Valar och forskning

Vi har påbörjat vår hemresa.

Innan vi lämnar alla öar och platser här i den fantastiska antarktiska världen stannar vi till vid en Polsk forskningsstation.

Jag hade fler bilder från stället men ett gungande skepp och begynnande sjösjuka kan få en att göra konstiga saker som att formatera ett minneskort med bilder som inte är sparade.

Ute till havs, ser vi en morgon, hur det sprutar och blåser upp som från en fontän.

Vi förstår genast att vi fått påhälsning av valar.

Några knölvalar är det som följer oss en kort stund.

Jag vill ha den där klassiska bilden med stjärtfenen som reser sig upp. Det är inte lätt för man vet aldrig var de kommer upp efter nästa dyk.

Samma dag träffar vi också på några timglasdelfiner.

Nu är det bara öppet hav kvar innan vi så småningom kommer att sikta in Kap Horn.

Oväder

Det blåste en hel del den här dagen, pingvinerna kurade i grupper och de som varit iväg på jakt efter mat kämpade på i vinden.

Varför det finns en kryssled på ön, det vet jag inte men gissar att det härstammar från den tiden då det var säljakt eller så är det någon forskningsstation som satt upp dem.

Jaha! Då har jag tagit mig upp hit.

Men vad sjutton skulle jag egentligen hit upp att göra.

Sedan ljöd mistluren borta på Professorn. Den signalen betyder: Gå genast till gummibåtarna! Det var oväder på gång och det här var första gången under resan som vi blivit tvugna att avbryta en landstigning så nu måste det vara något ordentligt oväder på gång. 

Vinden ven och piskade på land men det var inget emot vad den åstadkom ute på havet. Väl i gummibåten, med kameran inpackad i vattentät väska och fastklamrad i alla tampar jag kom åt, började vi färden tillbaka till vår Pofessor. Vinden piskade upp vågor som stänkte över oss och det vattnet kändes mest som isbitar som skulle ha passat i kvällsdrinken istället. Kallt och vått var det, dessutom började det snöa rejält, eller var det någon som startat snökanonen. Jag tror att det inte bara var jag som var våt ända in på bara kroppen. Trots kläder som var anpassade för Antarktisbruk så räckte det inte till.

Där satt vi ett gäng och frös, blöta och ...nej jag ska inte skriva eländiga. För när jag tittade mig omkring på mina vänner i båten så önskade jag att jag kunde ta fram kameran. Över alla ansikten spred det sig ett stort leende. Det här var folk som älskade äventyr och var lyckliga.

Åter ombord fick vi veta att vinden ökat till 20 m/s.

Hård kuling och beskrivs i tabellen "Bryter kvistar, besvärligt gå över öppna ytor, vågors höjd och längd betydande, skumstrimmorna tätnar. Våghöjden blir 2-2,5 meter på öppet hav".

Yankee Harbour

Efter att ha både tittat och fotograferat leopardsälen så styrde vi kosan mot Yankee Harbour. Vädret var lite oroligt och det var lite besvärligt att komma iland bland alla isblock som samlats vid stranden och vågor som sköljde över stenarna där. Men iland kom vi.

Lite får man offra för en lyckad landstigning.

Ön är täckt med ett metertjockt lager av snö.

Professorn ligger där ute och väntar på oss och håller koll på vädret. Vi vet att om en signal ljuder från fartyget så ska vi som är i land, genast ta oss till gummibåtarna för att åka tillbaka. Än så länge har ingen signal ljudit.

De mindre isberg och isblock som ligger och skvalpar runt stranden har vågorna skapat fina mönster i.

Is till drinken.

Vinden ökar och vågorna plaskar genom isblocken.

Leopardsälen

Vi är på väg att göra en landstigning på Yankee Harbour då vi passerar ett större isflak där en lopardsäl ligger och vilar.

Vi stannar till med vår Zodiak för att försöka få lite bilder på den. De var inte så lätt för både isflaket och gummibåten gumgar åt olika håll och i de flesta försök att ta bilder så hamnar sälen bakom den döljande snön.

Att stå upp i en gungande gummibåt och försöka sikta in sig på motivet var inte så lätt här. Vädret var inte det lugnaste heller. Det verkar blåsa upp ordentligt.

För att alla i gummibåten ska få möjlighet att både se och fotografera så får man turas om att resa sig upp och att stå på knä. Då kan alla se samtidigt. Fast här ligger leopardsälen ganska högt upp på ett stort isflak och då vi gungar nedåt samtidigt som isflaket gungar uppåt så blir det inte myckt till sikt på sälen. Svårt att hålla kameran stilla också.

Så här ser den ganska godmodig ut.

Fast här ser den lite lömskare ut.

Jag tror att den börjar känna lite vittring av något ätbart. Kan det vara vi som retar smaklökarna?

Hallå! Jag ska bli far!

På Livingston Island samsas hakremspingvinerna och macaronipingvinerna om häckningsplatsen, men det är inte alltid som de håller sams.

Hallåååå! Har ni hört, jag ska bli pappa!!!

En fin upphöjd häckningsplats har det här paret lyckats skaffa sig.

Men vad tänker du göra? Det är våra stenar det här.

Stick, försvinn, låt bli våra stenar.

Macaronipingvinerna försvarar högljudt sitt stiliga bo, men se vad som händer bakom ryggen på dem. Där passar en annan pingvin på att stjäla en sten i lugn och ro.

På den här ön hade en ensam klipphopparpingvin tagit sig iland.

Nog kan de vara kaxiga och ilskna av sig, men den här som var alldeles ensam såg något förvirrad ut.

Hade den simmat lite fel. Den ska egentligen inte vara så här långt söderut.

Avslutar med en liten repris från 2009 så att ingen får problem i morgon. Klicka på länken här så finns det utförliga instruktioner.  Hur man firar Mor!

_______________________________________________________________________