Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...

Vitön och storm

På vår expedition i Svalbard var det tanken att vi skulle upp till Vitön, precis som vi gjorde på den resa jag var iväg på 2006. Då gick vi dit så lätt och enkelt att jag trodde att det var väl bara överdrifter att det var svårt att få komma iland där. Jag har läst Bea Uusmas bok "Min kärlekshistoria" och om hur hon fick göra flertalet resor innan hon kom iland där, och trodde nog att det var lite överdrift. Så var det tydligen inte, det är svårt att lyckas, vi hade tydligen tur på min första resa dit. Så om någon är intresserad av hur det ser ut där så tar jag några bilder från den resan.

Vitön ser lite ut som en semla när man närmar sig den. Den täcks av en stor glaciär och ovanpå det brukar det ligga som ett lock med moln, så gjorde det även då när vi närmade oss.

Som sagt så hade vi inga problem att komma iland. Vi traskade iväg och fann snart minnesstenen över Andrée expeditionen.

Även klyftan mellan stenarna där man fann Strindbergs kropp begravd.

Så här ser det ut på platsen där de fann Andrée och Frænkel.

Vi hade isbjörnsvakt även här.

För uppe på glaciären var det två ungbjörnar som höll till.

De gonade sig i solen och lekte med varandra och brydde sig inte alls om att det fanns folk på ön...

...tur var ju det.

Men hur hade vi det på resan nu i år då? Tanken var att efter Storön så skulle vi gå mot Vitön även det här året, men på Svalbard så råder man inte över naturens krafter. Vi fick storm och något som kallas för katabatiska kastvindar. Havet såg riktigt ilsket ut.

De enda som trivdes ute var stormfåglarna...

...och naturligtvis några fotografer. Vinden piskade och i byarna var det ungefär 40 s/m.

Vädret växlar från ilsket stormande till solsken, men det blåser kraftigt hela tiden och jag är nog inte ensam om att plocka fram sjösjukepillren.

På ena sidan av fartyget får vi inte gå ut och vakter ställs ut för att inte få några våghalsar som faller överbord.

Fast på läsidan kan man än så länge komma ut för att fota. Och det blir fina ljusfenomen med det växlande ljuset som råder.

Det gäller förstås att hålla i sig.

Vi går nu utsmed Austfonnaglaciären.

På väg in mot Hinlopen och förhoppningsvis lite lä.

Men molnen ser hotfulla ut.

Fast ganska så vackra.

Små isberg kommer flytandes.

Havet fortsätter att brusa och jag tar mina sista bilder av det piskande havet för nu stängs alla dörrar och ingen får gå ut innan stormen bedarrar.

Fint att kunna se ovanpå denna stora glaciär.

Gissar på att det blir en gungig natt.

Bara man ligger ner så känner jag inte så mycket av sjösjukan.

På Storön gick vi inte iland.

Vi lämnade packisen och begav oss mot Karl XII:s ö, vi kom fram dit på kvällen och det blåste en hel del, trots det så var det några som ville kolla in ön närmare och drog iväg med zodiakerna på en tur och landstigning.

Jag avstod den här gången tyckte att jag hade gjort mitt äventyr på den ön förra gången vi var här, då vi fick lite väl närkontakt med en isbjörnshona med ungar och sprang i full galopp till gummibåtarna. Fick även fina isbjörnsbilder vid det besöket. De finns också i portfolion.

Nästa morgon hade vi tuffat vidare på vår färd och kommit till Storön. Den är vackert täckt av en glaciär och där hade våra isbjörnsspanare siktat inte mindre än nio isbjörnar. Jag kollade med kikaren och såg att det fanns åtminstone flera stycken där.

Fartyget Origo hade kommit dit lite före oss och eftersom först går först så fick de bestämma och valde att ta gummibåtstur medans vi åt frukost och efter den lyssnade på ett intressant föredrag av Herman om  våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av.

Sedan var det dags för att klä på sig alla varma kläder och beväpna sig med kameran och hoppa i gummibåtarna. Mottagningskommittén mötte upp redan en bit ut från ön. De här är säkert honor, för de har en unge med sig.

Det första vi får syn på när vi närmar oss ön är en stor isbjörn som ligger bakom en klippa och sover.

Han ser ganska trött ut.

Vi kajkar runt lite och då kommer det tre björnar ner mot stranden.

Det är en hona med två fjolårsungar.

De kommer ända ner till stranden.

Isbjörnen har väldigt bra luktsinne, så det är inte omöjligt att de har fått doft på oss ute i gummibåtarna.

Honan ser lite mager ut, men är nog ganska duktig att hitta föda för hon har lyckats föda upp två ungar från förra året.

Mor går först och lille........

De tre traskar utefter stranden och äter lite på tången som ligger där.

-Är det mat som kommer där ute. Ser nästan ut som om den ena ungen tänker så.

Isbjörnarna går och går...

...och går...

...men vi lämnar isbjörnarna åt sitt öde.

Kul att vi fick se de här fyra på Storön och vi vet (tack vare kikarna och spanarna) att det fanns flera björnar på den ön.

Tanken är att vi nu ska vidare mot Vitön...

Isberg med ismås.

Ett relativt stort isberg kommer flytandes. Det kan ha lämnat en glaciär på Grönland. Isbergen blir inte lika stora här i norr som de blir i Antarktis, men det här ser ganska stort ut ändå.

Eftersom vi är kvar uppe vid packisen så flyter det inte så fort och vi har tid att studera livet på det.

Ser att det bor en hel del fågel på det.

En labb kommer seglandes.

En tretåig mås flyger iväg.

Isberget är ganska stort så fåglarna ser inte så stora ut och en förstoring av bilderna är nog nödvändig... 

...det bor en hel del ismåsar här.

En ung ismås...

...och en vuxen.

Ung och vuxen på samma bild.