Nu drar vi.....

Dags att lämna Ångermanland och dra vidare.

Vaknade till en dimmig morgon, såg nästan ut som om någon rivit HögaKustenbron under natten, för av den syntes inte ett spår.

Så illa var det inte som tur var för vi skulle köra över den och det fungerade alldeles utmärkt. Resan gick lite söderöver och någonstans på vägen såg vi dessa lite ovanliga hus. Jag tror att det är i Timrå. På håll såg husen ut som om de låg utefter berget. Synvilla förståss,  men nog ser de lite ovanliga ut.

I Stavre hittade jag några hus som tänkte gå och bada.  Dimman hade gett med sig och nu värmde solen istället så det var verkligen badväder.

Såg inte många vilda djur på den här resan, så det gäller att passa på då de visar sig.

Ett till vildt djur. Tittar man noga så är det t.o.m två.

Rallarrosen, vild även den.

 Östersund kom vi så till.

Natruligtvis var jag tvungen att leta efter Storsjöodjuret, tror jag hittade det. Fast det kanske bara är en båt.....men med lite fantasi så......!

Vi letade oss fram till Frösö kyrka.

Frösöblomster.

Kom så till dagens resmål som var Åre.

Fjällgården där vi ska bo. Ett trevligt ställe med personligt bemötande. Små rum, nog de minsta hotellrum jag bott i, och restaurangen var tyvärr sommarstängd. Men som sagt mycket trevligt.

Bor du på Fjällgården så ingår resor med Bergbanan i boendet.

Ett kul sätt att ta sig ner till byn och även upp igen.

Lite enklare med Bergbanan än att susa fram i downhillspåret.

Nämforsen

I dag har vi tänkt oss att besöka Nämforsen, länge sedan jag var där senast så det ska bli kul att komma dit igen.

Även från Väja som vi passerar på vägen har jag en massa minnen från mina tidiga år, men mest från att där luktade det så illa. Där luktar det av det där som inte rimmar på skit. En annan minnesregel var visst, sulfat luktar inte mat. Altså det är sulfat som stinker.

I Solefteå upptäcker vi att det finns en hoppbacke högt uppe på berget så vi åker upp för att se om utsikten över stan är bra därifrån.

Den kan man gå upp i så vi klättrar upp. Jag är väl inte direkt höjdrädd men nog sög det till en hel del i magen när jag kom dit upp. Högt var det men utsikten var god. Hela stan låg för våra fötter.

Vi åker över Faxälven.

Järnvägsbron i Forsmo liknar ett mekanobygge, men det här verkar vara ett stadigt bygge.

Solefteå kallas för nipornas stad, och även utefter hela Ångermanälven kan man se dessa nipor.

Den hängbron kändes ganska så smal och osäker ...

...men den var även framkommlig med bil. Bara inte en för bred bil.

 Så var vi framme vid Nämforsen som ligger vid Näsåker. Från Näsåker har jag ett ganska så starkt barndomsminne. Det var midsommar och mina föräldrar passade på att extraknäcka i Näsåker med att sälja glass och varm korv. Den helgen som jag kommer ihåg var det väldigt varmt och kolsyreisen som man hade på den tiden, för att hålla glassen kall, den smälte och glassen likaså. När den sen blev frusen igen gick den inte att sälja så jag och min bror fick äta så mycket glass vi ville och det gjorde jag. Sedan åt jag inte glass på 15 år.

Men här vid Nämforsen finns det minnen från bra mycket längre tillbaka i tiden. Det finns mängder med hällristningar.

 Här och i närliggande områden finns det ungefär 2.300 ristningar. Man tror att de äldsta gjordes för omkring 4.000 år f.Kr.

Vid kraftverket var det inte lätt att hålla kameralinsen torr, det forsade och fräste eftersom slussarna var öppna.

På andra sidan om kraftverket och bron flöt älven lungt och stilla.

Det fanns något som vi såg så gott som överallt där vi åkte fram på den här semesterresan och det var LOPPIS. Tror att varenda liten by och samhälle hade minst en loppis. Skyltar om det såg jag överallt. Undrar vem som handlar på alla dessa.

Även vi hamnade lite ofrivillgit på en loppis i Edsele, fast vi handlade inget utan slank in för en fika och det ångrade vi inte. Hembakt tunnbröd med ost och skinka, bredda medans vi väntade det smakade mums.

Sedan gick vägen hemmåt.....nja inte riktigt hemmåt förståss utan tillbaka till Björkudden där vi visste att en god måltid väntade oss till kvällen.

Högakustenleden

Högakustenleden lät som ett fint alternativ istället för att köra ute på E4. Här slingrade sig vägen fram mellan hus och vikar.

Inte så konstigt att den här sträckan har blivit utsedd till Världsarvsväg.

