Asätare

Asätarna i det här området har en hel del kadaver att äta på.

De här bilderna är inget för de lite kräsmagade.

Att hitta en stor elefantsäl måste vara lycka för stormfåglarna.

Tänk att få köra in hela huvudet i härligheten och ta för sig.

Och få smaska i sig av det goda...Urk!

Ser ganska nöjd ut.

Här på bilden kan man se det som är lite speciellt med gruppen petrellfåglar som stormfågeln hör till. De har liksom en tub eller rör på näbben. Bakom pannan sitter en körtel som koncentrerar saltet ur de havsvatten som fågeln dricker och detta saltkoncentrat rinner ut ur de rörformiga näsöppningarna som en tår från näbben. De har liksom ett eget avsaltningsverk inbyggt.

En elefantsälarna är stor så här var det många som kalasade. Fast de stora fåglarna klarade inte av att samsas så de turades om.

Äta i lugn i ro är inte att tänka på, det är bäst att hålla ett öga på konkurrenterna.

Mums vilken godbit!

Livet som pingvin

Gruppbilden, ungefär som hos oss människor, inte alla som står stilla.

Ensam jag går...

Ibland bara står.

Möts ibland.

Samling vid fotbadet.

Vad de gör? Jag vet inte, kanske bara försöker bli lite smutsiga om magen.

Inga pingviner men lekande sälar.

När andra tar ett svalkande bad så tar elefantsälen ett sandbad.

Matning

När föräldrarna kommer tillbaka efter en lyckad fisketur så gäller det först och främst att hitta sin unge. Då hojtas och ropas det eftersom de känner igen varandra på lätet. Jag är dock lite tveksam om det är båda sidor som känner igen eller om det bara är föräldrarna som känner igen sin unge. Satt och iakttog  ungar och föräldrar och jag tyckte att det verkade bara vara föräldrarna.

Ungarna irrade runt lite hur som helst och tiggde av den de råkade på, men de vuxna kunde avvisa fel unge ganska så bryskt.

Jag satt ett tag på en tussockgrästuva och tittade och njöt, vet inte om pingvinungarna tog mig för en vuxen pingvin med min gula jacka för när jag sitter där och bara njuter av allt som händer runt omkring mig så hör jag ett litet "pick, pick pick" nerifrån stövlarna. Kikar ner och där står en liten unge och pickar på stöveln. Man blir helt varm om hjärtat vid ett sådant tillfälle. Vi hade ett sk. säkerhetsavstånd på fem meter som vi inte fick gå närmare djuren här, för att inte störa, men det visste inte pingvinerna om så de kom fram till oss.

När rätt unge hittat sin mamma eller pappa så började tiggandet. Ungen knackar på näbben.

Ger sig inte innan det ger resultat.

Till slut så ger det resultat och ungen blir mätt och nöjd.

På tal om matning så fick jag en fråga en gång då jag visade pingvinbilder. Då var det en person som frågade: Hur länge diar de? När jag svarade att de är ju fåglar så såg personen mest bara förvånad ut över att de inte diade.

St. Andrews Bay

Om Salisbury Plane kallas för pingvinmetropol så undrar jag var St. Andrews Bay då ska kallas. Här fanns det ungefär 500.000 pingviner.

Vi förde loggbok på resan och Mårten, en av mina medresenärer, tyckte att vi varje dag skulle kunna skriva: "Vaknade. Steg upp. Frukost. Kom iland. Hänfördes". Men när vi gjort den här landstigningen föreslog han en liten förändring, istället för hänfördes kunde vi byta ut det mot hänrycktes.

Pingviner, pingviner, pingviner överallt. Det verkligen vimlade av dem.

Massor av ungar på pingvindagiset.

Vem är du? Tycks ungen fråga mig.

När föräldrarna kommer tillbaka efter fisketuren, då gäller det att hitta tillbaka till sin unge. Eftersom de går efter lätet så är det ett fasligt oväsen på det här stället. De skriar och hojtar, verkar som om alla vill överrösta varandra.

De barnlösa pingvinerna och de utan någon partner är ute på friarstråt. Det är inte lätt att se vem som är hona eller hane av pingvinerna, men såg man en pingvin som var förföljd av några stycken så kunde man vara säker på att den första var en hona och de bakefter var uppvaktande herrar.

Om tycke uppstod så blev det lite intimare uppvaktning.

Man får inte visa sig alltför angelägen, det gäller att spela lite fjär.

Vandrar man en bit inåt land kommer vi till ett gäng som bara står där och väntar.

Vad de väntar på? Jo de väntar på att ruggningen ska bli klar. Här har det inte snöat utan det är fjädrar.

Det gäller att äta upp sig ordentligt innan de börjar rugga.

De ruggar en gång om året och det tar 3-4 veckor. Då det står och väntar på att fjädrarna ska falla av. Det krävs nog lite tålamod till det.

Elefantsälen han bara drömmer ljuvliga drömmar.

Fjäder i hatten

En pälssäl med fjäder i hatten.

Sover så skönt.

Kungspingvin med bra balans.

Fryser om tårna.

Stor slagskämpe med sårad stolthet.

Såg ni! Så här stor var fisken jag fångade.

Kan någon flytta på den där stenen.

Jag känner mig ganska mätt nu.