktionen på min nya kamera också, tog en stund innan jag hittade var närgränsen låg och att hitta fokus när myran irrade sig över kanten.