Många gamla fina hus passerade vi förbi. Var lite frestande att räta upp i den här bilden men det lutade på riktigt, inte jag som höll kameran på sniskan.

Sommaridyll.

Vid båten över till Högbonden var det trångt som på Sergels torg och inte en susning att kunna parkera bilen för att gå runt och titta eller fota, så vi fortsatte till Mannaminne. Här är man väldigt tydlig med sina öppettider. Jag har sett den här texten förut men inte utskuren i trä.

Mannaminne är ett slags friluftsmuseum skapat av konstnären Anders Åberg. Enklast beskrivet med några citat från besökare.

Här finns ett 50-tal byggnader av alla de slag, det finns bl.a en ungersk bondgård, en kinesisk paviljong och det här huset som ser ut som en kyrka men är ett kustmuseum.

Det finns en del transportmedel också, som ett Drakenflygplan och båtar och en spårvagn från Norrköping.

Det finns även hel del fotografer med olika stilar.

Man kan också kolla hur vädret är fast på norska då.

Vi tog en fika här men om det inte vore för att vi stöttade verksamheten så var det inte prisvärt. Synd på en sådan här fin väg att det inte finns fler ställen att ta en fikapaus på. En bensträckare blev det vid Nora kyrka och en liten titt på de kvarvarande kyrkstallarna.

Bra med så här vackra vägsträckor för då stannar man lite då och då för att titta. Som här vid Draged och Norafjäden. Namnet Draged härstammar troligtvis från att man här drog båtarna över en landtunga med hjälp av hästar för att komma ut och fiska strömming.

 Nu var vi inte långt från vårt natthärbärge så vi återvände dit för en eftermiddagsfika med kaffe och jordgubbsbakelse.

Efter middagen tog vi en promenad i omgivningen.

Min man fångade solen åt mig.

Av Eva på Björkudden fick vi förklaring till varför det står en massa stolpar i älven och varför det ligger spillvirke i en vik. Där har det legat ett sågverk förr i tiden, det var byggt på pålar ute i vattnet.

Innan sängdags satt det fint med en liten G and T i  baren.

Har ni vägarna åt det här hållet så kan jag rekomendera Björkuddens hotell, där blir du väl omhändertagen. De tillhör kedjan Petit hotel, "De små hotellen med de stora köken" och det stämde här för maten var verkligen god och vällagad. Jag fick dessutom en känsla av att Eva jobbade nästan dygnet runt.

Sandöbron, Skuleberget och en fyr.

Det första på agendan i dag var att gå ut och fota Högakustenbron så att jag slapp få med den  busken som skymde lite utanför vårt fönster. Solen var uppe före mig och det såg ut att bli en fin dag.

Träffade på en björn också, otur att den inte var riktig.

Dagens tur skulle gå ändå mera norrut men först kände vi oss tvungna att ta en tur över bron, det var översyn på gång så ett körfält var avstängt.

För att komma norrut igen så tog vi svängen över Sandöbron, inte någon turistmagnet numera. Lite synd för den är charmigare men Westerlunds konditori är kvar, men den uppstoppade björnen såg jag inte till.

Bron måste förevigas.

Åker man över bron och sedan svänger ner till Svanön så blir det en annan lite annorlunda vinkel.

Nästa stopp var för tankning i Ullånger och där har de en annan lite ovanligare sevärdhet. Nog den största galge jag sett.

När jag var liten och åkte på semester med mina föräldrar upp till mormor och morfar i Lappland, då var ett obligatoriskt stopp vid Skuleberget. Jag tjatade varje gång om att få klättra upp till grottan, men varje gång så sa mamma att jag var för liten. Min storebror fick gå dit men jag blev aldrig tillräckligt stor. Första gången jag åkte upp till Lappland på egen hand så tog jag tillfället i akt och gjorde bestigningen. Vägen upp var ganska brant och högt uppe var det bara några rep och kättingar att klamra sig fast i men det kändes bra att ha fått besegra berget.

Numera finns det en linbana på baksidan av berget som tar en upp till toppen, i år nöjde jag mig med att fota utsikten från vägen där på baksidan.

När man ser Skuleberget så förstår man alla skrönor om rövare och annat som hållit till där. Vissa berättelser  lär dessutom vara sanna men det var nog i Skuleskogen rövarna gömde sig. Grottan syns som en mörk fläck strax ovanför trädtopparna till vänster i bild.

Nu avstod jag från att gå upp till grottan, såg att det var byggt både trappor och ledstänger. Kändes inte som någon utmaning längre.

Dessutom klättrar alla åldrar på Skuleberget numera, även små barn och mamma är med och fotar....nya tider!

