PCB och isbjörnar

Rädda isbjörnen, bli isbjörnsfadder stoppa den globala uppvärmningen läser vi överallt numera. Men nästan ingen berör det PCB och andra gifter som släpps ut i våra hav.

Om isen försvinner så kan isbjörnen anpassa sig och gå upp på land, en gång i tiden så muterade den från brunbjörn till isbjörn. Huden under den vita pälsen är fortfarande svart även på isbjörnen.

Men mot gifter som PCB har den inget skydd. Fiskarna får i sig  giftet, sälarna äter sedan fiskarna och isbjörnen äter sälarna. Trots att PCB är förbjudet i nästan hela världen så hittas det fortfarande långt  från de områden där det användts bl.a i isbjörnar.

Stora mängder PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer. PCB betraktas idag som cancerframkallande.Metaboliter till PCB liknar molekylärt sköldkörtelhormonet tyroxin, vilket gör att dessa metaboliter binder till de transportproteiner som i normala fall transporterar tyroxin vilket leder till hypotyrodism. en hormonstörning alltså.

Forskare har konstaterat att spädbarn som har höga halter PCB har ett försämrat korttidsminne. Detta genom att utvecklandet av barnets nervceller påverkats av PCB under graviditeten. Forskare kom fram till att personer som föder många barn får mindre halter av PCB i kroppen, då barnet tar över halterna. En vuxen person som utsätts för höga halter PCB kan få fysiska skador, medan ett barn som föds av en person med höga halter PCB däremot kan få psykiska skador. PCB drabbar alltså i hög grad våra avkommor.

I naturen har man upptäckt att djur med hög PCB-halt har ändrat grundläggande beteenden. Detta har medfört att djurbestånd har försvunnit från vissa områden. Även så kan de bli sterila och det har visat sig att honor fått så kraftiga hormonstörningar så att de blivit hemafroditer.

Det jag vill få fram är inte att vi ska sluta kämpa för att stoppa den globala uppvärmningen, även om forskarna är i två läger där den ena sidan säger att det spelar ingen roll hur mycket vi minskar på utsläppen i luften, det kommer att bli varmare ändå, eftersom vi är inne i en varmare cykel just nu. Även inlandsisen försvann, utan bilar och utsläpp. Fast den sidan av forskare har väldigt svårt att få gehör hos journaliser och politiker.

Men det jag vill med dessa rader är att vi inte ensidigt ska tänka på den globala uppvärmningen, det kanske inte finns några isbjörnar kvar att bevara när eller om isen försvinner. Vad kan vi göra för att stoppa det nu när PCB redan är förbjudet, det vet jag inte men vill att det ska belysas likväl som faran med den smältande isen.

Det vore väl bra synd om de försvann, för visst är de vackra.

Resan är slut

Så var en fantasktisk resa till ända. Stort tack till alla på Origo för allt. Vi är åter i Longyearbyen. Midnattsolen lyser klar och vädret är lika fantastiskt som när vi åkte. Den här bilden är tagen halv ett på natten.

Störst går först, så vi och de andra PolarQuestbåtarna fick ligga på redden när det stora kryssningsfartyget kom. Trots att kajplats var bokad.

Avskedsmiddag. Fint värre med vit duk och tygservetter, god mat dessutom.

Skål och tack Martin

 Oscar håller avskedstalet.

och tackar besättningen.

Kapten Bertil

Ser att trots att det är juli, så har sommaren inte kommit till Svalbard ännu. När foten gått av på glaset då är sommaren här, men nu är foten fortfarande hel.

När vi kom så var det lite molningt så man såg bara lite av foten.

Men så klarnade det upp på natten och nu syns hela glaset.

Lite närmare om det var någon som inte hittade glaset.

Flyget hem går 4.50 i morgonbitti så det känns som om det inte är någon mening att lägga sig, bäst att njuta av den stund som är kvar här. I morgon blir det den allra sista zodiacturen in till kajen.

Hoppas vi ses snart igen SVALBARD. Den Arktiska pärlan.

Grumantbyen

Färden mot Grumant gick bra, vädret blev bättre och bättre eftersom, och nu är det dags för resans sista zodiactur.

Solen tittar fram och det måste förevigas.

Även här kan det finnas isbjörnar så det gäller att vara försiktig och förberedd.

Grumant är ytterligare en rysk nedlagd gruvby, första bosättningarna där var 1910 och den stängdes på tidigt 60-tal. Hamnen var vansklig och dålig produktion i gruvan var orsaken.

Ranglig brygga vid hamnen.

