Rena rama renar.

När vi satt i björngömsle så blev det förstås lite tid över på dagarna och då var det trevligt att utforska trakten i närheten, så vi drog iväg på lite utflykter.

Bland det första vi stötte på var den här lilla renflocken som hade slagit sig ner på en gräsmatta.

De tittade lite yrvaket på oss då vi kom.

Såg ut som om de hade ett litet samtal om vad det var som var på gång.

-Har du sett, det kommer någon. Undrar vad de vill?

-Det s....r jag fullständigt i, det är väl bara några björnskådare.

-Kom vi går.

-Nej, vänta jag vill se vad de har för kamera, kanske något nytt spännande objektiv.

-Titta det är ju Canon. Vi kanske kommer med i tidningen.

-Äh, jag bryr mig inte vi får ändå inget honorar. Vi går.

- Fast ta en bild på mig, jag är ju så vacker.

Björnen sover...eller?

Att sitta i gömsle kan vara både spännande och långtråkigt, spänningen blir av att man vet ju inte vad som kommer att hända och om något kommer att hända. För att komma till ro och inte störa så ska man vara i gömslet före klockan sex på kvällen och sedan vara så tyst som möjligt. Vi tre som satt i vårt gömsle viskade och var noga med att inte föra något oväsen. Den här kvällen hade vi strålande väder och fåglarna på myren utanför var i full gång så vi hade något att rikta våra objektiv emot. Stenskvättorna hade fullt upp med att samla mat.

Även en stenskvätta måste vara vaksam och kolla läget ifall det kommer någon björn. Kolla där framme.

Kolla till höger...

och kolla till vänster.

Bra då kan jag fortsätta med mitt arbete.

Vackra träd här på myren.

Men vad är det som skymtar i ögonvrån, kan det vara en björn som kommer.

Nej, det är Mickel räv som tassar fram. Han är väldigt vaksam och reagerar på klickandet från kameran.

Spanar bort mot gömslet så vi slutar fotografera honom och bara tittar.

Kråkorna och korparna brydde sig inte om räven.

Så vi ägnade oss att fota fågel.

-Nej ta inte på mig!

Fåglarna blir lite oroliga när en örn dyker upp, men den försvinner så snabbt så ingen hinner med att ta någon bild ... men vad är det som anas där inne i skogen? Något stort och brunt dyker upp.

Det blir om möjligt ändå tystare inne i gömslet och man hör bara några flämtningar, för visst är det en björn som kommer lufsandes.

Sakta rör den sig över myren, det är en stor björn. En mycket stor björn.

Undrar hur stor han kommer att vara till hösten då han ätit upp sig under sommaren.

Det har hunnit bli ganska mörkt så jag får skruva upp ISO rejält.

Han lufsar lite fram och åter, men verkar inte bli frestad av något som finns där att äta.

Det klafsar rejält om hans stora ramar då han traskar fram på myren.

Så till slut fick jag se att det går att få syn på svensk björn också.

Nästa morgon fick vi ett vackert ljus över myren och glada och nöjda drog vi vidare på nya äventyr.

En stor eloge till Johan vår guide och Margareta som försåg oss med så goda middagar.

Vi for norrut

En fredag i slutet på maj packade vi bilen och for norrut. Inte så långt men i alla fall mot mitten av Sverige. Sitter man och åker bil en massa mil så är det skönt med en bensträckare då och då. Den första blev vid Gimån.

Enligt en skylt så brukar det finnas strömstare här men den såg jag inte till.

Men det gjorde inte så mycket, för platsen var vacker och det fanns en hel del gångvägar iordninggjorda ut i ån.

Vandrar man Pilgrimsleden så kommer man förbi här och kan ta sig en välförtjänt vila på Pilgrimssoffan.

Här kan man också läsa sig till information om platsen och att Gimån utgör sockengräns mellan Bräcke och Revsund. Namnet Gim härrör troligtvis från ordet gap eller öppning och det gör att namnet kan tolkas som "ån som har en gapliknande dalgång".

Här finns stenlämningar från gamla bron och minnen från timmerflottningsepoken.

Dags för oss att dra vidare.

Fiket som serverar älgburgare är stängt, är det maj så verkar det mesta i turistväg vara stängt i Sverige.

Gissar på att älgarna vi senare träffade på tyckte att det bara var bra.

Tittar man noga så ser man  mamma älg i bakgrunden bland buskarna som vakar beskyddande över sin teling.

Strax efter mötet med älgarna kommer vi fram till målet för dagen. Vi är nu 6 mil nordväst om Östersund i närheten av Landön och vi ska se om det går att få se björn i Sverige.

