Grisskärt.

Så grisiga men så söta.

Puss mamma.

Smutsig men glad ändå.

Hörde att det var bra för magen med lite lera.

Titta mamma, vad jag hittade.

Kom nu ungar, lunchen är serverad.

Hej! Vill du titta på mina barn?

Jippi! Vi får besök!

Inte så stor ännu, men med en glad knorr på svansen.

Orkneylandskap och skogen.

Det finns inte så överdrivet mycket skog på Orkneyöarna, egentligen så finns det nog inget som vi kallar för skog, men det är inte helt trädlöst. Vår busschaufför, i en av dagarna, berättade att den enda skog som finns är just den här.

Fast skogen här är ändå inte större än vad vi skulle kallat för en större park.

Med utsikt över skogen ligger det ett fint hus.

Den skogen är inte stor så man får skynda sig på för att hinna få med den på bild. Huset ovanför skogen ligger med fin utsikt och det ser fint ut.

Det var hela skogen, man får vara snabb om man ska hinna fota den.

I dalen nedanför skogen, där korna betar, är det vackert nere vid sjön.

Stones of Stenness och Maeshowe - Orkney

Fortsätter på det historiska temat och mycket gamla minnen efter de människor som levde här för mycket länge sedan.

Inte så långt ifrån Ring of Brodgar kommer vi fram till något som kallas för Stones of Stenness.V

Först kommer vi till den så kallade ”Vaktstenen” den står utanför stencirkeln alldeles vid bron och är 5,6 meter hög. Ursprungligen fanns åtminstone två stenar, eftersom resterna av en andra sten återfanns på 1930-talet. Här fanns också ”Oden-stenen”. Som namnet antyder finns en koppling till vikingarna och asatron. Oden-stenen hade ett decimeterstort hål rakt igenom och kom till användning både vid förlovningar och för magiska ceremonier.

Stenen vältes 1814 av dåvarande markägaren kapten W. Mackay, som irriterades av alla besökarna på hans mark. En annan av stenarna förstörde han helt och en till välte han, innan upprörda bybor lyckades förhindra fortsatt förstörelse.

Stenarna är tunna plattor, ungefär 3 decimeter tjocka, med spetsiga toppar. Fyra stenar med höjden 5 meter var ursprungligen delar av en stencirkel med upp till tolv stenar, som låg i en ellips med 32 meters diameter.

Maeshowe är en förhistorisk gravhög som inte heller ligger så långt i från Stones of Stenness

Själva gravkammaren är daterad till någonstans under yngre stenålder, förmodligen uppförd mellan 3100-2800 f.Kr. Maeshowe är sju meter högt och trettiofem meter i diameter. Gravhögens gravkammar har ingången anlagd, så att solstrålarna från den nedgående solen ska nå in i passagen vid vintersolståndet och lysa upp den inre kammaren. Den här typen av gravhög är endast känd från Orkneyöarna

Under vikingatiden besöktes öarna ofta av nordbor. Dessa plundrade Maeshowe på dess innehåll, men lämnade också sina egna hälsningar kvar i gravkammaren i form av runor.  Det trettital inskriptioner som återfunnits gör Maeshowe till en av de främsta fyndplatserna för runor i Europa.

Maeshowe är ett världsarv.

Ring of Brodgar - Orkney.

Vi lämnar Skara Brae och åker vidare med bussen.

Vi ska nu till Ring of Brodgar som är en förhistorisk stencirkel. Solen skiner och vi njuter av den lilla promenaden upp till stenarna.

Man antar att stencirkeln restes runt 2500 år före Kristus, många år före Stonehenge och andra förhistoriska monument på de brittiska öarna och i Europa.

Stencirkeln här är väldigt stor, den är 104 meter i diameter. Jag har varit vid Stonehenge och den skulle med lätthet få plats inne i mitten av den här cirkeln.

Cirkelns centrum har aldrig grävts ut av arkeologer och har därför aldrig blivit vetenskapligt daterat. Idag hade de stängt av mitten på cirkeln för att där var så vattensjukt efter allt regnande.

Vi vandrar runt cirkeln och förundras över det arbete som är nedlagt med att bygga den här stencirkeln

Stencirkeln bestod från början av 60 stenar, av vilka 27 finns kvar idag. Den här stenen har blivit delad vid ett blixtnedslag.