Det verkar som om de lämnat stället ganska plötsligt, för om man kikar in i husen så står t.o.m tallrikar kvar på borden. Fick tyvärr inte gå in där.

Verkar vara bra kvalitet på den kärran, luft kvar i däcken fortfarande.

En något ranglig bro, testade inte om den höll.

Elål har jag hört talats om, men aldrig någon elblomma. Här växte de i vilt tillstånd.

Inramad blomma.

Så åker vi åter till Origo.

Berget här likanar Vesuvius och har fått sitt namn efter det.

Tillbaka vid Origo.

Rysk hjälp anländer.

Hjälpen kom i form av ett ryskt fatyg Grigoriy Mikheev.

Den kom nog  inte enkom för vår skull vi hade nog bara tur att Akademik Shokalskiy också satt fast. De fick i alla fall ordning på sin maskin och vi kunde alla fyra gå i konvoj genom isen.

Isen bryts upp i mindre bitar och vi kom ganska lätt fram nu. Ser att den är tjock och förstår hur vi kunde fastna.

På bryggan är stämningen lungare och Martin kan koppla av med en kopp kaffe, kan säkert behövas för han och även Oscar ser ganska trötta ut efter nattens strapatser.

Vi tuffar på och nu efter, ett och etthalvt dygn är vi ute ur isen. Hör att Stockholm fortfarnade sitter fast på sitt tredje dygn, men hjälp är på väg dit.

Spanar på bryggan och där borta på ett isflak är det faktiskt en svart prick. Kan det vara en säl?

Alla ut på däck, prisutdelningen på frågesporten avbröts abrupt och på bara några minuter var alla ute på däck.        Visst var det en säl, en storsäl eller  storkobbe som den även kallas. Den har så söta mustascher.

Strax efter så ser Martin en flygande termos, alla spanar och letar efter detta underliga föremål och inte hinner jag med att få någon bild på den heller, synd för den var säkert ovanlig. Fast efter lite klurande så börjar vi kunna tolka skånskan som så, att det var en tärnmås. Synd på bild.

Nästa mål för kvällen är Danskön och Virgohamna, där Andrée, Fraenkel och Strindberg steg upp med ballongen Örnen.

Snöar gör det och blåser ganska så bra också.

Vi kommer dit på dagen 111 år efter deras uppstigning.

Tar naturligtvis också den klassiska bilden på platsen där de for iväg.

Samma vik fast 111 år tidigare.

Platsen där ballonghuset stod och lite rester som finns kvar, det mesta täckt av snö just nu.

Besökte även Smerensburg, en blåsig ö där holländska valfångare höll till 1614-1655. Lite rester fanns det kvar, ett minnesmärke och massor av drivved.

Åter till fartyget och vårt hem just nu.

och så kartan igen, där markeringen visar var vi kom ut ur isen.

Den globala nedkylningen

Vi sitter fortfarande fast i isen, har under natten tagit oss två sjömil tillsammans med Quest. Ibland med hjälp av dem och ibland fick de hjälp av lilla Origo. Fast då sov jag. Vi har tagit oss fram till det ryska fartyget som inte har lyckats laga sin motor ännu. Fendern som hänger kvar på Quest är ett minne från nattens äventyr då Origi knuffade på henne.

Lite bekymrade miner på bryggan.

Kapten Bertil kommunicerar.

Hur ska det här gå?

Här sitter vi.

 Några sälar och även vikvalar kommer upp i vakarna bakom fartyget, då och då. Gott om fågel är det också, här har vi åskådarläktaren. Inte så ofta de har sådan här underhållning. I den vaken framför fåglarna hoppade plötsligt en val rakt upp.

Ett till ryskt fartyg ser vi. Det ser ut att komma närmare.

Så här mycket is brukar det vara norr om 82:a breddgraden eller på väg till Nordpolen, inte så här långt söderut, vi är bara på 79,54 grader Nord. Kan det var den Globala nedkylningen som är på gång?

Inte mycket att göra, bara vänta. Via sattelittelefon hör PolarQuestkontoret av sig och undrar om de ska boka om flygbiljetterna för oss passagerare. Man kan ju alltid hoppas! Stannar gärna här.

Något ska man ju roa sig med och Annica tar till det mest extrema av oss, hon får tillåtelse att äntra masten och upp i korgen där.

Ser du några isbjörnar?

Inte många!

Vi andra får nöja oss med isbjörnsföredrag av Oacar, inte så illa det heller.

Varmt och torrt att stå på bryggan och spana. Ute snöar det ymnigt.

Det ryska fartyget Grigoriy Mikheev har kommit lite närmare.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer.