11. Two Oceans Aqvarium.

Något man inte bör missa när man är i Kapstaden är Two Oceans Aqvarium. Hade inga speciellt höga förväntningar då vi gick dit, har ju varit på  på Skansen-Akvariet och blev väl inte direkt överväldigad där.

Tittade runt lite  på de olika akvarierna som var i början. Visst det var ganska stora och vackra med alla färger.

Spännande fiskar som man knappt upptäckte eftersom de maskerade sig så bra.

Underliga djur och...

...hästar till havs.

Smakfulla djur.

De har även lite pingviner här, många är sådana som de tagit hand om när de varit skadade eller drabbats av oljespill.

Hittade även en utställning om vilken skada allt skräp som hamnar i havet gör. Såg en bild som fick mig att minnas den pälssäl som jag såg i Antarktis med ett plastband runt nacken och som växt in i huden. Pälssäl 

De hade en liknande bild här på Akvariet.  Även den här med all plast kan man få sig en tankeställare av. Det lär vara en fisk under all plast.

Hitintills så tyckte jag det var fint och ett mycket välgjort och vackert akvarium, inte så mycket mer... men så kom jag ner till det riktigt stora akvariet, och då menar jag stort. Det största jag någonsin sett. Där växte klep, stora som tallar och fiskarna som simmade runt var inte bara stora, de var mer än stora. Bilderna gör inte storleken riktig rättvisa, men den innehåller 800.000 liter havsvatten. Vattnet pumpas in från hamnen. Jag lät städaren vara med på bild så man kan se lite av hur stort här är.

Här hade jag kunnat sitta länge och bara njuta, vacker musik på alldeles lagom volym spelades, så att sitta ner och titta på fiskarna och lyssna på musiken kändes som en mjuk meditation.

Sydafrikas nationalfisk är Galjoen. Den är rödlistad eftersom den varit överfiskad och på väg att försvinna. Fritidsfiskare får bara fånga två fiskar per dag och de får inte sälja dem. Den lite mörkgrå fisken under de tre stora silverskimrande är en galjoen.

I nästa stora akvarium var det hajar.  Stora farliga fiskar som man kan bli skrämd av.

Bäst att avlägsna sig från dessa farliga djur, innan man själv hamnar på bild med en farlig haj.

En god måltid  i skuggan under ett parasoll, ett glas vitt vin och hummer därtill smakade bra.

Glöm inte bort att ta del av varningen vid vinbutiken, alkoholkonsumtion är farligt.

10. Kirstenbosch Botaniska trädgården

Ett besök i en trädgård, kan det vara något? Jag var väl lite tveksam till det besöket, hade gärna skippat det för att stanna längre hos pingvinerna men fördomar sätts ibland på sin spets. Det här är ingen vanlig liten villaträdgård. Trädgården är på 500 hektar och har över 7.000 olika sydafrikanska växter.

Trädgården anlades 1913 och är man bara det allra minsta naturintresserad så är ett besök här givande. Den blev dessutom förklarad som ett av världsarven år 2004.

Det är lummigt och grönt i parken och vi beundrar mängder med växter, som den här kottepalmen Cycad som bevisligen fanns redan på dinosauriernas tid. Beviset är i form av fosiler.

Det finns inte bara växter här, lite varstans kan man råka på lite vilda djur som den här pärlhönemamman med sina kycklingar.

 Jag trodde att  det här paret var ute på picknick med sin tama sköldpadda.

Men den var inte alls tam utan levde här i trädgården, den var kanske inte så snabb som en motordriven gräsklippare men jag såg att den betade av gräset ganska så snabbt ändå. Man t.o.m ser på bilden ovan att det är ett spår i gräset där den betat sig fram.

 Även lite små och mindre trevliga djur bodde här.

Fast deras hem är desto vackrare.

Via en vacker kamferallé lämnade vi parken.

Vi for till vårt tillfälliga hem på Cape Grace där pälssälarna lustfullt simmade i hamnbassängen.

Och fartygen fortsattes att renoveras.

På återhörande och då ska vi gå på Two Oceans Aqvarium i Kapstaden.

8. Stormarnas udde.

Vår utfärd går vidare och på väg mot Godahoppsudden träffar vi på några strutsar, måste erkänna att det är lite ovant att se dem med havet som bakgrund. Honan är lite brungrå till färgen.

Hanen är svart och vit. Jag hade tidigare hört historien om hur strutsen stoppar huvudet i sanden och då tror de att de inte syns, men jag visste inte att de var så nyfikna av sig att de även kikade upp ur sanden.