För en tid sedan la jag ut en bild här i bloggen och frågade om det var någon som visste var jag varit och det var det. Vi var inte så långt ifrån den platsen så det föll sig naturligt att åka dit för att se det igen. På vägen ut mot kusten träffade vi på något trevligt. Det doftade gott och tänk att få en hel tunna med de här läckerheterna.

Visst ser det smaskigt ut!

Lite tunnbröd, mandelpotatis och lök så skulle man kunna ha en stor fest där på bryggan för det fanns massor av tunnor med surströmming där.

Fin utsikt därifrån också. Skagshamn heter platsen om någon blir sugen att vara med.

 Till slut nådde vi dagens mål, det låg mycket längre bort än vad jag hade trott men vid Skagsuddens fyr såg det sig ganska likt ut. Här är det 50 år mellan bilderna. Vägen har fått asfalt och ett stort garage har byggts till, lite mindre antal spröt på fyren men annars ganska lika. Träden har växt en hel del.

Stengubben som kallades Korgubben hade också blivit flyttad. Den klippan som han står på, på den äldre bilden, det är egentligen den som kallas Korgubben. Där stod man förr och spanade om  strömmingen hade gått till. I lugnt väder kunde man se det på krusningen på havet och att måsarna samlades där.

Numera hittar man gubben på baksidan av fyren. Tror att jag lyckades få en bild på samma plats av skäret ute till havs att dömma.

Nu fanns det också en liten minifyr på baksidan av fyren, vet inte varför men den var ganska gullig.

Trevligt och fint ställe med mycket skärgårdskänsla där ute vid Skagsudden.

Ro-full plats!

Så var det dags för ett vägval, ska vi vidare norrut eller söderut.

Eftersom vi hade packningen kvar på Björkudden och två nätter till inbokade och maten var väldigt god där så valde vi att ta Högakustenleden tillbaka, men mer om det i nästa inlägg.

Att söka sina rötter. Extra viktigt om man heter Roth.

Tanken med den här semestertrippen var lite att få komma till mina barndomstrakter. Bodde i Ångermanland då och har många minnen därifrån.

Första platsen var Flo som numera tydligen heter Österflo. Vi kom till Långsele först, och jag är osäker på om jag skulle ha hittat rätta vägen till platsen vi flyttade ifrån 1953, utan GPS. Flo ligger vid Faxälven och på den tiden fanns det en hängbro som gick över älven, det var ett spännande äventyr att gå över den.

 Vår GPS klarade bra av att visa vägen och överraskningnen var stor då jag såg vårt gamla hus. Det är nästan 60 år mellan dessa två bilder. På den övre sitter jag och min bror på trappen till min pappas butik. Jag minns det så väl för vi hade nyligen fått en hundvalp. En liten tax som vi döpte till Sickan, inte så lätt att se henne men hon sitter i min brors famn. Något förändrat var huset och jag ser att grusvägen numera har fått asfalt och  även blivit breddad.

Närmaste grannens gård fanns kvar men såg övergivet och ganska förfallet ut. Där bodde våra lekkamrater Gertrud och Gunhild Stolpe. Det roligaste minnet därifrån var nog då jag fick gå ner med äggskalen och ge till deras höns. Det var därifrån jag fick min önskan om att bli bondmora när jag blev stor, jag tror att den drömmen lever kvar än. Får väl se vad det blir av mig då jag blir stor. Ett starkt men mera obehagligt minne är  från deras utedass då dragkjedjan i mina byxor hade hakat upp sig. Var inte så roligt att traska hem då.  Tittar man noga på den övre bilden så ser man oss ungar komma pulsandes i snön upp mot vårt hus.

En annan lekkamrat bodde i det här huset, Åsa Edblad har jag för mig att hon hette. Det huset hade också genomgått en hel del förändringar. På den övre bilden är det, det högra huset. Hade varit kul att ha haft de gamla bilderna med på resan men så långt tänkte jag inte. Kul hade också varit att få samma vinkel på motiven men jag tror inte de nya ägarna hade uppskattat att jag trampade omkring på deras tomt för att leta rätta vinklar.

Till Ivar uppe i backen gick vi för att hämta mjölken, det var min brors jobb. Ivars mjölkpall ses till höger på den övre bilden och hans ladugård kan skymtas på det gamla kortet uppe i vänstra hörnet. Den ser sig ganska lik ut fortfarande.

Massor av minnen kom förståss upp till ytan när jag var här i Flo. Minns den gången jag smet ut för att såga ved. Jag hade vattkoppor och fick inte gå ut och såga ved fick jag inte heller göra, men det var ju så kul. Pappa upptäckte mig men han hämtade kameran istället för att skälla ut mig.

Kommer också ihåg alla våra utflykter både på sommaren och på vintern. Min spjuver till storebror kunde inte låta bli att spexa framför kameran. Jag står bakom honom och framför min mamma. Min pappa är den med vit anorack.

