Inte behövde vi räkna några fåglar

Bredvid vår tomt står en stor och ståtlig gran, tyvärr så verkar den ha gett upp all sin livskraft och stod nu där och såg så brun och ledsen ut.

Eftersom den står på allmänning, meddelade vi kommunen om att den såg ganska så död ut och dessutom började luta betänkligt mot vårt hus.

Två raska killar kom hit i går och konstaterade att våra farhågor om granens hälsotillstånd var helt riktig och några timmar senare återvände de med trädfällningsutrustning och började jobba.

De jobbade sig uppåt i granen och grenar föll som höstlöv till marken.

Högre och högre upp klättrade den modiga killen, man får inte ha höjdskräck i det yrket.

Fast han måste ha haft bra utsikt där uppe.

Han avverkade gren efter gren och till slut var han så högt upp att det var dags att ge sig på toppen.

Den började luta...

...mer...

...och mer...

...tills den gav upp och föll.

Sedan var det bara en stolpe kvar.

Dags för arboristen att ta sig ner och sedan fälla resten av stammen bit för bit.

Så nu står där en rejäl stubbe, sparad för  våra hackspettars skull. Det var väl snällt tänkt.

Blir inte så mycket fotograferande för mig nu, men dessa bilder kunde jag öppna fönstret och ta, fast fotot på stubben fixade maken som har lättare att gå än vad jag har.

Ännu ett år.

Ännu ett år har gått, ja inte ett kalenderår från januari till december  för jag kom lite i otakt. Fast det är ett år ändå.

Det började med att mina promenader fick avbrytas med att hitta en bänk att sitta ner och vila på. Ibland bestämmer kroppen för lite annat än vad huvudet och vad jag vill, då är det bara att lyda. Bänken jag hittade var bakom ett böjt träd vid Mälaren.

Så vi börjar med november 2020

Jag gick inte promenader så sällan som en gång i månaden, men det såg ungefär lika ut varje gång i samma månad. 

Men solig novemberdag fick jag sällskap av Ronja.

Sedan kom december och den var ganska mörk och dyster ...

...med fortsatt isolering och julfirande utomhus. Prinskorven fick bli grillkorv, det var en högt sagt annorlunda jul,  inte lika kul men mysigt blev det.

Så fick vi nytt år och i januari blev det ljusare för då kom snön. Inte så mycket först.

Men i februari då hade vi riktig vinter ett tag och Ronja var på besök.

Hade inte hundsällskap alla dagar, men tog med min glaskula ibland.

I mars var all snö borta, men Ronja på besök igen.

April kom och ljuset med den.

Maj och nu börjar det knoppas.

I juni är alla löv utslagna och någon har flyttat en bänk till trädet. Cykeln ser ut att vara en hyrcykel.

I juni var jag äntligen fullvaccinerad och kan börja träffa folk igen. Fast med förstånd, som min läkare sa.

I juli var bänken kvar men cykeln borta.

Augusti var varm och solig, i alla fall den här dagen.

I september börjar naturen ändra färg.

Och så är vi runt, oktober. Ronja var på besök igen och fick vara med under trädet. Hon hade inget emot att ta en paus där.

Glimtar av Tallinn

En något ovan känsla infann sig förra veckan. Vi åkte ut till Arlanda och skulle ut och flyga.

Eftersom Finnair nu finns på terminal 5 så kunde vi starta resan på Pontus in the air. Åker man med det bolaget brukar avresan annars ske från tvåan, den terminalen var nu stängd.

Här bjöds det bl.a på coq au vin. Gott var det.

Mätta och belåtna  kunde vi bege oss till gaten och där gällde det, munskydd på. Det blev ett genomgående tema på den här resan.

Vår resa till Tallinn kunde börja.

På flygplanet var det noga med munskydd. De som inte hade det ordentligt över näsan blev tillsagda att dra upp munskyddet. 

Vi hade mellanlandning i Helsingfors, där var betydligt mer med folk än på Arlanda och det kändes trångt eftersom stora delar av flygplatsen var avstängd. Passagerarna lotsades fram i långa led och delades upp med vaccinerade och ovaccinerade. Flest verkade vara vaccinerade, för det var ganska glest bland i de som lotsades in för att visa PCR-bevis. Vi fick visa vårt covidpass och kunde gå till gaten.

Till skillnad från Arlanda så hade nästan alla munskydd på. Eller mask, som nog är ett mer passande namn eftersom det täcker både mun och näsa.

Framme i Tallinn kunde vi se att vissa flygplan fick vila och var parkerade med tofflorna på och även de hade munskydd.

Vid incheckning på hotellet var de också noga med att få se vårt covidpass. Där fick vi ett armband som bevis på att vi var vaccinerade och det  måste vi visa för att få komma in till frukost och lounge. Dessutom var rummet förseglat för att visa att det var ordentligt städat och desinficerat.

Tydliga instruktioner för hissetiketten.

Även mask på.

Orsaken till vår lilla utflykt var att vi skulle till vår trevliga och duktiga tandläkare Jana. Blev ingen årlig kontroll av förklarliga skäl, utan mer vartannat års.

Men vi hade klarat oss bra ändå.

Ett vackert hösttallinn lockade till en promenad. 

Här behöver man inte tveka om var cyklisterna håller till. Ilsket röda markeringar visar var deras körfält är.

Ordentliga markeringar för övergångställen också.

Tallinn är inte överbelamrad av de där elsparkcyklarna. De fanns, men tror jag såg bara ett tiotal på vår promenad. Dessutom finns det parkeringsrutor för dem.

Trots att jag just nu har problem med att kunna ta ordentliga promenader så kom vi till gamla stan ändå. Där var det sig inte likt. Damerna som brukar stå vid stadsmuren och sälja sina stickade produkter var borta. Vår favorit gastropuben Clayhills hade slagit igen likaså flera andra restauranger. Många populära turistmatställen hade kvar sina uteserveringar och hade även utökat dem rejält. Ganska glest med turister var det också.

Men Pierres Chocolaterie fanns kvar och där slank vi in.

För att gotta oss åt deras helt underbart goda romrussinchoklad och tequilachoklad.

Halloween närmar sig och Tallinn förbereder sig. BUUU!!!  

Den här lite  skulpturen hittade jag på flygplatsen i Tallinn. Den bestod av mängder av knoppar, och mönstret som bildats där är avtryck av en mängd barnhänder.

I väntan på avgång slank vi in till  loungen, där  var det lite annorlunda. De små mackorna var förpackade i små burkar, vi slog oss ner framför brasan, visserligen en fuskvariant men ändå stämningsfull. Kändes nästan som om vi var på picknick.

Sedan åkte vi hem....

Dop och örn.

Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.

Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.

Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.

Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.

Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.

Hektor var lite  förundrad över vad som var på gång.

Dags för själva dopceremonin.

Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.

Hektor charmar prästen.

-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....

Då händer något ovanligt, en havsörn  svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå. 

Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.

Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!

Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.

Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.

Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.

Stolt mamma med lille Hektor.

Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.

Tog en liten tur i solen.

Solen sken och vi tog en liten tur, och hamnade nästan i filmens värld. Ute på Ekerö står en ovanligt fin busskur.

Har man sett TV-serien "Tillbaka till Aidensfield" så känner man igen ortsnamnen på den här busskuren och även Harry Potterfantaster kan känna igen sig eftersom den även varit med i dessa filmer.

Hans Christiansen är ordförande i väg- och tomtägarföreningen i Älvnäs.  När en busskur i området skulle rustas upp kom han med förslaget att skapa en replika av kuren vid Goathlands tågstation i England.