Målet nu är Godahoppsudden. År 1487 lämnade Bartolomeus Dias Lisabon med tre skepp och seglade iväg. Kan anta att de kände sig ganska stolta då de passerade den stenpelare som rests på den sydligaste platsen dit portugiser tidigare lyckats ta sig, de fortsatte sin färd söderut och det bar sig inte bättre än att de hamnade i en fruktansvärd storm som blåste dem söderut i 13 dagar. När stormen mojnat styrde Dias kosan österut för att vad han trodde nå Afrikas västkust, men inget land dök upp utan bara tomma havet, då styrde han norrut och nådde Bahia de Vaquieros, som ligger ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden. De hade förstås inga sjökort och Dias visste inte att han rundat udden. Efter vissa incidenter med befolkningen så började besättningen tröttna och vägrade att vara med på Dias tankar på att fortsätta färden för att nå till Indien. De övertalade Dias att återvända till Portugal. På återvägen upptäckte Dias udden och döpte den till "Stormarnas udde" efter de stormar han råkat ut för. De återvände i alla fall till Portugal och berättade för den portugisiske kungen vad de upptäckt. Kungen tyckte att Stormarnas udde inte var något bra namn och beslutade att döpa den till Godahoppsudden eftersom det nu fanns gott hopp om att hitta vägen till Indien.

Så här såg udden ut då vi var där, ser inte så stormigt ut den här soliga dagen.

Men jag kan föreställa mig hur det är en riktigt blåsig dag, med tanke på hur det en stilla dag, ser ut på skäret där skarvarna håller till.

Vågorna slog ganska så högt även i dag.

Många rev som kan ställa till problem, ser det också ut att finnas.

Alla ville fotografera sig vid skylten för att bevisa att de verkligen varit här. Jag stod länge och väntade att det skulle bli tomt vid skylten, lyckades till slut men insåg att bilden gjorde sig nog bättre med någon människa med på den.  Själv så visste jag att jag varit där så någon bild på mig själv vid skylten avstod jag från...:)

Vid lunchpausen träffade jag på en vilande gorilla.

Kanske bara min fantasi som skenade men nog ser stenbumligen ut som en gorilla som ligger där och beskådar omgivningen.

7. Cape point.

Nu ska vi  besöka de sydligaste delarna av Capehalvön.  På slingriga vägar tar vi oss fram utefter kusten.

Stannar till för en bensträckare där vi har en fantastisk vy över Hout Bay.

Vägen vi ska fortsätta åka på syns där uppe i klyftan som sprängts fram i berget.

Vi fortsätter färden.

Efter lite möten med babianer är vi framme vid dagens första mål. Cape Point.

De flesta har väl hört talats om "Den flygande holländaren" (Flying dutchman). Ett legendariskt spökskepp som flera gånger ska ha försökt runda Godahoppsudden. Kapten Vanderdecken lär ha svurit på att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen var emot honom. Gud tolererade inte en sådan hädelse uten dömde kaptenen och han skepp att intill domedagen segla på världshaven.

 Som tur är ska vi inte segla med det skeppet, utan det är bergbanan upp till Cape Point som döpts efter det fartyget.

Bergbanan tar oss högt upp men vill man beskåda utsikten uppe vid fyren så är det ganska många trappsteg kvar att klättra upp.

Trött?...Jag? Nejdå, jag ville bara stanna till och beundra utsikten och ta lite bilder på hur vackert det är här...:)....PUST!!!

Här uppe vid fyren ser båtarna ut som små barkbåtar nere i havet. Det är 8.360 km till sydpolen härifrån.

Kan föreställa mig hur det är här en stormig dag. I dag har vi solsken och vackert väder men ändå så blåser det ganska så kraftigt här upp. Ser hur havet brusar vid reven. Bakom berget där nere är den nya fyren byggd.

På den här bilden ser man den som en liten vit prick.

Och där uppe har vi den gamla fyren.

Härliga vita sandstränder alldeles folktomma, viken där nere kallas för Dias Beach och vägen som försvinner iväg bakom berget leder till Godahoppsudden.

I dag sparar jag på stegen och tar "Flying dutchman" ner till parkeringen. Där nere får man passa sig för babianerna, de är ganska närgångna och fräcka. Har du något ätbart så är de genast framme och knycker det. Fast i dag är de tydligen någon annanstans för vi ser inte en enda här.

Nästa delmål i dag är Godahoppsudden.

6. Bo-Kaap, District six och Township

Många vi träffade på i Kapstaden uppmande oss att göra ett besök i Township, inte på egen hand förstås utan med en guide, så lydiga turister som vi är så bokade vi in en tripp dit. Resan började i den mycket färggranna delen av staden som kallas för Bo-Kaap och ligger på sluttningen till Signal Hill (baken av Det liggande lejonet). Hit flyttade frisläppta slavar.

Jag lovar, jag har inte förstärkt färgerna, det är så här färggrant. Vår guide Jinka visade oss runt och berättade historien om området.

Vi hade hört flera versioner om hur det kom sig att husen hade så rikliga färger men Jinkas version var nog den roligaste. Han berättade att de fick en del av lönen i alkohol och kom hem tämligen på lyran, då var det lite svårt att hitta till rätt hus. För att inte missförstånd skulle uppstå och att man hamnade i fel hus och fel säng så målades husen i olika grälla färger. Nu var det inga problem att hitta hem.

En annan berättelse om färgerna var att slavarna fick bara bära gråa kläder och när de nu fick egna hus tog de skadan igen och målade sina hus så här färgrikt.