Så kommer jag naturligtvis ihåg alla mina vänner och undrar så vart de tagit vägen.  Här har vi några av gänget samlat i björkbacken. Är det någon som händelsevis kikar in här och känner igen sig eller känner igen någon på bilden så hör av er. Jag hette Margareta Roth då.

Sedan flyttade vi till Lökom, det ligger vid Ångermanälven lite öster om Solefteå. Lökom betyder "Platsen där det är blött". Det var det i dag också. Där fanns det ingen hängbro över älven utan man fick åka färja. Även där hittade jag vårt gamla hus.Här i Lökom började jag skolan. Skolan letade jag men kunde inte hitta och tyckte det var konstigt att minnet svek mig men fick förklaringen senare då jag hittade en sida på Facebook om Lökom. Där fick jag veta att skolan var flyttade till Norrtälje.

Även järnvägsstationen, som låg på andra sidan vägen till vårt hus, var riven. Där på lastkajen lärde jag mig att cykla.

Bensinpumpen, en sådan där av den gamla sorten med ett handtag som man pumpade upp bensinen med, var borta. bara sockeln fanns kvar.

 Gissar att något hade hänt med pappas kamera för från den här tiden finns det inga bilder. Inga som han hade tagit i alla fall. Men jag har några få bilder som en av traktens tidningsfotogafer tog vid en luciafest i hembyggdsgården. Jag fick vara ängel i luciatåget. Tror att jag var så gripen av stundens allvar så jag glömde bort att gå sakta och skrida fram. Här böjer sig min pappa fram och ber mig att gå lite saktare.

Men är man bara sex år så kanske man gör lite som man vill, vilket resulterade i att jag kom upp på scenen allra först och ensam. Då togs den här bilden. Den är egentligen i svartvitt men någon lokal konstnär har målat den för hand.

 Huset som vi bodde i stod tommt och övergivet, såg ganska förfallet ut. Jag upptäckte att dörren stod på glänt så vi gick in. Av butiken på nedre botten var det inget kvar men övervåningen var sig ganska lik även om det var i stort reparationsbehov. Där bord och stolar står, där hade vi vår kökssoffa. Lite konstigt att gå in för det såg ut som senaste hyresgästen stängt dörren och kastat nyckeln. T.o.m brödfatet stod framme.

Inte mycket som var sig likt i den byn och jag kommer inte ihåg  mina kamraters namn ens. Vi Lämnade ett regningt Lökom åkte vidare till nästa by.

Då hade vi flyttat till Sand som ligger nära Forsmo. Här är huset som vi bodde i då. Tittar man noga på husfasaden så kan man fortfarande se att där stått Koperativa.

Även Sand ligger vid Ångermanälven. Där nedanför nipan brukade vi bada men det blev inte så långa dopp. Det var kallt i vattnet men älven är vacker.

Tänk så litet allt blir då man återkommer efter så många år. Backen bort i vägen tyckte jag då var väldigt brant, speciellt då man cyklade dit och sedan susade nedför den i full fart.

 Cafet var också ett minne blott. Här brukade traktens ungdommar hänga och även vi som inte nått upp till ungdomsåren var ofta där.

För att komma till min skola som låg på andra sidan älven i Ed var jag tvungen att gå över den  här bron. Jag minns hur rädd jag var då de stora lastbilarna kom och stod då tryckt med ryggen mot broräcket. Trodde att det var fntasier i en 6-7 årings hjärna, men såg nu att den var smal. Har ett minne då jag och min kamrat var på andra sidan bron och plockade hallon. På vägen hem mötte vi en tant som vi inte kände men på landet hälsar man på alla så vi knixade och neg och hälsadse God dag på henne. Sedan tänkte vi till riktigt ordentligt och sa " Tänk om vi bodde i Stockholm, då skulle vi få niga hela tiden".

Många minnen väcktes från den här tiden uppe i Ångermanland, därefter flyttade vi till Forsmark i Uppland. Där fick jag veta av min fröken att det heter inte Jo utan Ja. Sedan skulle hon ha mig att visa de andra barnen hur man åkte skidor i en backe, konstigt tyckte jag det är väl bara att åka  det.

Nog med bardomsminnen, långt blev det men det var också många minnen. Den här natten visste vi var vi skulle sova och behövde inte bli oroliga för att få en säng till natten, även mat visste vi att det vankades. Väldigt god mat dessutom.

Här ska vi sova i natt. Björkudden vid HögaKusten.

Maffig utsikt hade vi över HögaKusten bron, från fönstret på vårt rum.

Jag var tvungen att hålla mig vaken länge så att jag skulle få en kvällsbild också. Sent blir det eftersom det var ljust väldigt länge.