Stencirkeln står på en höjd mellan insjöarna Stenness och Harray.

På en av stenarna hittar jag lite tecken och tror att det är någon form av runor eller meddelande från forntiden, men ack så fel jag hade; inser det när jag ser årtalet 2012. Det är nutida klåfingriga personer som inte kunnat låta bli att förstöra.

Nedanför backen står en ensam sten, den får ingen uppmärksamhet, men jag ser att det är en fågel som är lite nyfiken på den ändå.

Det är en mycket fin dag som vi valt för att göra den här rundturen, vår busschaufför säger att, "Det kanske är sommaren", så vi passar på att njuta och även titta på omgivningen runt stenarna.

En stor gravkulle finns det också här.

Det finns en hel del blommor och den här blålila blomman verkade vara något som okneyborna tyckte mycket om.

Såg att då den kom upp i trädgårdarna så klippte de gräsmattan runt omkring och lät blomman stå kvar. Någon som vet vad det är för blomma?

Här en taggigare variant på växt, men ganska vacker den också.

Sjön är vitprickig av svanar.

Vi återvänder till vår buss för nästa mål på turen.

Ring of Brodgar är upptaget som världsarv.

Skara Brae

När man är en Megarider på Orkney så gäller den biljetten även till den öppna våningsbussen som går till de mest attraktiva sevärdheterna. I dag hoppar vi på den och tänker oss ett besök på Skara Brae. Smala vägar som går genom ett vackert jordbrukslandskap för oss dit.

Skara Brae är en förhistorisk bosättning på västkusten, vid Bay of  Skaill. Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla, har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.

Vi börjar med en sväng in på museet. De här bearbetade benföremålen tros ha använts till att göra hål i läder, men kan även ha varit till för att få ut köttet i krabbskalet.

Ett halsband som någon vacker kvinna burit någon gång för mycket länge sedan..

Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.

Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna, men även på Irland har man hittat liknande klot.

Bosättningen upptäcktes genom att den kom i dagen i en svår storm. Det var den 7: e Lairden  William Graham Watt, som då bodde och härskade över egendomen Skaill House, som efter en extrem storm 1850 gick ner till stranden för att inspektera vilken skada stormen ställt till med och upptäckte då resterna av en gammal bostad. Han tillbringade sedan de närmaste åren med att gräva ut platsen. Han höll på med sin privata utgrävning i 18 år och fick fram fyra hus.

Utanför museet har det byggts upp en kopia på husen i bosättningen, där kan man gå in och få se hur det såg ut.

Men nu vill jag se hur det ser ut på riktigt.

Skara Brae ligger nu alldeles  vid havet nu, men från början låg byn inte så här nära havet.

Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål, men 1924 kom det en ny svår storm där delar av ett hus sveptes med i stormbyarna, därför beslöt man att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Den utgrävningen  avslöjade att byn och bosättningen var större än vad man tidigare trott.

Bosättningen består av åtta stenhus.

Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50-100 personer.

Fler som betraktar husen.

När utgrävningarna började i slutet av 1920-talet trodde man att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung, men senare när man kunde göra kol-14-dateringar så fick man fram att bosättningarna var från yngre stenåldern och var bebott i ungefär 600 år under intervallet 3200 och 2500 f.Kr

Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra så som de är här i Skara Brae.

Arkeologerna har lyckats pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena.

Både hus och inredning är i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.

Träffade på en kärvänlig häst här.

I stenarnas mellanrum häckade det flera fåglar.

Här ser man hur gångarna mellan husen var, nu är de öppna men då var de täckta. Man vet inte de verkliga orsakerna till att Skara Braae övergavs, men det spekuleras att familjer började röra sig bort och bilda mer enskilda gårdar i stället för att bo så här sammanfogade med gångar. En annan teori är att det var en svår storm som jagade folket på flykten.

I bakgrunden ser vi här Skaill House och efter att ha betraktat den här märkliga bosättningen så beger vi oss dit bort.

Träffar på några kaniner på vägen dit.

Om det är någon som undrar vad Kökkenmödding är för något, för det gjorde även jag och eftersom jag är nyfiken av mig så kollade jag upp det: En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista.

Nu går vi över till Skaill House.