Campen ligger mycket vackert.

Men innan det är dags att bege sig till gömslet vankas det middag och Margareta som i dag serverar oss min favoriträtt, röding, ska verkligen ha en eloge för sin matlagning. Det var så gott.

Efter middagen och iordningställande av matsäck för kvällen och morgonen så bär det iväg ut till gömslet. Johan öppnar upp luckorna och vi gör oss hemmastadda inne i gömslet.

Spännande att se om det kommer någon björn.

Eldflugor

Först ska vi äta middag vid floden, sedan ska vi åka båt i mörkret och se på eldflugorna.

Färskare än så här  kan det knappast bli, då fiskarna kommer med sina båtar och levererar direkt till restaurangerna.

Vi får en utsökt middag och jag som älskar chilikrabba är lycklig och mätt efteråt. Medans jag väntar på att mörkret ska falla lite mer så passar jag på att mata fiskarna i vattnet bredvid vårt bord med lite överblivna smulor.

Dags för en båttur i mörkret, vi ska åka i små flata och i mina ögon lite rangliga båtar. Skyltar upplyser oss om att det är förbjudet att fånga eldflugorna och det är dryga böter. Vår guide säger att om eldflugorna fångar oss så betalas summan ut i belöning istället. Problemet är bara att man måste visa upp den på kontoret och om man kommer med en eldfluga dit så kan man ju inte bevisa att man inte fångat den och får böta.

Hur som helst, jag har inte för avsikt att fånga några flugor, bara se dom och även försöka fota dem.

Det är mörkt, nästan helt kolsvart och vi flyter sakta fram i vår eka. Vi behöver inte ro, för vi bakom oss står vår förare och vickar fram båten lite lugnt. Rofyllt är nog ordet som kan beskriva stämningen.

Eldflugorna är egentligen en slags skalbaggar och detta område hyser nämligen Malaysias största koloni av eldflugor (fireflies). Det kan finnas uppåt tusen lysande eldflugor i en del träd och på en sträcka av ungefär 13 kilometer längs floden. Det är inte så lätt att få någon bild på skådespelet eftersom det är så mörkt, men jag tar några som minnesbilder ändå.

Träden lyser som julgranar av dessa mycket små men ljusstarka flugor.

Det var en sån totalupplevelse, fullt av små glimmande varelser på båda sidor av floden. Hade de inte rört sig hade jag trott att det var fullt av små julgransljus i träden.

Några sätter sig på vår båt också.

Plötsligt knackar vår roddare mig på axeln och lägger en eldfluga i min hand. Han kanske inte vet om att man inte får fånga dem, ;) Den kryper runt där och lyser, det kittlas lite och den verkar trivas med mitt sällskap.Hoppas det går att se något av dessa bilder, Har men en mörkt ställd skärm så kan det vara svårt. Märker att det är stor skillnad på mina datorer. På bilden ovanför så försöker jag ta en bil på min egen hand med en eldfluga på. Syns lite mer vid förstoring.

Hur det än är vid fotografering, så är det speciellt att se hur träd och buskar glimmar.

Vill man se hur de blinkar så har jag en liten filmsnutt här.

För oss är det dags att återvända.

På väg tillbaka till bilen, ser jag något som rör sig framför mina fötter och samtidigt hoppar vår chaufför till och drar undan mig. Det var en kobra som korsade vår väg. Synd att jag inte fick stanna och fota den. Den ÄR för farlig sa guiden, med rysning på rösten.

Mera silverbladsapor.

Aporna var så charmiga så jag tar lite fler av dem. Den lilla ungen var mest charmig av dem. Här sitter den i mammas trygga famn.

Hela gänget på rad poserande på favoritplatsen.

Det finns apor överallt, en del sitter och gungar i träden.

Har man fått fatt på en godsak så gäller det att hitta en egen plats för att få ha det i fred.

-Men mamma, jag kan väl få smaka.

-Nej, du är för liten.

En av de lite större aporna lyckades jag lura att titta på mig och samtidigt ta en bild. Undrar vad det var som gjorde att de vände bort blicken hela tiden då jag tittade genom sökaren i kameran. Fast det är ju klart då jag tittade genom den så såg det ju ut som om jag vände bort blicken.

Hittade en skön lirare med avslappnad stil.

-Men mamma där ser du jag är inte för liten för att äta samma mat som du.

-Du och jag polarn. Två som verkar ha ett förtroligt samtal.

Det börja bli kväller och lite skymning, dags för oss att dra vidare. Vi åker för att inta en god middag på en restaurang nere vi floden innan vi ska få lite nattäventyr.