De flesta och så stor del som 90% av befolkningen i det här området är muslimer. Det beror på att merparten av de slavar som Holländarna förde över hit kom från Indonesien, Sri Lanka, Malaysia och Indien och de var muslimer. Därför finns det också flera moskeer i området.

En tredje version av hur det blev så färgrikt var att det var en del av frigörelsen, nu fick man bestämma själv och då målade man i de färger man tyckte om.

Här hade jag kunnat vandra runt med kameran hela dagen.

Vi far vidare till ett område som ligger längre ner i staden, den kallas för "District Six". Då Nationalistpartiet kom till makten år 1948 klassificerades alla områden efter raser och som en del av detta bestämdes att det att District six skulle rivas eftersom det var ett område för svarta och färgade. Här skulle bara vita få bo.  Många protesterade men det hjälpte föga, 1965 kom stora bulldozer och mejade ner allt. Över 60 000 innevånare blev hemlösa.  Numera ser området ut så här, kullar och backar är inte naturliga utan det är raserade hus och människors tillhörigheter som de inte kunde eller hann ta med sig.

Det enda som de inte revs var kyrkor och moskeer.

Så här såg det ut innan.

och här är samma gata som det ser ut i dag.

Vi far vidare mot Langa, det är en bosättning som ligger lite längre utanför själv staden. Det är den äldsta av Kapstadens förorter. På väg dit ut berättar Jinka om hur uppdelningen vita, färgade och svarta definerades och indelades. Hur de gick till väga för att bedömma om man var svart eller färgad, bl.a hur bredden på näsan mättes. En variant hur man  fastställde ras var att sätta en penna i håret och sedan be personen böja sig frammåt, satt pennan kvar var man svart.

Langa är mest känd för att vara platsen för mycket motstånd mot apartheis. Många människor dödades här den 21 mars 1960, samma dag som Sharpevillemassakern ägde rum.

Här är bebyggelsen mycket blandad men mest med riktiga hus.

Men även många enklare bostäder finns det här.

 Jinka berättar och visar på minnesmonument hur folk bodde här förr.

Han berättade även om hur skolbarn skjutits ihjäl vid en fredlig demonstration mot att regeringen ville införa africaans som ett enhetligt språk i skolorna.

Efter den historielektionen far vi upp på motorvägen igen för att ta oss ändå längre ut från staden. Nu ska vi till Township. Här är bostäderna mycket enklare och här bör man inte gå runt på egen hand om man är vit. Området är enormt och vi ser redan från motorvägen att det ser mycket enkelt ut. Här bor ungefär 1,5 miljoner människor.

 Vi blir mottagna med sång och dans vid Ilso Care center. Ni ser huset bakom sångarna.

Många barn har också kommit för att både se på oss och även lyssna på sången.

 Några av dem är lite blyga.

 Andra spexar glatt framför kameran och vill väldigt gärna vara med på bild.

Vi välkomnas in i huset där hjälpverksamheten håller till, det är inget stort hus men gästfriheten är desto större. Vi får höra hur de hjälper till i området med att ta hand om barn som blivit övergiva eller där föräldrarna är sjuka. Även information till kvinnor om bröstcancer och hur man ska skydda sig mot AIDS tillhandahåller de.

Efter informationen tar vi en gemensam promenad runt i området. Vi är inte så många bara sex vuxna och två barn så vi väcker inte så stor uppståndelse men är man vit i det här orådet så sticker man ändå ut en hel del.

Husen är mycket enkla, el finns indraget men vatten får man hämta ute och toaletterna ligger på rad där tjugo familjer får dela på en toalett. Inte tjugo personer utan tjugo familjer. Kan bara tänka mig hur kön ser ut där på morgnarna. Här är en av vattenstationerna och även en rad av toaletter.

 Följ med på vår promenad.

I det här huset bor det en kvinna som försörjer sin familj med att sälja små chipspåsar för en rand styck (en rand är ca en krona). Jag hade en femma i fickan så det blev fem påsar. Påsen med chips hänger där på väggen, under fönstret.

Mr. Bumper säljer resevdelar till bilar.

Tvätten sköter man ute vid gatan.

Här doftade det gott, tyvärr hann vi inte stanna och äta.

Frisersalongen och skoreparatören har stängt i dag, annars håller de till i den här containern.

Även matbutiken är inredd i en container.

De flesta hus som vi promenerar förbi är mycket enkla.

Men det byggs även lite finare hus här, det finns ett hjälpprojekt där man ibland får spara ihop till hälften av kostnaden och staten skjuter till resten, andra kan få mer hjälp. Det bedöms från fall till fall.

Måste bli enormt varmt på sommaren i dessa plåtskjul och kallt på nätterna om vintern så jag hoppas att fler kan få bo så här.

Jag trodde att man samlade ihop byggmaterialet till de skjulliknande byggnaderna men även till dessa finns det mesta att köpa.

Kontrasterna är stora mot den stora stadens skyskrapor, visserligen gör sig de här husen bättre på bild, men nog vore det önskvärt om alla kunde få bo lite bekvämare.

Vårt besök i verkligheten för många männsikor går mot sitt slut och vi kliver in i bilen igen och vinkar farväl till folk....

...och hundar.

 Hej då!